lördag 30 januari 2010
Varför???
Jag vill så gärna kunna trolla för att hjälpa, men jag kan inte. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist! Detta är bara så fel. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär någon från början trodde att det skulle bli. Det är ett stort jä..a fel som ingen kan göra något åt mer än att så småningom kanske acceptera. Acceptera.........dumt ord. Hur gör man nu det? Kanske mer rätt att säga att man får lära sig leva med det. Jag vet inte.......
Varför blev det såhär? Så många ledsna människor. En del helt förkrossade. Jag avskyr tanken på att jag inte kan göra något för dessa människor som är så fulla av sorg och förtvivlan. Människor som jag tycker om. Jag vill ta bort deras jobbiga känsla. Jag vill göra allt det som hänt ogjort, men jag kan inte. Jag kan inte göra ett skit åt det. Det är så frustrerande och ger mig någon form av panikkänsla. Jag tänker så mycket på dem och vad de går igenom. Jag är så ledsen.......på hela situationen.
Jag citerar ett klokt sms mitt i bedrövelsen: "Ta vara på dagarna, vi vet inte vad som väntar runt hörnet".
tisdag 26 januari 2010
Uttråkad blir busig.
Hon vet ju liksom att om hon skuttar upp på bordet så är det alltid någon som kommer, och när vi närmar oss för att säga till henne blir hon än mer busig. Då blir det krökt kattrygg och bakåtslickade öron innan hon hoppar ner. När vi sen gått därifrån sitter hon ganska snart på bordet igen. Ibland har jag försökt ignorera henne för att hon inte ska tycka att det är så kul. Det är lite som med barn.......det är inte så kul när ingen bryr sig. Nästa lek här för att bespara oss bordbuset, blir nu med hennes favoritmus som vi just döpte till Black Mouse. Den är riktigt skojig och har förvånansvärt nog varit det ända sen hon fick den i julklapp av Wilma.
När väl locket är öppnat kommer nästa lilla problem..........att få tag på godsakerna där långt nere i "ägghålorna".
Problem är till för att övervinnas och det blir ju något skojigare om där finns någon form av godsaker som väntar. Rastlösheten kom snabbt tillbaka när uppdraget var utfört och hon gick ut igen. I två minuter. Det blir inte skönare och det är svårt att hitta något kul att leka med där ute, så hon bestämde sig för att göra det enda rätta för en katt........
söndag 24 januari 2010
Ja eller nej?
Det var ju såklart inte så att jag var klar med denna sista dag på strålningen. Långt ifrån klar var jag......... Jag fick träffa en professor (låter ju fint eller hur?) på onkologen i Lund och efter samtal med honom bestämde vi att jag skulle ta ett blodprov som skulle skickas iväg till London eller någonstans för att ta reda på om jag hade en ärftlig cancer. Både mamma och en del andra i släkten längre tillbaka hade ju haft äggstockscancer, så det gjordes en lagom tråkig "utredning" om min släkt angående vilka, var, när och hur de hade haft eller inte haft det eller detta. Många papper att fylla i......... Efter provtagningar i Lund som skickades till London eller någonstans, så visade det sig att jag hade BRCA1. Det är en "ärftlighetsgen" av bröst och äggstockscancer, och det beskedet förändrade plötsligt en del i en hast för mig. Detta innebar att jag löpte stor risk att få cancer i andra bröstet också, men även i äggstockarna. Med tanke på hur mamma dog så kändes det inte som någon bekväm och trevlig tanke precis.
Nästa fråga var nu om jag förebyggande skulle ta bort det friska bröstet. Det var egentligen den enklaste fråga att ge svar på just i det läget. Att med berått mod riskera att få cancer igen var inget alternativ. Inte om jag kunde förebygga det. Den behandling jag just hade bakom mig var och är inget jag vill gå igenom igen. Jag skulle dagligen gå och tänka på riskerna med att jag inte tog bort det om jag valt det och antagligen knäcka mig själv riktigt med de rädslorna och tankarna. Svaret var givet.........Ta bort det. Vad är ett bröst mot ett liv?
torsdag 21 januari 2010
Wilma vilar i soffan.
Det är ett tufft liv här i nere "storstan" så soffan är inte så tokig att vila ut i efter en dags strapatser hos den här familjen. Hur ligger man bra om inte på rygg......
onsdag 20 januari 2010
Ett bra måste.
Jag försöker fånga det positiva av denna dagen istället. Denna dag som var ännu en dag med snö. Jag och Wilma skulle gå till dammen när skolbarnen hade skridskoåkning på schemat. Med tanke på allt snöande var det dock tveksamt om det skulle bli något av det, men jag hade lovat att gå ner och kolla läget ändå. Jag frågade Meika och Jennifer om de ville följa med och det gjorde de. Vovvarna tog några lek och busrundor med stor glädje innan vi gick. Det var ett tag sedan de träffades och det var smittande glädje de hade att bjuda på.
Wilma har halva kullerbyttan gjord samtidigt som de tuggar för fullt på varandra..........
Wilma var både våt och trött när vi kom hem, så hon kröp in i sin lilla hörna under trappan och sov som en stock ett bra tag. Själv var jag också ganska matt i benen. Det tar på dem att gå runt i halvmycket snö när fötterna sprätter eftersom det är halkigt undertill.
tisdag 19 januari 2010
Igår var jag nog som jag "skulle".
Vi och ett par kompisar var en runda i Kivik i söndags för att shoppa lite gosebyxor på Kiviks Outlet. Vi passade också på att köra förbi "Buhres Fisk" som tyvärr brann ner för ett litet tag sen. (Jag kan tillägga att vi inte var de enda som körde där förbi.) Usch, vilken bedrövelse! Det såg verkligen inte kul ut och jag lider med både ägarna och personalen. Det är helt otroligt hemskt att ett livsverk bara kan gå, bokstavligt talat, upp i rök.
Jag hörde på radion idag att igår var en dag som sades vara en dag då alla mådde som sämst. Detta var nu uträknat på alla de möjliga vis. En av anledningarna var att det gått en viss tid efter att man gjort sina nyårslöften och nu har man brutit dem, det var en viss tid efter det ena och en viss tid efter det andra. Jag minns inte så noga, men jag hittade ju plötsligt en anledning till mitt hemska dåliga mående igår. Skönt. Då har jag i alla fall en dag då jag begriper varför jag mår som jag gör. Då var det ju helt i sin ordning. Plötsligt kände jag mig "normal".:) Eller inte.......
Göran och jag har varit iväg och fått hjälp med och diskuterat pensionsspar osv idag. Det är ju ingen jätteskojig historia det där. Jag får nog äta upp mig rejält innan pensionen känner jag. Det blir ju inte några enorma summor när man som jag varit sjukskriven hit och dit och fram och tillbaka. Å andra sidan så har jag ju inte några enorma summor in nu heller. Men, men. Det kunde varit värre. Mycket värre. Nu är det som det är och det är inte mycket jag kan göra åt det mer än att försöka spara undan lite mer. Och hoppas att jag blir som jag ska igen, eller i alla fall nästan som jag vill att jag ska bli. Eller nåt åt det hållet.
Wilma har semester ett par dagar nu här hos oss. Om hon nu tycker att det är semester förtäljer inte riktigt historien, men jag tror inte precis att hon lider av att vara här. Trött efter att varit ute på en skogsrunda med Meika och Jennifer och lite bus ovanpå det är det vila som gäller.
Livet hade förstås blivit ännu bättre om det hade poppats lite popcorn också, men det är ju bara tisdag lilla Wilma.......
söndag 17 januari 2010
Vi har underbara grannar.
Tillbaka till soffan och Robinson....... Det knackade på dörren och de knackningarna lät precis som min goda grannväns knackning. Min första tanke var.....nej, jag orkar inte gå ut och gå. Inte nu. Nästa tanke var okej, jag gör det om hon är sugen på det.:)
MEN.....min goda granne hade goda grejer med sig till oss. Mumsiga semlor till hela familjen. Goda grannar gör mycket goda semlor kan jag konstatera. Tack Jennifer!
Men frågan är om semlorna eller grannarna är godast.......:) Jag vet svaret.
lördag 16 januari 2010
Leksand Stars vs Malmö Red Hawks
Stundens allvar närmar sig och ett par kompisar till Pontus som inte alls håller på samma lag som vi i vår familj kom för att tro att det skulle bli en bra kväll för deras lag.:)
Egentligen så blev jag nog lite förstörd när vi för ett år sedan var i Leksand och tittade när de mötte Mora. Det var en riktigt, riktigt kul upplevelse. Det var grymt coolt att se en match live, vilket jag aldrig hade gjort innan. Även om man som jag inte är något hockeyfreak, så blev jag väldigt inne i matchen skulle jag vilja påstå. Jag var värre än de i familjen som är intresserade på riktigt.:) Här är Leksandklacken från matchen för ett år sedan. De är verkligen helt suveräna!
Leksand slog Malmö hemma med 5-4 och det innebar 4 glada och två mindre lyckliga människor i tv-rummet.:)
Nog är de tokiga alltid, men det är härligt med tokiga masar.
torsdag 14 januari 2010
Stålkvinnan störtade.
Jag fick ge med mig något. Det fungerade just då inte alls annars. Jag hade ju inte bara mig och familjen att tänka på utan det fanns ju ett hus också som skulle hållas i någorlunda ordning. Jag vantrivs om det blir för mycket kaos och för ostädat, men just då så orkade jag inte och mådde dåligt av det också. Tvätt, mat, mig själv och att finnas för barnen var så det räckte och blev över just för tillfället. Göran jobbade mycket, annars hjälpte han förstås till med både hem och barn. Men som alla vet så behöver ju pengar komma in, för vi såväl som alla andra har en del som ska betalas varje månad.
Det blev till slut klart att vi skulle få hjälp med städningen en gång i veckan. Fy vad jag kände mig dum!! De gick här och städade när jag var hemma. Det var inte alls någon behaglig känsla. Jag kände mig så dum, lat och onyttig. Tankarna att städningen får vi faktiskt klara av själva var väldigt stor. Det tog ett tag att släppa den tanken, men när jag lyckats ta bort den till viss del så kändes det ganska skönt. Jag kunde spara mina krafter. Jag behövde inte må dåligt för att jag inte orkade sköta huset själv och ändå så blev det rent. Alltså behövde jag inte heller må dåligt för att här inte va rent.
Andreas var inte ett år fyllda och han krävde och behövde mycket uppmärksamhet. Den lille goa killen var aldrig riktigt nöjd och det var inte lätt att veta vad det var som var fel. Det var synd om honom. Han skrek väldigt mycket både dag och natt och han behövde närhet mest hela tiden. Jag gissar på att han kände att något var fel runt honom. Att han kände att jag inte mådde bra. Att han kände min stress, för även om jag försökte vagga och trösta honom lugnt, så blir det inte någon lugn tröst när jag bara önskade att han skulle sluta skrika. Ju tröttare jag var desto mindre bra var jag på att trösta som ni säkert förstår. Tålamodet bara försvinner i tröttheten och det som borde vara ett lugnt vaggande blir till slut någon konstig "snabbvaggning" som ju inte är särskilt mysigt. Hela situationen tog på krafterna. Krafter som jag knappt hade.
Pontus var en del på dagis under denna perioden. Både för att han skulle få komma bort ifrån all oro och oreda hemma och för att jag skulle slippa känna att jag försummade honom också. Han var 4½ och hade ju sina behov av uppmärksamhet osv med allt vad det innebär i den åldern. Jag ville vara en bra mamma, men det var inte precis det jag kände att jag var.
Det gör mig ledsen när jag tänker på att de inte fick det som jag tycker barn ska få när de är små. Att de fick stå ut med allt som hände runt om dem. Jag tänker/tänkte kanske konstigt, men det kändes inte rätt att barnen skulle bli lidande för att jag var sjuk. Det känns fortfarande inte rätt. Barnen kan ju inte hjälpa det. Å andra sidan kunde inte jag heller hjälpa det, men det gör ont i mig när jag tänker på vad de fått leva i. Ibland försöker jag vända tanken och konstaterar då att det finns barn som har det fruktansvärt mycket värre än våra. Att våra barn egentligen hade det bra trots att situationen var som den var.
tisdag 12 januari 2010
Kuvertet vann
söndag 10 januari 2010
En dålig dag
Varför går jag här hemma och mår såhär när jag i alla fall kan vara ibland folk och må såhär frågade jag mig själv. Egentligen ville jag ju inte alls träffa en enda människa mer än min familj, men samtidigt så visste jag ju att om jag bara ger mig ner där så känns det lite bättre. Dessutom är det inte så dumt med lite frisk luft. Luften var frisk. Kall! När Göran var hemma om för att hämta lite mat att ta med till grabbarna så kände jag: "Ut med dig nu din surpuppa". På med full vintermundering och sen följde jag med honom mumlande att jag egentligen inte har lust att träffa någon. Jag kände inte att jag skulle kunna vara trevlig och social.
Där var ganska mycket folk och där var framför allt mycket trevligt folk som fick mig att bli av med en liten del av mitt tråkiga mående. Åtminstonde för stunden, men jag är glad om det försvinner något lite för en stund.
Barnen var hungriga och åt glatt (vitsigt med tanke på isen eller hur?:) ) de halvljumna korvarna vi hade med ner.
Det var riktigt skönt att komma ut en sväng även om det tog emot, för idag tog det verkligen emot!
lördag 9 januari 2010
Klar med strålningen!
Nu hade jag julen framför mig och den tänkte jag fira i lugn och ro och bara njuta av. Även om tröttheten sög all musten ur mig så kändes det ändå bra! Jag hade under detta året 1999 satt upp mina mål i etapper och nu hade jag klarat av de tre stora, viktigaste grejerna.
1; Cancern var bortopererad och det var då jag kände en livslust jag aldrig någonsin känt varkens före eller efter och jag undrar om jag kommer att känna den enormt starka känslan igen. Den var helt obeskrivlig och nog inte helt "normal" egentligen. Jag fick nog någon form av överslag när jag äntligen visste att jag inte hade några knölar kvar.:) Inte borde ha några kvar i alla fall. Det var verkligen."Jag har fått livet tillbaka"!!!
2; Jag hade gått igenom det värsta helvete jag varit med om när jag fick mina nio behandlingar av "hjärte"cellgifter som skulle käka upp eventuella kvarvarande cancermonster med horn i pannan, elaka ögon och en riktigt styggt flinande mun. Det var så jag såg dem framför mig och så ser jag dem än idag. Sköterskan försökte få mig att tänka att det ifrån påsarna som hängde på ställningen och droppade in i min kropp, sakta men säkert och tog död på allt det kom över, just var små röda snälla och goda hjärtan. Det hade hon helt rätt i, men det var svårt att tänka så även om jag försökte. Jag blev ju jätttesjuk av det som skulle göra mig frisk. Lite bakvänd och märklig känsla och tanke det där. Jag vill inte använda ord som hör ihop med vad jag tyckte om det hela, så jag nöjer mig med fy och usch. Det var inte någon rolig historia det där! Må jag för all evighet slippa gå igenom det igen! Jag frågar mig om jag skulle orka.?? Det känns inte så, men hade jag hamnat i situationen igen så hade jag inte haft något att välja på. Då hade jag förstås gjort det antar jag.
3; Jag hade fått mina 25 stråningar som skulle ta död på de sista hornbeklädda monster, om där nu var några fler. Detta är inte något jag minns som något plågsamt på något sätt och vis, men det var skönt att slippa de där två timmars bilturerna i taxi varje dag. Det var ändå tur att de inte körde samma håll hela tiden. Det var också tur att det inte alltid var taxichaufförer som satt knäpptysta hela tiden. Det är lika jobbigt som när de pratar konstant.:) Omväxling förnöjer, och när det varit den där Carolastormen piggade det ju upp lite att se skyltar och annat som hängde på tvären. Hur nu det kunde "pigga upp".
Hur kunde jag glömma skriva det som på sitt sätt var allra viktigast och som hände innan nr. 1........Livet Efter att jag fått mitt cancerbesked den 22 mars.........2 dagar efter.......den 24 mars 1999, födde jag vårt andra barn......Andreas. Det var ju faktiskt det största och viktigaste i sammanhanget. Att föda ett nytt liv. Det är stort!
fredag 8 januari 2010
Sol, vackert och iskallt
Sammanbrott
Allting som jag hittills gått igenom hade jag gjort i ren vilja och med huvudet högt. Jag ville på något sätt visa hela världen och mig själv att jag klarade allt detta utan problem. En del av mig förstår att man klarar inte allt detta utan att det visar sig på något sätt, (medan en annan starkare del inte förstår det alls). Särskilt svårt blir det på sätt och vis att klara det efteråt om man leker stålkvinnan under tiden, och bara stänger av allt vad som egentligen händer. Jag hade inte tagit till mig allt vad som hänt under de senaste månaderna. När behandlingarna gick mot sitt slut så började jag slappna av. Nu visste jag att det var slut på alla jobbiga sjukhusbesök ett tag och då kom all trötthet som jag motat bort innan.
Efter mitt sammanbrott fick jag tid hos en psykolog i Lund för samtal. Hon försökte verkligen förklara för mig och få mig att förstå att efter allt som hänt mig så är det inte konstigt att jag mår som jag mår. Jag hade ändå svårt att förstå. Hon ifrågasatte bland annat hur jag orkat vara hemma själv och ta hand om våra små barn och mig själv samtidigt som jag fick cellgiftsbehandlingen..........ja, vad svarade jag på det....... Jag hade fortfarande svårt att förstå. Det var som att sitta i en bubbla och prata bredvid mig själv. Jag var inte "närvarande". Det jag gått igenom var väl inte så farligt. Att jag dessutom mist mina föräldrar för 3 och 4 år sedan och av olika anledningar inte hunnit sörja dem ordentligt, menade hon, gjorde inte mitt psykiska tillstånd bättre. Sjukdomar, att kämpa oavsett vad, att jämnt må illa och att vara trött var min vardag. Det var såhär det var för mig att leva. Detta var min vardag.......mitt liv så som jag var van.
torsdag 7 januari 2010
Julen är på väg ut.
Jag var hos kuratorn i morse, vilket var skönt. Mycket av mitt babbel jag hade som behövde ut blev jag ju av med. Vad som däremot inte var skönt var kylan idag. Jag tyckte att det kändes mycket kallare än igår på något vis, så idag har jag slarvat med att gå ut och promenera. Det blev bara lilla minituren ner till dammen med Andreas i förmiddags för att prata lite med min svägerska. Hon och barnen skulle åka skridskor, så hon undrade om vi ville komma ner en sväng, men det är allt jag varit ute idag. Min svägerska åkte inte bara skridskor. Hon åkte på rumpan också lite, men det ska jag inte sitta här och vara elak över med tanke på hur jag själv fegar och inte alls åker......... Vi löste vårat åksug med en sparkstötting. Väldigt praktiskt (och fegt.) Då är det svårt att ramla omkull även om Andreas försökte köra så att jag skulle åka av den. Vi blev inte så särskilt långvariga vid dammen, för när man som jag mest stod stilla känns fötterna snabbt som små isbitar.
Efter denna lilla tur värmde vi oss med varm chokladmjölk som är så himla gott när man varit ute och blivit kall.
onsdag 6 januari 2010
Skridskoåkning på dammen
Efter ett telefonsamtal från Göran blev jag ändå lite sugen på att gå ner där, så jag klädde på mig så jag såg ut som en eskimå och masade mig ut och ner dit för att kolla läget. Det tar mig mindre än 5 minuter att gå dit, så dum är jag om jag inte gör det kände jag. Detta var vad jag såg efter att gått knappt 50 meter. Det såg riktigt härligt ut med barn, ungdomar och vuxna på dammen.
Här var riktigt mycket folk nere och det är inte varje år det går att nyttja dammen till skridskoåkning så det är verkligen superkul! Både små och stora spelade hockey ihop så det stod härliga till.
Ja, vad ska man säga........Leksand har en snygg matchtröja.........och är bäst.;)
Trettonafton
Dags att anfalla förrätten.........
måndag 4 januari 2010
Forsakarsfallet i vinterskrud
Det är ungefär så tunn och bräcklig jag verkligen kan känna mig lite väl ofta. Tänk om jag bara varit lika vacker som detta "löv" är när jag känner mig så.:) Då hade det kanske varit lite lättare att stå ut.