En bra helg

Tiden går så fort så jag hänger inte riktigt med. En helg till är slut och det är måndag igen. Pontus fyller 14 år idag. Min farfar föddes också den 28 september. Lite kul tycker jag att det blev så.
14 år.......jag blir rädd och tårögd på samma gång på något märkligt sätt. Barnen växer så fort ifrån att vara små barn till att plötsligt vara stora barn. Som jag sa innan så går tiden fruktansvärt jättefort. Grattis Pontus!

Vi firade hans 14-årsdag igår med släkten och några vänner så som vi brukar fira barnens födelsedagar. Lite positiv förändring denna gången var att här var en kompis till Pontus som sovit över och stannade kvar på kalaset. Blir ju lite roligare för Pontus om jag säger så, för hur kul är ibland släkten för en kille i den åldern om man ärligt tänker efter.:-)

Själv tyckte jag att det var en riktigt trevlig födelsedag! Jag hade gjort det lätt för mig genom att bjuda på riktigt mumsiga frallebullar med lite enkelt pålägg som skinka, ägg och kaviar, ost, marmelad och lite grönsaker. De goda frallorna köpte vi på Ekströms Cafe här i Degeberga.

Tårtan bakade jag själv. Det blev Rörträsktårta som är en lättgjord och god tårta. Den gillar vi......

Båda barnen hade match igår. Andreas fick åka med en spelarkompis på förmiddagen till Osby, medan vi hade kalas. De vann sin match med sitt duktiga lag och var helt klart glada när de kom hem igen. På eftermiddagen spelade Pontus med sitt lag på hemmaplan och även de vann sin match! Jätteskoj! Här har vårt lag just gjort ett mål........

Matchen är slut och vanns med 5-1. De var väl värda denna vinst, för de spelade bra!

Wilmagodingen brukar ju vara här emellanåt och sist hon var här så borsta jag bort en hel del päls kan man säga. Jag la sen pälstussen under en sten för att den inte skulle blåsa bort.

När sen bästisen Meika kom hit och skulle kolla om Wilma var här, så snusade hon oroligt på pälsen och funderade nog på vad jag gjort med hennes vän. Det gick ju inte att leka med det som låg där och ändå luktade det Wilma. Meika blev något bekymrad över detta.

Resultatet av hennes konstnärliga snusande blev en glad gubbe. Med hår...... Wilma + Meika = Glädje.:-)

Jag berättade om hälsningen från Alien förra veckan eller hur? Nu har vi fått en hälsning till.:-) Undrar vad de vill oss?

Jag hade bakat äppelmuffins som flöt ut i ugnen lite som de kände för och vips, så blev där en Alien till..........saker blir hur man ser eller tolkar dem, eller hur?

Hösttecken.

Hösten är väldigt mycket på ingående här nu känner jag. Idag har det varit riktigt blåsbusväder med regn lite från och till. Det är inte kallt, så egentligen kanske det är ganska så småmysigt om jag bara tänker efter lite noga och klär på mig så jag inte fryser. Första hösttecknet jag fick till mig var av Tussi för ungefär en vecka sen. Hon låg mycket i hängmattan i sin "klätterställning" hela förra hösten och vintern, men inte en enda gång har hon legat i den i sommar. Men nu var det dags och krypa ihopa i den igen. Varmt och gott. Skönt och mysigt. Det är vid sådana här tillfällen man skulle vara en kise.

Å andra sidan så känns ju inte dessa jordgubbar som något direkt hösttecken. De plockade jag för kanske en vecka sedan. De var solvarma och riktigt supergoda! Inte så många som synes, men vid denna tiden på året får man vara glad för det lilla när det gäller detta mumsiga bär.

Tillbaka till äkta hösttecken...... Det är ju såhär det börjar bli, och det är ju faktiskt helt i sin ordning.

När vi gick till fotbollen ikväll började det regna. Jag är lite av en konstig åsikt angående regn, för jag kan ibland tycka att det är lite mysigt att vara ute och gå i regn. Beroende förstås på hur mycket regn det kommer och hur länge jag ska vara ute. Lagom våt av busväder är det extra skönt att komma in igen. Ikväll resulterade regnet i en vacker regnbåge. Tänk vad naturen har att ge oss!

Den stora frågan kvarstår....... Finns det guld vid regnbågens slut?

Djur är glädjespridare.

Två studiedagar för barnen har just tagit slut och idag har det varit en lite småtung dag emellan varven idag. Vet egentligen inte varför. Jag kan inte hitta någon särskild anledning till det. Kanske blev det för mycket av något dagen innan. Min ork är inte så bra och det händer ju att jag vill mer än jag orkar. Både i tankar och i handling. Jag är alltid mer eller mindre trött och stressad, men idag har det varit lite värre igen. Då är det extra trevligt med de härliga djuren som kan pigga upp på ett speciellt sätt.

Igår var Pontus på "äventyrsdag" hela dagen med konfirmandgruppen. Ingen sovmorgon här inte trots deras ledighet, så det var till att stiga upp och se så glad ut man kunde. Jag är ju extremtrött på morgonen och det ger tillbaka med negativ kraft efter ett tag det där. Pontus var inte heller så pigg när han hasade sig ur sängen kan man säg. Dagen hade varit lyckad och Pontus hade haft det trevligt och roligt, så det var nog värt den tidiga uppstigningen. Andreas och jag åkte till stan och skulle handla en liten present till Pontus som fyller år på måndag. Det är så jättesvårt att handla till en 14-åring.
Andreas shoppade lite t-shirtar eftersom de flesta han har börjar bli någon form av "visa-magen-t-shirt".

En liten hamburgare att stoppa i magen så att han skulle orka gå i stan satt ju inte fel tyckte han.

Idag har Wilma varit på sitt "dagis" här. Andreas och jag tog en liten promenad med tillsammans med henne.

Här är jättemycket gott att snusa på precis överallt.......

På väg hem hittade vi en liten hälsning från en Alien.:-)

När vi kom hem från rundan var det bara en sak som gällde för Wilma. Tassarna stegade bestämt till sin bästis Meika........som inte var hemma. Det var en besviken Wilma med hängande öron och ögon, som följde med hem igen. Som tur var kom Meika hem ganska snart igen och till bästisarnas stora lycka ........äntligen brottningsdags.

Lite småtetande om den här pinnen hör till.......

Detta är bara så härligt att titta på! Jag blir så glad av att se när de rullar rundor och busar med varann. Tankar på allt annat skräp jag kan fundera på liksom suddas ut för en stund, och jag bara njuter av hundarnas galenheter.

Hade cancern spridit sig vidare?

Lugnet och glädjen över att vara vid liv och ha blivit av med cancerknutorna jag haft började sakta rinna ifrån mig för att övergå till nästa skrämmande tanke. Nästa oro infann sig alltså. Hade cancern hunnit sprida sig vidare till övriga delar i kroppen? Kunde jag möjligtvis ha sådan tur att jag var fri från cancern eller hade verkligheten ett annat öde till mig? Detta var något vi alla ville ha svar på så fort det bara gick, så nu var det röntgen som stod på schemat.
Andreas och min sambo var med mig på sjukhuset en del av de gånger jag var där. Detta var en av gångerna de var med mig. Ibland var det skönt att ha sällskap och lite annat att tänka på när jag satt och väntade där inne. Oftast var jag på alla besök där ensam eftersom Andreas ju var bebis och han tyckte inte det var så kul att befinna sig på sjukhuset hur länge som helst. Det ledde ju till att han blev ledsen och för mig kändes det jobbigt att höra honom gråta när jag själv var totalt ur balans.

Röntgen ja.......eftersom cancern hade hunnit sprida sig till lymfkörtlar i armhålan, så fanns det som sagt viss risk för vidare spridning. Därför skulle det nu göras skelettröntgen, lungröntgen, mammografi och ultraljud på organ som var i riskzon. Jag var väldigt nervös inför dessa röntgenbesök vilket ju var ganska onödigt. Det gör inte ont att bli röntgad och jag skulle ju ändå inte få något svar på något samma dag. Nervös var jag ändå både dagarna innan och på väg dit. När jag väl kommit innanför sjukhusdörrarna så kände jag plötsligt ett märkligt läskigt lugn. Ett lugn som ändå kändes väldigt bra. Jag vet inte om det var för att känslan av att "här inne får jag hjälp" kom över mig eller det var någon form av att "stänga av" för att jag lättare skulle ta mig igenom det jag skulle göra där. Att röntgas gör som sagt inte ont i kroppen, men i mitt inre kändes det förstås inte okej. Allt var som ett virrvarr. Vad var det som hände mig egentligen? Jag gick som någon form av maskin och gjorde det personalen sa till mig att jag skulle göra. Jag visste ju att jag var tvungen, så det var ju inget att välja på. Oavsett vad jag tyckte. Jag förstod nog inte riktigt vad jag gjorde där egentligen. Jo, givetvis förstod jag, men mina innersta känslor förstod inte. Jag började gå "bredvid" mig själv och var mer eller mindre närvarande.
Med facit i hand så var det nog tur, för jag vet inte hur jag skulle orkat mig igenom allt så som jag gjorde om alla känslorna varit på plats.

Ett par veckors väntan på besked hur röntgenplåtarna såg ut var ett par veckors ytterligare ångestfyllda dagar. Dagen jag satt i väntrummet kommer jag aldrig att glömma. Jag var så fruktansvärt rädd. Jag kände mig helt vettskrämd där jag satt utlämnad och helt ovetande om vad jag skulle få för besked om en stund. En stund ja.....det var en fruktansvärt lång stund jag fick vänta. Tyckte jag. När sköterskan kom gående förbi tittade hon lite åt mitt håll och jag fick känslan av att hon tittade konstigt på mig. Jag blev då säker på att de hittat mer cancer i mig och det visste hon. Annars hade hon ju aldrig tittat på mig så.
När läkaren bara gick rakt förbi väntrummet utan att ge mig så mycket som en blick blev jag ännu mer övertygad. Där gick han. De hade hittat mer och han ville inte titta på mig för att han var rädd att jag skulle se på honom att han visste. Så där satt jag och inbillade mig det ena efter det andra och jag blev ju inte mindre rädd av det.

Äntligen var det min tur och jag blev inkallad. Väntan var över när som helst nu. Jag gick med min något matta kropp in på rummet för att vänta på läkaren igen. Tack och lov dröjde han inte så länge. Äntligen ett bra besked. Röntgenbilderna såg bra ut. De hade inte hittat något mer i min kropp. Jag minns att jag tänkte att jag borde jubla av glädje över beskedet, men det kom inte något jubel. Jag borde ju blivit jätteglad, men jag kände inte så mycket. Glad blev jag väl på sitt sätt, givetvis förstod jag ju att det var superbra och visst var det skönt, men jag var bara trött. Den lättnad jag väntade på kom inte riktigt. Jag hade snyggt och fint i självbevarelsedrift stängt till dörren till mina känslor.

En dag full med hopp.

Vilket underbart väder vi haft idag igen! Otroligt att det kan vara så varmt så här långt in i september. Jag anföll lite ogräs i en del av rabatten och idag var jag duktig och slutade efter en liten stund. Jag blir så extremt trött om jag håller på för länge, och jag ska ju öva mig på att vara snäll vid mig själv och inte trötta ut mig. Duktig jag!
En som tröttade ut sig lite mer idag var Andreas. Han skuttade rundor och gjorde volter och andra konstiga konster på studsmattan. Hade jag försökt mig på dessa märkliga grejer, så kan jag lova att jag inte hade kunnat röra mig på mycket länge. Å andra sidan hade jag ju inte ens lyckats med något sådant här på studsmattan..........mer än detta första hoppandet upp och ner. Det kan jag nog klara av.

Dags att hoppa högt......

På väg runt......

Upp och ner.....

Landning........det gick ju bra denna gången också.

Tussi passade också på att njuta av vädret även om hon varit lite småförsiktig till livet idag. Det var nog lite olika åsikter igår med någon annan kise och hon ser ut att fått ett bett på sitt högra ben. Hon hade jätteont igår och uppskattade inte alls när jag pillade på det för att kunna se vad som hänt där. Det gör så ont i mig när jag ser att hon ont. Idag är hon som tur är mycket bättre i söta benet. Ändå så har hon varit försiktig när hon varit ute och hon har sett sig extra mycket misstänksamt omkring. Här var det dock lugnt och mysigt att ta en liten vilostund vid grannens tomt. Tassen som gör ont vilar på stenen.......

Nu är det dags igen, men på en ny plats. Det är sista skuttet för idag, så jag fick va med och trycka på kameraknappen i rätt tid. Hej hopp.......

Besviken och fundersam

Jag blir så besviken på hur folk beter sig emellanåt. Ibland undrar jag hur mycket fel det är på mig som reagerar så kraftigt på vissa uttalanden och grejer. Jag tycker bara inte att det är okej att göra på visst sätt och jag skulle inte själv göra så eller vara så mot andra. Det kanske är svaret på varför jag blir så besviken. Jag försöker ställa upp och finnas om någon har det jobbigt och behöver mig. Jag tycker att jag bryr mig och har brytt mig om min omgivning så mycket jag nu orkar och orkat. Jag tycker att jag lyssnar om någon behöver prata. Jag försöker så gott jag kan att stötta om någon behöver mitt stöd och jag försöker att inte "glömma bort" någon. Jag har alltid försökt att vara alla till lags så gott jag bara kunnat, men jag måste samtidigt erkänna att det inte alltid varit eller är så lätt, när jag varit eller är i mina jobbigare downperioder.

Jag vet ju verkligen att det finns olika anledningar bakom olika beteende och jag har mycket förståelse för det när det gäller andra. Jag har mitt sätt och det är absolut inte alltid så skojigt, men jag vet att det beror på vissa grejer. Jag vill för den sakens skull aldrig att det ska gå ut över andra. Tyvärr gör det ju det ändå, och det brukar ju vara familjen som blir "drabbade". Jag avskyr det, men det är så det blir bara.

Jag försöker verkligen aldrig låta min sämsta sida gå ut över kompisar och vänner. Där finns säkert de som ser på mig att jag har en sämre dag, men jag försöker hålla det där. Har jag tur så är det människor med förståelse. Jag försöker vara så mycket som möjligt som vanligt, så gott jag kan sådana dagar. Nästa dag känns det förhoppningsvis bättre igen. Jag både avskyr och jag vill inte såra folk i min omgivning. När jag själv blivit sårad har jag svårt att komma över det. Till viss del kan jag förlåta, men jag har svårt att "glömma". Som jag sa innan så vet jag verkligen att efter hur man mår beter man sig olika och ibland inte på något bra sätt. Missförstå mig inte, för jag har väldigt stor förståelse för det. Större förståelse för det än många andra, men jag har börjat känna att det finns gränser också. Det finns gränser för vad för märkligt beteende från andra jag tycker att jag ska behöva "ta". Det känns jättejobbigt, men jag måste lära mig hantera det utan att lägga energi på att fundera på vad, varför och allt vad jag nu kan hitta på för frågor kring det som hänt. Jag måste lära mig att acceptera det, släppa det och gå vidare. Jag vet att det inte är värt att lägga min energi på de människor som på något sätt gör mig "illa". Ändå så är det mycket lättare att göra det, än att lägga positiv energi på att vara glad att jag har många runt mig som är goa mot mig och gillar mig för den jag är. Tack alla ni som accepterar att folk är olika av olika anledningar och tack alla ni som gillar mig för den jag är!

Jag har haft en trivsam dag.

Äntligen tog jag idag tag i de där brallorna som jag under nån veckas tid har tänkt sy upp. Det är ju inte en av mina favoritsysselsättningar det här, och vanligtvis brukar jag bli på extremt dåligt humör när jag ska sy. Denna gången hade jag fått lite tips som gjorde det hela något enklare, så nu var det bara att sätta igång. Det är ju bara att inse att det är bara jag i familjen som gör det, så ska det bli gjort är här en att välja på. Grattis till mig. :-) Till min stora glädje så kom inte det dåliga humöret sådär snabbt som det annars gärna gör, men för att vara på den säkra sidan så tog jag ganska snabbt paus och gick en runda med mina promenadvänner. Fantastiskt skönt väder idag också. Det var skogen som gällde och idag tänkte vi hitta "rätt" runda. Utan att bara gå nån konstig rund runda på något märkligt vis som vi gjorde sist, men ack nej. Runt vi gick.:-) Bättre lycka nästa gång.

När vi kom hem igen som två lagom trötta människor och en ganska så busig hund som aldrig verkar bli trött, bjöds jag på en mysig fikastund med ännu en god äppelpaj. (Jag har ätit mycket paj den senaste veckan. Mumsigt värre.) Efter fika, lite hundbus och ny enegi tog jag tag där jag slutade innan och fortsatte mitt uppläggande av byxor. Jag blev fortfarande inte irriterad. Det kändes riktigt bra att slippa känna att jag vill klippa isönder det jag syr i och kasta ut symaskinen. Kombinationen ny racermaskin och att jag nog mår något lugnare inuti mig var en riktigt bra och trivsam kombination.

Trots strålande sol och skön värme ute kom Tussi in vid middagstid. Hon skuttade upp i soffan och rullade ihop sig för att ta sig en liten vilopaus. Med tanke på att hon alltid är uteomkring på dagarna så förvånade det mig något att hon kröp in och letade skön sovplats i filten vid denna tiden på dygnet. Jag kan inte heller riktigt förstå att det kan vara skönt att ligga och sova i nerförsbacke, men är man en trött och gosig kisekatt så är man.

På Andreas träning nu ikväll skulle deras lag P10, där barnen är 9 och 10 år, möta P12 på 11-mannaplan.

P10 spelar ju egentligen 7-mannafotboll, och nu blev det inte riktigt 11-manna heller, utan de var nästan 28 st i ena laget. Det var som en liten myrstack på planen. Många barn blev det. Denna "match" slutade tack och lov 1-1, så de behöver inte bråka om det imorgon i skolan. Tror jag.:-)

Mörkret har lagt sig över vår lilla by och Tussi är jättebusig!

Hon har förmodligen sovit lite för mycket idag. Andreas är snäll och ställer upp som leksak. Akta dig Anden, nu är det dags att leka vår påhittade lek "Kungen".

Detta är "kungleken".

När Tussi fångat sitt "byte" har hon vunnit. Går hon, så har hon förlorat. Otur Andreas.......:-)

Jag hade fått tillbaka livet!

Dagen efter operationen levde jag som i ett extremt övernaturligt lyckorus! Jag har aldrig tidigare känt sådan lycka så starkt. Den går inte att beskriva. Det som ville döda mig var borta! Jag hade inga onda knutor kvar. Äntligen var de borta. Jag mer eller mindre dansade rundor i rummet på BB med min nyfödda kille i min famn, vilket kanske inte var så smart med tanke på att jag skulle vara försiktig med min nyopererade sida. Men vad gjorde det? Jag var glad, glad, glad och pigg, pigg, pigg! Att jag nu bara hade ett bröst kvar bekymrade mig inte ett dugg. Jag struntade totalt i om jag hade ett, två eller inget, bara jag levde och det gjorde jag! Jag hade fått livet tillbaka. Det var precis så det kändes denna dag.

Efteråt inser jag tydligt att det här var början på min kamp. Min kamp att bli frisk. Min kamp att ta mig igenom allt det som det efter hand visade sig att jag skulle gå igenom.

Jag fick veta att jag hade spridning till 4 lymfkörtlar, som ju både de plus ett gäng till togs bort vid operationen. Jag tackar mina lymkörtlar för att de fanns där som ett småmaskigt nät och fångade upp skiten som hade flyttat in i mitt bröst, och som hade för avsikt att bygga fler bo på andra ställen i min kropp. Risken att cancern sprids ut till skelett, lungor osv blev förhoppningsvis mindre tack vare mina snälla lymfisar. Det bästa hade förstås varit om det inte ens varit spridning ut där, men nu var det inte så.......

Jag låg kvar på BB några dagar. Det bästa stället jag kunde hamna på i min situation! Jag hade inte speciellt ont i mitt sår. Det var kanske inte jätteskönt när personal kom från kirurgen och bytte förband och så, men annars gick det hur bra som helst. Jag bar runt på min lille goe son och tog själv hand om honom så mycket jag bara kunde. Även om jag var trött emellanåt så kämpade jag på. Jag tog inte det så allvarligt att jag just gått igenom en operation. Det var väl inte så farligt. Jag var hans mamma och jag skulle minsann ta hand om honom själv så mycket jag kunde. Jag var fast besluten att visa både mig själv och min omgivning att jag skulle klara mig igenom detta med glans.

De första dagarna efter operationen fick jag träffa en sjukgymnast som visade mig övningar för min arm, som jag var tvungen att göra för att inte tappa rörligheten i armen permanent. Jag som alltid varit så tjurig när jag "måste" göra tråkiga övningar. Jag blir som ett litet barn som är tvärtemot. Vill inte.:-) Jag måste dock berömma mig själv nu, för jag var riktigt duktig på att sköta detta! Ont gjorde det, men göras skulle det. Vecka efter vecka. Jag vet inte hur många månader jag höll på och trycka i dörrkarmarna med uppsträckt arm för att töja, men det blev en del. Det är jag glad för idag med tanke på att jag har så bra rörlighet som jag har i den nu.

En dag eller två efter att den största delen av lyckoruset lagt sig så kom tårarna igen. Även om jag fått kuratorskontakt på sjukhuset, så kände jag mig så enormt ensam i det jag befann mig i. Vem förstår egentligen hur jag känner? Inte någon som inte själv gått igenom samma sak. Jag fick hjälp och tips ifrån mina nära att ta kontakt med en kvinna ifrån bröstcancerföreningen Victoria. Jag gjorde det och det kändes riktigt skönt att få prata med någon som kunde ge mig lite extra hopp om framtiden. Någon som lyssnade på mig och som förstod vad jag pratade om och hur jag kände. Det var skönt att slippa känna det som om det bara var jag i hela världen som mist mitt bröst i cancer. Hon visste ju vad jag gick igenom med tanke på att hon själv varit i detta. Hon hade varit sjuk för många, många år sedan och hon levde, vilket gjorde att jag också kunde finna ett hopp för mig. Nu hade jag ett bra stöd utifrån och jag kunde ringa henne precis när jag ville och behövde.

Höst och sommar om vartannat.

Vilket väder det är just nu. Det regnar och är riktigt ruggigt. Det är väldigt mycket höst och sommar om vartannat. Jag kan tycka att hösten är mysig, och framförallt väldigt vacker, men jag vill ha mer sommar! Jag är inte riktigt redo för att bli av med sommaren redan. Jag behöver sol och värme. Jag behöver och vill kunna strosa runt utomhus utan att frysa fast om jag står kvar på samma ställe för länge, och utan att ha hela garderoben av kläder på mig för att slippa frysa. Jag mår så mycket bättre när det är sommar. Därför var det så fantastiskt härligt när jag var nere vid havet häromdan. När jag ser husvagnarna på campingen, havet och stranden så kommer känslan av sommar igen och när jag klev av bilen så kände jag bara sommar. Värmen, doften och ljudet av havet. Jag älskar havet, så jag går ifrån regnet nu.........till solen.

Jag gillar ju som sagt stenar också......

När jag stod där nere på stranden kände jag hur jag ville fylla min väska med sol, värme och sommarkänsla. Jag vill sen hälla ut det hemma och ha ett helt rum med denna känslan. Jag vill kunna mysa in i detta rum närhelst jag känner att jag behöver sol och värme igen under vår kalla årstid. Jag vill kunna sitta där och drömma mig bort och hämta kraft. Mmmm. Gott......

Gosiga Wilma har varit här en del i veckan. Det är så avslappnande att se henne ligga och njuta av tillvaron på vår gräsmatta mellan lekstunderna med Meika. Hon är så fin "min" lilla vovve. Hon blir alltid glad när hon ser mig. Om jag går ifrån henne i en halv minut eller i 1 timme spelar ingen roll, för hon blir ändå glad när jag kommer igen. Hon ställer inga krav (mer än att jag gärna får kela med henne) och hon tar mig för hur jag mår och för den jag är.

Tussi passade på att göra Wilma lite sällskap emellanåt. De här två underbara älskade djuren hade full koll på varandra och det är så skoj att se. De fungerar riktigt bra tillsammans nu även om Wilma ibland kan tycka det känns lite jobbigt att inte få lov att busa iväg Tussi när hon är för nära.

Trött kan man bli ganska ofta när man heter Tussi. Katter kan ju som de flesta vet verkligen njuta av livet och koppla av. Jag borde göra lite oftare som Tussi, fast kanske inte i rabatten då. Kan ju se något märkligt ut.:-)

Idag är det som sagt ingen sol alls och Tussi kom just in våt av regnet. Efter ett par små "jam" förstod jag att hon ville värmas. Det är skönt att bli invirad i en handduk och värmas av matte när man är en våt liten katt.

Det är bara att inse att hösten är i antågande och det är rått och ruggigt idag. Dags att göra första eldningen denna hösten.

Wilma har varit här idag

Nu är det kväll igen och jag har just hämtat barn efter fotbollsträningen. Dagarna går alldeles för fort och ibland blir jag nästan rädd. Tiden går liksom ifrån mig känner jag. Jag har varit ganska så trött idag och allting blir så tungt då, men jag är glad och tacksam för det fantastiskt sköna väder vi haft idag. Det har nästan varit lite sommarvärme.
Jag är också glad att jag har haft hundsällskap idag av min brors Golden Retriever Wilma som har varit här hela dagen. Wilma är världens snällaste och så söt och gosig!

Hon är här lite då och då och njuter av semester hemifrån. Å andra sidan ser hon kanske inte det som semester. Det är kanske mest bara jobbigt trots allt det roliga som händer här. Det blir ju liksom inte den invanda sömnperioden på ett antal timmar när hon är här, för det har hon inte tid till. Här är ju en del andra dofter och mycket att ha koll på. Det första hon vrålstirrar efter när hon kommer hit är såklart grannens hund Meika som bor snett mitt emot. De har blivit jättebra kompisar och jag ljuger om jag säger att Wilma överhuvudtaget får någon ro här förrän hon har fått säga hej till Meika och busa lite med henne. Hon tittar på mig och hon tittar på dörren. När vi går ut så tittar hon på mig och hon tittar mot Meikas hus och hon gruffar och gnäller. Tills äntligen Meika kommer ut! Jippie!

Full brottning så länge det finns ork kvar. Idag avslutade vi dock leken lite innan orken tog helt slut. Vi tänkte nämligen gå en liten skogsrunda också. Väl hemma var det platt fall ute på tomten och vila som gällde.

Tills Tussi kommer och småtetas lite för då måste hon ju ha koll på henne också.

Så inte är det lätt att heta Wilma och hälsa på oss. Hundar och katter i var hörna, men jag är ganska så säker på att hon tycker att det är kul att vara här lite då och då.......

Nu är jag ett år yngre!

Sådär ja, nu har det varit den 6 september igen och jag har fyllt år. Tiden går fort och jag blir yngre och yngre för vart år som går. Är det inte konstigt? Värre är det med min sambo som också fyller år den 6 september, för han verkar bara bli äldre och äldre. Det är väl bara något han får acceptera.:-) Födelsedagen firades med att prata i telefon mest hela förmiddagen och sen blev det fotboll och fotboll. Först var det Andreas lag (P10) som hade en match hemma. Blev en trevlig extrapresent med en vinst! Skoj, skoj. Det känns så skönt med de här fotbollsvinsterna.

Där satt den!.......

När matchen var slut blev det picknick bredvid fotbollsplanen. Jag blev bjuden på en jättegod rabarberpaj med vaniljsås, vilket både min själ och min mage uppskattade väldigt mycket!

När denna trevliga fikastund var över så var det dags att hämta nästa man hemma, vilken var Pontus. En timmes bilfärd bort genom de mörka skogarna hade han match med sitt P14-lag.

Tyvärr blev det inte någon vinst för vårt duktiga lag. Även om det var våra killars match denna kväll, så blev det ändå våra killars förlust. Trist, men sant. Ibland blir det så. Det är bara att ta nya tag till nästa match. Både de och vi vet ju att de kan.

Idag 7/9 blev också en härlig dag! Grannen och jag skulle ut och gå med deras hund och jag lånade hem Meika här en stund innan hennes matte var klar. Jag passade på att försöka få vår kise Tussi och Meika att umgås lite medan vi väntade och det gick riktigt bra får jag säga. De snusade lite på varandra och min katt är så otroligt nyfiken så hon kan bara inte låta bli att gå nära. Meika höll sig lugn och så länge det inte är något skällande och studsande går det jättebra. Det blev ett litet plötsligt busanfall från vovven som skrämde Tussi aningen, men inte mer än att de gick nära varandra igen. Som sagt.....Tussi är nyfiken. De är så söta!

När Meikas matte kom för att hämta oss, så hade hon med sig en present. Glad och överraskad öppnade jag paketen och i den fanns en jättefin väska som hon sytt till mig! (Naimas Design) Jag blev verkligen glad!!!:-)

Vi tog våran sköna promenad i skogen och jag tror att Meika var betydligt piggare än vi när vi var tillbaka. Efter denna motion blev jag bjuden på en jättegod middag och mumsiga tårtor till efterrätt. Tack så mycket för överraskningarna och för en härlig dag!:-)

Tänk så mycket jag uppskattade både detta och pajen jag blev bjuden på efter fotbollen. Sådana här grejer är så mycket värt för mig. Det värmer mitt hjärta!

Jag avslutade denna härliga dag med att använda händerna lite kreativt och gjorde denna blom och ljusgrej.

Det är otroligt avkopplande på något sätt att jobba med händerna. Alla tankar som snurrar blir bortglömda för stunden och jag är ju i stort behov av att koppla av uppe i huvudet. De små tomtarna i trä fick jag av en släkting som gjort dem för många, många år sedan. Det är mina söta "hustomtar" som håller ett öga på mig.