lördag 30 januari 2010

Varför???

En overklighetskänsla infinner sig som ett berg inuti mig. Det är så svårt att förstå. I nästa sekund kommer en känsla av smärta i hela kroppen som jag bara vill ha bort. En smärta som inte är kroppslig utan själslig. Känslorna svämmar över av medlidande och maktlöshet. Tårarna kommer. Jag vill skrika.

Jag vill så gärna kunna trolla för att hjälpa, men jag kan inte. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist! Detta är bara så fel. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär någon från början trodde att det skulle bli. Det är ett stort jä..a fel som ingen kan göra något åt mer än att så småningom kanske acceptera. Acceptera.........dumt ord. Hur gör man nu det? Kanske mer rätt att säga att man får lära sig leva med det. Jag vet inte.......

Varför blev det såhär? Så många ledsna människor. En del helt förkrossade. Jag avskyr tanken på att jag inte kan göra något för dessa människor som är så fulla av sorg och förtvivlan. Människor som jag tycker om. Jag vill ta bort deras jobbiga känsla. Jag vill göra allt det som hänt ogjort, men jag kan inte. Jag kan inte göra ett skit åt det. Det är så frustrerande och ger mig någon form av panikkänsla. Jag tänker så mycket på dem och vad de går igenom. Jag är så ledsen.......på hela situationen.

Jag citerar ett klokt sms mitt i bedrövelsen: "Ta vara på dagarna, vi vet inte vad som väntar runt hörnet".

tisdag 26 januari 2010

Uttråkad blir busig.

Det är jättekallt idag också. -18 när jag tittade i morse. Detta är för kallt skulle jag vilja påstå. Vi har förvisso haft och har en fantastisk vinter där det inte har smält bort och varit slaskigt efter två dagar med snö och det är jag tacksam för! Jag har hört att det skulle slå om och bli mildare väder och om jag ska lyssna på min armbåge som just nu gör ont, så kommer det att snöa också.
Tussi är inte så väldigt glad över denna kylan hon heller. Hon går ut och är ute i kanske 5 minuter, sen kommer hon in igen. Är inne i 10 minuter för att sen gå ut igen. I några få minuter. Detta innebär att vi har en ganska rastlös Tussi på morgnarna och en rastlös Tussi betyder en busig Tussi. Vad gör man då för att få uppmärksamhet.........

Något som man inte får såklart.......

Hon vet ju liksom att om hon skuttar upp på bordet så är det alltid någon som kommer, och när vi närmar oss för att säga till henne blir hon än mer busig. Då blir det krökt kattrygg och bakåtslickade öron innan hon hoppar ner. När vi sen gått därifrån sitter hon ganska snart på bordet igen. Ibland har jag försökt ignorera henne för att hon inte ska tycka att det är så kul. Det är lite som med barn.......det är inte så kul när ingen bryr sig. Nästa lek här för att bespara oss bordbuset, blir nu med hennes favoritmus som vi just döpte till Black Mouse. Den är riktigt skojig och har förvånansvärt nog varit det ända sen hon fick den i julklapp av Wilma.

Ett annat sätt att försöka aktivera henne är ett tips jag fick i en djuraffär. En äggkartong som ni ser här, där jag lägger ner lite godis. Den tar en stund att greja och föra runt med den innan hon öppnat locket. Ibland bankar hon till den så att godiset ramlar ut och ibland får hon upp locket ändå.

När väl locket är öppnat kommer nästa lilla problem..........att få tag på godsakerna där långt nere i "ägghålorna".

Problem är till för att övervinnas och det blir ju något skojigare om där finns någon form av godsaker som väntar. Rastlösheten kom snabbt tillbaka när uppdraget var utfört och hon gick ut igen. I två minuter. Det blir inte skönare och det är svårt att hitta något kul att leka med där ute, så hon bestämde sig för att göra det enda rätta för en katt........

Katter har en förmåga att se ut att njuta var de än ligger. Det fick bli en skön liten vilostund med förhoppning om bättre väder vid nästa gå-ut-tillfälle.........

söndag 24 januari 2010

Ja eller nej?

Sjukvården hade nu gjort allt de kunnat göra för mig så att jag skulle bli frisk från min bröstcancer. I december 1999 var jag klar med alla behandlingarna och det kändes ju såklart skönt. Det såg bra ut och de kunde inte se att där skulle vara mer tumörer i min kropp för tillfället. När jag hade lämnat strålningstiden som var den sista behandlingen mot sjukdomen, så dök det upp en skrämmande känsla och tanke. Det låter förmodligen inte klokt, men jag blev rädd. Jag blev rädd för ensamheten som plötsligt infann sig. Jag kände mig så utlämnad och ensam utanför sjukhusets väggar. Jag hade ju levt innanför de väggarna i nästan ett år och det fanns hela tiden människor som tog hand om mig och jag kände ju mig trygg på sitt sätt där trots allt. Nu skulle det inte hända mer inom sjukvården på ett tag och jag skulle försöka "gå vidare". Ensam.

Det var ju såklart inte så att jag var klar med denna sista dag på strålningen. Långt ifrån klar var jag......... Jag fick träffa en professor (låter ju fint eller hur?) på onkologen i Lund och efter samtal med honom bestämde vi att jag skulle ta ett blodprov som skulle skickas iväg till London eller någonstans för att ta reda på om jag hade en ärftlig cancer. Både mamma och en del andra i släkten längre tillbaka hade ju haft äggstockscancer, så det gjordes en lagom tråkig "utredning" om min släkt angående vilka, var, när och hur de hade haft eller inte haft det eller detta. Många papper att fylla i......... Efter provtagningar i Lund som skickades till London eller någonstans, så visade det sig att jag hade BRCA1. Det är en "ärftlighetsgen" av bröst och äggstockscancer, och det beskedet förändrade plötsligt en del i en hast för mig. Detta innebar att jag löpte stor risk att få cancer i andra bröstet också, men även i äggstockarna. Med tanke på hur mamma dog så kändes det inte som någon bekväm och trevlig tanke precis.

Nästa fråga var nu om jag förebyggande skulle ta bort det friska bröstet. Det var egentligen den enklaste fråga att ge svar på just i det läget. Att med berått mod riskera att få cancer igen var inget alternativ. Inte om jag kunde förebygga det. Den behandling jag just hade bakom mig var och är inget jag vill gå igenom igen. Jag skulle dagligen gå och tänka på riskerna med att jag inte tog bort det om jag valt det och antagligen knäcka mig själv riktigt med de rädslorna och tankarna. Svaret var givet.........Ta bort det. Vad är ett bröst mot ett liv?

torsdag 21 januari 2010

Wilma vilar i soffan.

Jag borde nog inte sitta här och skriva vid denna tiden på dygnet. Huvudet känns tommare än vanligt på kvällen och jag minns knappt vad jag gjort och tänkt idag. Jag funderar en del på hur jag ska fira min lilla söta 40-årsdag. Med ett lite party-party eller ska vi kanske dra oss långt bort till någon annan plats och ha lite lattjolajbanlådan där. Tål att tänka på även om det inte är riktigt ännu jag ska bli klok och förståndig. Eller vild och galen kanske......
Vild och galen har åtminstone Meika varit idag också. Stackars Wilma är helt slut efter en stund med buskompisen. Den energin Meika har skulle jag kunna tänka mig att ta del av. En liten del av den hade jag klarat mig länge på.:)
En hemsk situation för Wilma här hemma är också när Tussi kommer för nära. Tussi är ju en väldigt nyfiken katt och om Wilma ligger ner, går hon gärna förbi och nosar lite medan Wilma ser helt paralyserad ut.
Här är åter en nyfiken Tussi och en högst besvärad Wilma. Måste kisen gå så nära mig??? Det är sååå jobbigt att inte få jaga henne........

Det är ett tufft liv här i nere "storstan" så soffan är inte så tokig att vila ut i efter en dags strapatser hos den här familjen. Hur ligger man bra om inte på rygg......

Jag satte mig hos henne och gosade lite, och råkade såklart utan att det var meningen ge henne en rejäl elektrisk stöt som sa pang. Jag är ju ganska så elektriskt laddad och särskilt på vintern. Stackars Wilma tittade vettskrämt och med ledsna ögon på mig så som bara en Golden kan, och jag fick dåligt samvete så som bara en jag kan. Alltså fick det bli ett litet tuggben som plåster på såren. Gott. Tycker Wilma. Inte jag. Tror jag.

Snart är veckan slut igen. Tiden går för fort. Tiden går ifrån mig. Jag vill må bra och få må bra och orka det jag vill orka under lång, lång tid. Allt för länge har jag klampat rundor i denna sega gegga. Mina bekymmer är egentligen så små, så de inte syns om jag jämför med hur många andra har det. När jag tänker så blir jag irriterad på mig själv för att jag mår såhär och får dåligt samvete, men det hjälper ju trots allt inte mig. Hur gärna jag än vill och hur mycket jag än tänker på de som har det riktigt jäkligt just nu så mår varkens de eller jag bättre. Det gör ont i mig att veta att andra lider och har det tufft. Jag kan (tror jag) till ganska stor del (kanske alldeles för stor del) känna hur de kan känna, och det tar såklart på mig och den lilla energin jag har, men det är bara sådan jag är. Det är sådan jag blivit genom mina år av att både stå bredvid och att själv ha en sjukdom där utgången kan bli på två håll.

onsdag 20 januari 2010

Ett bra måste.

Det är så mycket jag egentligen skulle vilja skriva om ikväll. Förutom det jag kommer att skriva om alltså. Känslor, empati, orättvisa, rädsla, ilska, maktlöshet, panik osv. osv. Jag skulle vilja skriva om allt som jag gått och funderat och tänkt på hela dagen, där de flesta av dess ord varit inblandade. Jag får ändå inte fram några vettiga ord i allt detta känner jag, så jag låter bli.
Jag försöker fånga det positiva av denna dagen istället. Denna dag som var ännu en dag med snö. Jag och Wilma skulle gå till dammen när skolbarnen hade skridskoåkning på schemat. Med tanke på allt snöande var det dock tveksamt om det skulle bli något av det, men jag hade lovat att gå ner och kolla läget ändå. Jag frågade Meika och Jennifer om de ville följa med och det gjorde de. Vovvarna tog några lek och busrundor med stor glädje innan vi gick. Det var ett tag sedan de träffades och det var smittande glädje de hade att bjuda på.


Wilma har halva kullerbyttan gjord samtidigt som de tuggar för fullt på varandra..........

Nere vid isen som där idag tyvärr var lite för mycket snö på, höll barnen på att dra på sig skridskorna. Efter att ha hjälpt till att knyta skridskor till ett par stycken gav vi oss iväg på en liten lagom runda pulsandes i snön med våra vovvar. Jag ska väl tillägga att jag fick mycket dåligt betyg av min son när det gällde att knyta skridskor. Tur Jennifer var med så hon kunde knyta om dem ordentligt på mitt stackars barn.:)

Wilma var både våt och trött när vi kom hem, så hon kröp in i sin lilla hörna under trappan och sov som en stock ett bra tag. Själv var jag också ganska matt i benen. Det tar på dem att gå runt i halvmycket snö när fötterna sprätter eftersom det är halkigt undertill.

Skönt var det i vilket fall som helst att komma ut idag också. Det har nästan blivit som ett litet måste att gå ut varje dag. Ett bra måste.

tisdag 19 januari 2010

Igår var jag nog som jag "skulle".

Ännu mera snö. Ska det aldrig bli sommar?:) Nej, men det måste ju inte snöa mer nu. Snart är nog barnen också trötta på snön. Det är ju jobbigt att klä sig. Tänk när man bara kan vandra rakt ut utan skor och med betydligt mindre kläder än nu........och ändå inte frysa. Det är skönt! Nu är det inte så utan vi får gilla läget.

Vi och ett par kompisar var en runda i Kivik i söndags för att shoppa lite gosebyxor på Kiviks Outlet. Vi passade också på att köra förbi "Buhres Fisk" som tyvärr brann ner för ett litet tag sen. (Jag kan tillägga att vi inte var de enda som körde där förbi.) Usch, vilken bedrövelse! Det såg verkligen inte kul ut och jag lider med både ägarna och personalen. Det är helt otroligt hemskt att ett livsverk bara kan gå, bokstavligt talat, upp i rök.

Jag hörde på radion idag att igår var en dag som sades vara en dag då alla mådde som sämst. Detta var nu uträknat på alla de möjliga vis. En av anledningarna var att det gått en viss tid efter att man gjort sina nyårslöften och nu har man brutit dem, det var en viss tid efter det ena och en viss tid efter det andra. Jag minns inte så noga, men jag hittade ju plötsligt en anledning till mitt hemska dåliga mående igår. Skönt. Då har jag i alla fall en dag då jag begriper varför jag mår som jag gör. Då var det ju helt i sin ordning. Plötsligt kände jag mig "normal".:) Eller inte.......

Göran och jag har varit iväg och fått hjälp med och diskuterat pensionsspar osv idag. Det är ju ingen jätteskojig historia det där. Jag får nog äta upp mig rejält innan pensionen känner jag. Det blir ju inte några enorma summor när man som jag varit sjukskriven hit och dit och fram och tillbaka. Å andra sidan så har jag ju inte några enorma summor in nu heller. Men, men. Det kunde varit värre. Mycket värre. Nu är det som det är och det är inte mycket jag kan göra åt det mer än att försöka spara undan lite mer. Och hoppas att jag blir som jag ska igen, eller i alla fall nästan som jag vill att jag ska bli. Eller nåt åt det hållet.

Wilma har semester ett par dagar nu här hos oss. Om hon nu tycker att det är semester förtäljer inte riktigt historien, men jag tror inte precis att hon lider av att vara här. Trött efter att varit ute på en skogsrunda med Meika och Jennifer och lite bus ovanpå det är det vila som gäller.


Livet hade förstås blivit ännu bättre om det hade poppats lite popcorn också, men det är ju bara tisdag lilla Wilma.......

söndag 17 januari 2010

Vi har underbara grannar.

Det var soffan, jag, filten och Robinson på tv som gällde igår kväll. Göran satt vid den andra tv:n och förmodligen tittade han på nån tråkig sport eller nåt. Andreas satt vid datorn, Pontus var hos en kompis och Tussi låg och sov. Jag var ganska trött efter dagen och jag antar att luften som var hyfsat intensiv och påträngande igår tröttar en del. Som omväxling stod jag nere vid den frusna dammen igår igen och pratade lite med trevliga Degebergabor när barnen åkte skridskor. (Tänk så trevligt om vi kunde ha sådana träffar övriga året också.) Göran och jag gick en sväng längs med banvallen och över Sockertoppen för att få igång blodcirkulationen i fötterna igen och till slut var jag varm överallt förutom kinderna. Vinden var riktigt vass. Ja, tro det om ni vill, men den var faktiskt vassare än jag.:)

Tillbaka till soffan och Robinson....... Det knackade på dörren och de knackningarna lät precis som min goda grannväns knackning. Min första tanke var.....nej, jag orkar inte gå ut och gå. Inte nu. Nästa tanke var okej, jag gör det om hon är sugen på det.:)

MEN.....min goda granne hade goda grejer med sig till oss. Mumsiga semlor till hela familjen. Goda grannar gör mycket goda semlor kan jag konstatera. Tack Jennifer!

Men frågan är om semlorna eller grannarna är godast.......:) Jag vet svaret.

lördag 16 januari 2010

Leksand Stars vs Malmö Red Hawks

Stundens allvar närmar sig och ett par kompisar till Pontus som inte alls håller på samma lag som vi i vår familj kom för att tro att det skulle bli en bra kväll för deras lag.:)

Eftersom de hade sin lilla "flagga"med sig..............

............så plockade vi givetvis fram detta mästerverk........Vackert......

Själv skulle jag titta på Lets Dance, men ibland blir det förändringar i planeringen och detta var ett sådant tillfälle. Några mål i första perioden gjorde att spänningen blev för stor för att jag skulle kunna gå ifrån matchen. Märkligt eller hur? Jag är ju egentligen inte speciellt intresserad av hockey. En del säger att jag är hjärntvättad. Det kan ligga nåt i det påståendet. Det skulle lätt kunna bli så i en familj som denna.


Egentligen så blev jag nog lite förstörd när vi för ett år sedan var i Leksand och tittade när de mötte Mora. Det var en riktigt, riktigt kul upplevelse. Det var grymt coolt att se en match live, vilket jag aldrig hade gjort innan. Även om man som jag inte är något hockeyfreak, så blev jag väldigt inne i matchen skulle jag vilja påstå. Jag var värre än de i familjen som är intresserade på riktigt.:) Här är Leksandklacken från matchen för ett år sedan. De är verkligen helt suveräna!

Söta Leksingar som inte uppskattades av alla som var här igår.........


Leksand slog Malmö hemma med 5-4 och det innebar 4 glada och två mindre lyckliga människor i tv-rummet.:)

Nog är de tokiga alltid, men det är härligt med tokiga masar.

torsdag 14 januari 2010

Stålkvinnan störtade.

Strålningsbehandlingen var avslutad och "min" sköterska hade tagit ner mig på jorden om jag säger så. Hon stack hål på en del av stålkvinnans fasad att jag orkar och klarar allt. Hon fick mig att bryta ihop till viss del och känna att jag är ju faktiskt helt slut. Hon försökte verkligen prata "förstånd" med mig och få mig att förstå att jag kanske behövde hjälp utifrån med en del praktiska grejer hemma. Jag ville orka, jag ville inte ha någon hjälp utifrån. Det satt fruktansvärt långt inne att tycka att det var okej att få den hjälpen. Samtidigt kändes det hyfsat bra att få lov att vara trött och sliten.

Jag fick ge med mig något. Det fungerade just då inte alls annars. Jag hade ju inte bara mig och familjen att tänka på utan det fanns ju ett hus också som skulle hållas i någorlunda ordning. Jag vantrivs om det blir för mycket kaos och för ostädat, men just då så orkade jag inte och mådde dåligt av det också. Tvätt, mat, mig själv och att finnas för barnen var så det räckte och blev över just för tillfället. Göran jobbade mycket, annars hjälpte han förstås till med både hem och barn. Men som alla vet så behöver ju pengar komma in, för vi såväl som alla andra har en del som ska betalas varje månad.

Det blev till slut klart att vi skulle få hjälp med städningen en gång i veckan. Fy vad jag kände mig dum!! De gick här och städade när jag var hemma. Det var inte alls någon behaglig känsla. Jag kände mig så dum, lat och onyttig. Tankarna att städningen får vi faktiskt klara av själva var väldigt stor. Det tog ett tag att släppa den tanken, men när jag lyckats ta bort den till viss del så kändes det ganska skönt. Jag kunde spara mina krafter. Jag behövde inte må dåligt för att jag inte orkade sköta huset själv och ändå så blev det rent. Alltså behövde jag inte heller må dåligt för att här inte va rent.

Andreas var inte ett år fyllda och han krävde och behövde mycket uppmärksamhet. Den lille goa killen var aldrig riktigt nöjd och det var inte lätt att veta vad det var som var fel. Det var synd om honom. Han skrek väldigt mycket både dag och natt och han behövde närhet mest hela tiden. Jag gissar på att han kände att något var fel runt honom. Att han kände att jag inte mådde bra. Att han kände min stress, för även om jag försökte vagga och trösta honom lugnt, så blir det inte någon lugn tröst när jag bara önskade att han skulle sluta skrika. Ju tröttare jag var desto mindre bra var jag på att trösta som ni säkert förstår. Tålamodet bara försvinner i tröttheten och det som borde vara ett lugnt vaggande blir till slut någon konstig "snabbvaggning" som ju inte är särskilt mysigt. Hela situationen tog på krafterna. Krafter som jag knappt hade.

Pontus var en del på dagis under denna perioden. Både för att han skulle få komma bort ifrån all oro och oreda hemma och för att jag skulle slippa känna att jag försummade honom också. Han var 4½ och hade ju sina behov av uppmärksamhet osv med allt vad det innebär i den åldern. Jag ville vara en bra mamma, men det var inte precis det jag kände att jag var.

Det gör mig ledsen när jag tänker på att de inte fick det som jag tycker barn ska få när de är små. Att de fick stå ut med allt som hände runt om dem. Jag tänker/tänkte kanske konstigt, men det kändes inte rätt att barnen skulle bli lidande för att jag var sjuk. Det känns fortfarande inte rätt. Barnen kan ju inte hjälpa det. Å andra sidan kunde inte jag heller hjälpa det, men det gör ont i mig när jag tänker på vad de fått leva i. Ibland försöker jag vända tanken och konstaterar då att det finns barn som har det fruktansvärt mycket värre än våra. Att våra barn egentligen hade det bra trots att situationen var som den var.

tisdag 12 januari 2010

Kuvertet vann

Mina promenadvänner frågade om jag ville följa med ut och gå. Självklart ville jag det. Jag har aldrig någon annan vinter varit ute så mycket som denna vintern. Knappt ens om man räknar ihop alla vintrar heller. Idag var det inte så kallt och tack och lov hade jag inte klätt mig så varm som igår, för då höll jag på att smälta bort under alla kläder.

Bäcken har svämmat över lite vid en av våra broar här i skogen och gjorde en bit glashal. Svårt att gå med en hund som har bråttom då.:) Vi var tre mer eller mindre Bambi på hal is.
Det såg ganska fräckt ut efter att en del av all is över vattnet har gett med sig.

Hur kan man få en sån konstig känsla i kroppen bara man ser ett brev som där står Region Skåne på? Ibland känns det som om jag är riktigt knäpp. Detta är en kallelse till en bentäthetsmätning och inte något som är det minsta farligt alls. (Anledningen till att jag blir kallad till sådan undersökning kommer jag att berätta om lite längre fram.)

Det gör inte ont och det är inte jobbigt. Personalen är jättebra där och jag vet att när jag väl är där så har jag tagit på mig rollen: "glad och hurtig, inga problem". Denna undersökning är inget jag behöver få ångest över. Ändå så kändes något märkligt i mitt inre som jag inte riktigt kan "ta" på, bara jag såg kuvertet och var det kom ifrån. Min kropp blir snabbt skakig inombords och händerna darrar. Varför börjar jag gråta nu? Sitter det så mycket påminnelsemojänger i min kropp som bara reagerar med sådan kraft att jag inte förstår det själv? Påminnelser om vad som hänt innan när jag som intensivast varit involverad i Region Skåne menar jag. Jag tappar all den lilla lust jag hade innan och det känns ju helt onödigt, men jag kan inte stå emot av någon anledning. Jag har en reserv på kraft som är plus minus noll tror jag visst. Shit vad allt blev än mer tungt plötsligt. Tussi ligger på skrivbordet bredvid mig här nu. Min lilla goa Tussi med sin mjuka päls och lugnande inverkan. Hon gäspar stort som om hon inte har sovit på ett dygn eller något.
Osteoporosen (benskörhet) kan hålla sig borta ett bra tag till om jag får bestämma! Den kan ju komma tids nog ändå. Jag är nog lite orolig över resultatet på undersökningen också, även om jag har lite svårt att förstå att det skulle kunna bli sämre och sämre. Även om jag vet att det kan det. Jag stänger av på något sätt samtidigt som jag känner "en massa". Förra gången hade det blivit lite sämre med mitt lilla skelett. Det är 1½ år sedan. Hur ser det ut nu? Jag vet egentligen hur jag kan hjälpa mig själv genom att gympa, styrketräna osv., men hur orkar jag det med den lilla energi jag har. Det orkar jag inte. Inte så som läkaren sa att jag skulle. Medan läkare inom ett annat område sa att jag inte skulle göra det för att jag då skulle ta ut mig helt och må ännu sämre psykiskt. Hur gör jag då? Mellanväg........jag får inte ihop det. Jag är 39 år och jag vill inte bli benskör redan, men ångesten över att jag inte gör det jag "borde" tär. Å andra sidan så om jag gör det jag "borde" för det ena, så gör jag det jag inte "borde" för det andra på samma gång. Benskör eller ännu mer utmattad? Bra fråga. Vad ska jag välja.......?
Tänk vad ett kuvert kan öppna upp många tankar och känslor och puffa mig i fel riktning.........Knäppt eller hur?!
Ett kuvert mot mig......idag vann kuvertet. Eller egentligen.....Jag lät kuvertet vinna.

söndag 10 januari 2010

En dålig dag

Söndag och inte någon bra dag för mig kände jag direkt. Idag kommer jag inte att följa med ner till isen!, var ungefär vad jag sa i morse. Jag kände inte för att stå och frysa där nere idag igen. Jag kände inte för att umgås och vara trevlig heller. Jag städar undan lite till av julen istället, tänkte jag. Min övriga familj gick dit vid middagstid med varm choklad och ett gott humör. Dåligt humör var jag på. Deprimerad, nere och helt meningslös kände jag mig. Städa blev det inte mycket av här heller så som jag tänkt mig.
På tal om att städa så har vi som sagt en kise som bevisligen gillar det här med städning. (Eller är det bara dammsugarslangen som är kul kanske.) Det skulle kunna vara någon annan anledning till att hon kröp in i städskåpet. Som nog är mer trolig......:)

Varför går jag här hemma och mår såhär när jag i alla fall kan vara ibland folk och må såhär frågade jag mig själv. Egentligen ville jag ju inte alls träffa en enda människa mer än min familj, men samtidigt så visste jag ju att om jag bara ger mig ner där så känns det lite bättre. Dessutom är det inte så dumt med lite frisk luft. Luften var frisk. Kall! När Göran var hemma om för att hämta lite mat att ta med till grabbarna så kände jag: "Ut med dig nu din surpuppa". På med full vintermundering och sen följde jag med honom mumlande att jag egentligen inte har lust att träffa någon. Jag kände inte att jag skulle kunna vara trevlig och social.
Där var ganska mycket folk och där var framför allt mycket trevligt folk som fick mig att bli av med en liten del av mitt tråkiga mående. Åtminstonde för stunden, men jag är glad om det försvinner något lite för en stund.
Barnen var hungriga och åt glatt (vitsigt med tanke på isen eller hur?:) ) de halvljumna korvarna vi hade med ner.

Det var riktigt skönt att komma ut en sväng även om det tog emot, för idag tog det verkligen emot!

lördag 9 januari 2010

Klar med strålningen!

Runt Lucia någonstans hade jag kämpat mig igenom de 25 strålningstillfällena i Lund. Den gick faktiskt ganska snabbt den där tiden. Jag minns att jag skrev 1 till och med 25 på ett papper och hängde på "kontoret", sen strök jag över dag för dag som jag blev strålad. Det var lite lättare att se att det faktiskt hände något och att dagarna jag skulle dit blev färre och färre.

Nu hade jag julen framför mig och den tänkte jag fira i lugn och ro och bara njuta av. Även om tröttheten sög all musten ur mig så kändes det ändå bra! Jag hade under detta året 1999 satt upp mina mål i etapper och nu hade jag klarat av de tre stora, viktigaste grejerna.

1; Cancern var bortopererad och det var då jag kände en livslust jag aldrig någonsin känt varkens före eller efter och jag undrar om jag kommer att känna den enormt starka känslan igen. Den var helt obeskrivlig och nog inte helt "normal" egentligen. Jag fick nog någon form av överslag när jag äntligen visste att jag inte hade några knölar kvar.:) Inte borde ha några kvar i alla fall. Det var verkligen."Jag har fått livet tillbaka"!!!

2; Jag hade gått igenom det värsta helvete jag varit med om när jag fick mina nio behandlingar av "hjärte"cellgifter som skulle käka upp eventuella kvarvarande cancermonster med horn i pannan, elaka ögon och en riktigt styggt flinande mun. Det var så jag såg dem framför mig och så ser jag dem än idag. Sköterskan försökte få mig att tänka att det ifrån påsarna som hängde på ställningen och droppade in i min kropp, sakta men säkert och tog död på allt det kom över, just var små röda snälla och goda hjärtan. Det hade hon helt rätt i, men det var svårt att tänka så även om jag försökte. Jag blev ju jätttesjuk av det som skulle göra mig frisk. Lite bakvänd och märklig känsla och tanke det där. Jag vill inte använda ord som hör ihop med vad jag tyckte om det hela, så jag nöjer mig med fy och usch. Det var inte någon rolig historia det där! Må jag för all evighet slippa gå igenom det igen! Jag frågar mig om jag skulle orka.?? Det känns inte så, men hade jag hamnat i situationen igen så hade jag inte haft något att välja på. Då hade jag förstås gjort det antar jag.

3; Jag hade fått mina 25 stråningar som skulle ta död på de sista hornbeklädda monster, om där nu var några fler. Detta är inte något jag minns som något plågsamt på något sätt och vis, men det var skönt att slippa de där två timmars bilturerna i taxi varje dag. Det var ändå tur att de inte körde samma håll hela tiden. Det var också tur att det inte alltid var taxichaufförer som satt knäpptysta hela tiden. Det är lika jobbigt som när de pratar konstant.:) Omväxling förnöjer, och när det varit den där Carolastormen piggade det ju upp lite att se skyltar och annat som hängde på tvären. Hur nu det kunde "pigga upp".

Hur kunde jag glömma skriva det som på sitt sätt var allra viktigast och som hände innan nr. 1........Livet Efter att jag fått mitt cancerbesked den 22 mars.........2 dagar efter.......den 24 mars 1999, födde jag vårt andra barn......Andreas. Det var ju faktiskt det största och viktigaste i sammanhanget. Att föda ett nytt liv. Det är stort!

fredag 8 januari 2010

Sol, vackert och iskallt

Detta är så suveränt härligt. Att se barnen vara ute och röra sig i vinterkylan och inte sitta inne och häcka för att det är kallt ute. Solen och den blå himlen var fantastisk även om det var skugga och iskallt där vi stod som inte åkte skridskor.

Andreas har också fått på sig skridskorna........

En liten eldning i "grillröret" för att värma sig själv vid och för lite korv och bröd var inte alldeles fel för hockeyspelarna. Den stackars korven blev mest rökt eller bränd, men den slank ner ändå. Är man hungrig så är man. Elden, som på bilden mest ser ut som rök, var absolut skön för oss som mest stod still. I alla fall för händerna. Det var ju värre med fötterna kan man säga. Jag vet inte hur det är möjligt att hålla fötter varma om man inte är på gående fot. Någon sa att man ska stoppa tidningspapper i dojjorna. Jag får nog prova det någon gång.

"Sockertoppen", som ju för tillfället nästan är täckt av snö, reser sig vackert mot den blå himlen.

Sammanbrott

Idag skiner solen och det är så otroligt vackert att titta ut på den glänsande snön och den klarblå himlen. Även om solen skiner så går jag nu åter tillbaka till december 1999 då det mesta kändes ganska mörkt. Jag var i slutet på min strålning och var obeskrivligt trött i hela mig. Jag hade förmånen att ha min kontakt på strålningen med en fantastiskt härlig, snäll sköterska med massor av empati. Det kändes verkligen som om hon brydde sig och var mån om hur jag mådde. Jag minns hur vi satt på en bänk ute i själva "väntrummet", vilket inte var som ett vanligt väntrum. Där var så fint med mycket växter och stor yta. Det var riktigt mysigt där ute faktiskt. I alla fall så satt vi där en dag i slutet av min strålbehandling. Jag minns hur hon frågade mig hur jag egentligen mådde, och då brast det för mig. Jag bröt ihop och bara grät, grät och grät. Jag var så fruktansvärt trött och så ledsen så jag grät åt precis allt. Hon försökte få mig att inse att det var helt normalt att känna som jag gjorde, (men jag tog inte det heller till mig tror jag).

Allting som jag hittills gått igenom hade jag gjort i ren vilja och med huvudet högt. Jag ville på något sätt visa hela världen och mig själv att jag klarade allt detta utan problem. En del av mig förstår att man klarar inte allt detta utan att det visar sig på något sätt, (medan en annan starkare del inte förstår det alls). Särskilt svårt blir det på sätt och vis att klara det efteråt om man leker stålkvinnan under tiden, och bara stänger av allt vad som egentligen händer. Jag hade inte tagit till mig allt vad som hänt under de senaste månaderna. När behandlingarna gick mot sitt slut så började jag slappna av. Nu visste jag att det var slut på alla jobbiga sjukhusbesök ett tag och då kom all trötthet som jag motat bort innan.

Efter mitt sammanbrott fick jag tid hos en psykolog i Lund för samtal. Hon försökte verkligen förklara för mig och få mig att förstå att efter allt som hänt mig så är det inte konstigt att jag mår som jag mår. Jag hade ändå svårt att förstå. Hon ifrågasatte bland annat hur jag orkat vara hemma själv och ta hand om våra små barn och mig själv samtidigt som jag fick cellgiftsbehandlingen..........ja, vad svarade jag på det....... Jag hade fortfarande svårt att förstå. Det var som att sitta i en bubbla och prata bredvid mig själv. Jag var inte "närvarande". Det jag gått igenom var väl inte så farligt. Att jag dessutom mist mina föräldrar för 3 och 4 år sedan och av olika anledningar inte hunnit sörja dem ordentligt, menade hon, gjorde inte mitt psykiska tillstånd bättre. Sjukdomar, att kämpa oavsett vad, att jämnt må illa och att vara trött var min vardag. Det var såhär det var för mig att leva. Detta var min vardag.......mitt liv så som jag var van.

torsdag 7 januari 2010

Julen är på väg ut.

Hej då julgranen! Innan jag sa hej då till hela granen kunde jag säga hej då till alla barren som ramlade av när jag tog bort allt som hängde i granen. Det var alldeles otroligt vad denna stackars gran vi hade i år barrade. Som ni förstår så har jag plockat undan julgrejer idag. I alla fall det mesta av julgrejerna. Allt tar sin tid för mig och det stör mig, men så är det väl. Lite i taget så att jag ska klara av det hela. Imorgon får det försöka bli lite städning. Det ser inte ut som här är städat på väldigt länge när jag kollar hyllor, fönsterkarmar och annat där dammet samlas. Allt är sådär lite lagom åt det gråa hållet. För att inte tala om hur tv:n ser ut. Det är ett under att det går att se bilden på den och att den är färgad fortfarande.:) Lite synd att jag inte gillar dammsugaren lika mycket som Tussi. När den står framme så älskar hon att lägga sig på eller innanför slangen. Den går till och med bra att ha som "klösbräda." Tänk vilken allt i allo-maskin. Jag hade ju då såklart inte tänkt mig att jag skulle ligga och rulla rundor på den som hon gör, men det förstod ni nog.:) Jag kunde ju gillat den på ett annat sätt menar jag.

Jag var hos kuratorn i morse, vilket var skönt. Mycket av mitt babbel jag hade som behövde ut blev jag ju av med. Vad som däremot inte var skönt var kylan idag. Jag tyckte att det kändes mycket kallare än igår på något vis, så idag har jag slarvat med att gå ut och promenera. Det blev bara lilla minituren ner till dammen med Andreas i förmiddags för att prata lite med min svägerska. Hon och barnen skulle åka skridskor, så hon undrade om vi ville komma ner en sväng, men det är allt jag varit ute idag. Min svägerska åkte inte bara skridskor. Hon åkte på rumpan också lite, men det ska jag inte sitta här och vara elak över med tanke på hur jag själv fegar och inte alls åker......... Vi löste vårat åksug med en sparkstötting. Väldigt praktiskt (och fegt.) Då är det svårt att ramla omkull även om Andreas försökte köra så att jag skulle åka av den. Vi blev inte så särskilt långvariga vid dammen, för när man som jag mest stod stilla känns fötterna snabbt som små isbitar.

Efter denna lilla tur värmde vi oss med varm chokladmjölk som är så himla gott när man varit ute och blivit kall.

onsdag 6 januari 2010

Skridskoåkning på dammen

Onsdag är söndag. Snart är det vardag igen. Det har slutat snöa efter att i princip gjort det hela dagen. Kaminen är omringad av halvblöta mössor, vantar, skridskor, skor och annat som fick sig en liten blöta när de var ute i snön innan i eftermiddags. Barnen och Göran gick ner till den frusna dammen för att åka skridskor, men jag kände ingen större lust att följa med. Jag har känt mig trött idag med och tyckte det var skönare här hemma i värmen. Tussi verkade mer sugen på att följa med där hon satt mitt ibland alla grejerna innan grabbarna skulle gå, för att ha full koll på läget.

Efter ett telefonsamtal från Göran blev jag ändå lite sugen på att gå ner där, så jag klädde på mig så jag såg ut som en eskimå och masade mig ut och ner dit för att kolla läget. Det tar mig mindre än 5 minuter att gå dit, så dum är jag om jag inte gör det kände jag. Detta var vad jag såg efter att gått knappt 50 meter. Det såg riktigt härligt ut med barn, ungdomar och vuxna på dammen.

Framme träffade jag bland andra isprinsessan, men jag skulle gärna sett en piruett.


Här var riktigt mycket folk nere och det är inte varje år det går att nyttja dammen till skridskoåkning så det är verkligen superkul! Både små och stora spelade hockey ihop så det stod härliga till.

Ja, vad ska man säga........Leksand har en snygg matchtröja.........och är bäst.;)

Trettonafton

Förvirringars förvirringar. Nu är det helg igen mitt i veckan. Jag vet snart inte alls vad det är för dag längre, och jag som är snurrig innan. Vi var i alla fall bortbjudna på middag denna tisdagkväll och det såg jag fram emot. Det brukar bli trevligt och så blev även denna kväll.

Vi bjöds på en jättegod förrätt där det på brödet var getost, ringlad flytande honung och en halv nöt på toppen.

Dags att anfalla förrätten.........

Det blev porterstek, potatis och en riktigt smarrig sås med god sallad till huvudrätt och till efterrätt fick vi hemmagjord pepparkaksglass. En riktigt god middag rakt igenom, som ni säkert förstår. Jag som tycker det är något jobbigt med den här matlagningen blir så glad och njuter extra när jag blir bjuden.

Det tog ett antal foto innan jag fick dessa två damer att se ut som de "skulle".

Gosa lite måste man också......

En skojig kväll går fruktansvärt fort och som vanligt så blev det ju lite senare än jag tänkt mig, men långt om länge vandrade vi hemåt i den snöande natten. Jag hade packat med mig full mundering med kläder för att jag skulle slippa frysa när vi gick hem, men det var inte så kallt faktiskt, så termobyxorna och mössan fick stanna i påsen.
Tack för en trevlig kväll!

måndag 4 januari 2010

Forsakarsfallet i vinterskrud

Jag har hört att Forsakarsfallet ska vara extremt vackert när det är fruset och eftersom jag inte minns att jag sett det fruset så tog Andreas och jag en liten promenad dit idag. För ett par veckor sedan såg fallet ut såhär.

Idag bara häpnade jag när jag såg det och ställde mig och verkligen stirrade på det, innan jag drog av mig tummavantarna och slet upp kameran ur fickan. Det var det vackraste jag sett på länge.......



Bergsgeten Andreas var tvungen att klättra lite och hittade en skön soffa att vila sig i.

Som sagt......detta var en upplevelse att se som inte går att beskriva. Inte ens på bild känner jag.

Snön började så smått singla ner på oss och vi vände för att gå hem. På väg hemåt hittade vi sköldpaddans hus. Det bara måste vara här en av dem bor.

Ett tunt och bräckligt "islöv" hade formats över bäcken.

Det är ungefär så tunn och bräcklig jag verkligen kan känna mig lite väl ofta. Tänk om jag bara varit lika vacker som detta "löv" är när jag känner mig så.:) Då hade det kanske varit lite lättare att stå ut.