I Bröderna Lejonhjärtas Fotspår.

Jag lyckades igår landa på en blogg som gjorde mig både ledsen, rädd och frustrerad. Ännu en ung tjej har mist livet i denna förbannade sjukdom som heter cancer. Efter 16 månaders kamp förlorade hon mot bröstcancern. 34 år ung, med barn och man. Nej, fy!! Det smärtar så fruktansvärt att läsa sådant och just därför brukar jag försöka undvika det. Det smärtar för jag känner för tjejen som inte får vara med här tillsammans med de hon älskar. Det smärtar för att jag känner så mycket med de som mist sin mamma, fru, barn, vän etc. Rädslan och ångesten att det kunde varit jag som drabbats så hårt smärtar extremt. Rädslan att någon som står mig nära ska drabbas får mig att vilja skrika. Dessutom så blir jag så förbannat frustrerad över att jag sitter fast i något så meningslöst som jag gör. (Syftar på utmattningsdepr.) Jag fick tack och lov vinna över den cancer jag hade påhälsning av för 12 år sedan och att jag då inte riktigt fixar att leva så som jag vill nu efteråt.......... Det får mig att känna sån ångest, skuldkänslor, frustration och en del andra mindre trevliga känslor. Om jag bara kunde ta mig ur detta...... Jag har ju det hur bra som helst på så många sätt.......

Att promenera i  "Bröderna Lejonhjärtas Fotspår" är inte helt fel när hjärnan behöver "vila".........

Jag var på en liten tranjakt idag och det var inte vidare svårt att hitta dem.

Var rädda om varandra!

Fina natur.....

Det såg helt fantastiskt skönt ut när jag stod här inne och tittade ut idag, men tyvärr så tyckte frusna jag inte att det var så vidare skönt när jag väl kom ut. Det blev ändå en sväng för att köpa lite mojänger till gräsklipparen, lite blomjord och ett par små påskliljor som inte heter påskliljor. Plantera gör jag imorgon då jag hoppas på fler plusgrader. (Annars får det vänta.) På hemvägen tog vi en runda till dammen också. Mest för att njuta av tillvaron där. På sommaren är här stekhett, vilket där inte var idag trots att vinden inte var närvarande. Att njuta av tystnaden, det där sköna lugnet och bäckens porl.......Här är så härligt att befinna sig. Varje gång jag är här så frågar jag mig varför jag inte tar mig hit oftare. 

En fisk lyckades jag fånga. På bild alltså. Det enda sättet jag fångar fisk på, är med kameran.

På platsen "Utsikten" är det som ordet säger bra utsikt över bla en del av vårt Degeberga och ända bort till det stora havet. 

Tänk vilken by jag bor i........ Naturen vi har här "runt knuten" är helt fantastisk. Lite magisk. Ibland glömmer jag bort att se det. Jag liksom bara tittar och det är bara så det ska vara, men om jag verkligen "tittar"........På riktigt alltså. Här är så fint!

Jag testar.

Jo, så får det bli. I måndags var jag på ett informationsmöte om Furuboda Arbetsmarknads Arbetslivsintroduktion. Det fanns två "kurser" att välja mellan. Den ena är Hälsa och Välbefinnande och den andra Orientering och Vägledning. Informationsmötet var nog det snabbaste mötet jag varit på och det hela tog max 20 minuter. Vi var kanske 18-20 personer där och lite kul var det allt när jag upptäckte att där faktiskt var en jag kände igen. Det var en klasskompis till mig när jag läste till apotekstekniker. Vi stod en lång stund och pratade efteråt och det kändes kul att träffa henne en sväng.

Idag har jag pratat med arbetsförmedlingen igen som tipsade mig att helt kravlöst gå på infomötet. Jag har nu bestämt mig för att ge detta också en chans. Alltså har jag ju valt gruppen "Hälsa och Välbefinnande". Gruppaktiviteten pågår i 8 veckor med början 11 april. Den innebär ett seminarie på 90 minuter en gång i veckan och ett enskilt samtal á 45 minuter (med samma coach varje gång) en annan dag i veckan. Ämnen som tas upp rör hälsa, självförtroende, självkänsla, mål, motivation, positivt tänkande och mindfulnes. Syftet sägs vara att sätta igång tankar och reflektioner kring mående, hälsa och möjligheter framåt. "Det syftar till att kartlägga ditt nuläge och framtidsläge, tydliggöra resurser och styrkor samt hitta din motivation. Detta för att se vilka förutsättningar du har för kommande aktiviteter." Jag har inte några förväntningar alls egentligen och undrar lite vad detta kan ge mig. Det får jag ju som bekant inte veta om jag inte ger det en chans, så det får bli så. Lite intressant ändå...... Jag testar.

Födelsedag.

Idag har vi ett födelsedagsbarn i huset. En stycken 11-åring har blivit en 12-åring och en liten födelsedagsonyttig minifrukost på sängen med paketer och "skönsång" (stackars barn) blev början på hans dag.:)  

Tussi tog tillvara på att jag förflyttat bort blomman från fönsterkarmen, så hon får bättre plats. De vackra blommorna stinker förfärligt (när de blommar alltså) så emellanåt åker den ut ur sovrummet.

På dagens skogsrunda med Peter och Wilma såg vi lite fina rådjur, om än på avstånd.

 Det blåste vansinnigt uppe i Ebbarödsbergen ända tills vi kom in i skogen där det lugnade sig betydligt.

På väg hem precis utanför skogen var det så otroligt härlig värme så där slog vi oss ner och lapade sol en stund. Årets första fina nyckelpiga landade och kittlade Wilmas tass där den gick runt på henne. En av oss valde att klä av sig för att sola den vita överkroppen och den andre av oss valde att inte fotografera detta.:) (Som ni ser valde Wilma att inte titta alls.:))

Åter hemma i den mindre blåsiga byn tog jag tag i bakbeställningen av chokladbollar till kvällens fika. Det smakade mums kan jag säga. Var längesen vi hade hemmabakade sådana. Det är bra när någon fyller år så det finns en bra anledning att äta lite extra gott.:)

Härligt!

Det är en härlig tid vi går till mötes nu. Solen värmde gott igår när jag sammanstrålade med två väninnor på Ekströms café här i Degeberga för att ta en liten lunch tillsammans och sitta och babbla. Babbla gick alldeles utmärkt och två timmar gick väldigt snabbt. Den ena tjejen har jag aldrig träffat innan. Vi har pratat ett par gånger på telefon och lite på facebook de få veckorna vi vetat om varandras existens, men inget mer. Vi fick kontakt med varandra tack vare en gemensam kompis och det var vi tre som lunchade igår. Tänk ändå hur enkelt det kan kännas att träffa människor för första gången. Härligt!

Härligt är det också med de små söta blommorna som dyker upp i skog och mark.

Här har vi en gosig livsnjutare...... Att rulla runt i grus är mys!

Wilma och Tussi har inte riktigt samma tankar om vad som är njutbart.....

Snart är Peters finger friskt och jag får ut och promenera i min ensamhet igen. Tråkigt tycker jag. Det har varit skönt med lite daglig promenad och pratverksamhet i skogen. Å andra sidan så har dessa veckorna varit bättre än inget.

Ikväll är insidan av huvudet i snurr och inuti kroppen går det på högvarv. Jag har inte gjort riktigt det jag tänkte mig denna onsdag kväll, men det får va som det är.  

Supermåne och Födelsedagskalas.

Självklart tog jag också kort på vår kära måne denna natt den 19 mars, även just vid detta tillfälle kallad Supermånen. Jag skulle förvånat mig själv mycket om jag inte gjort det. Tagit foto alltså. Att den är så mycket närmre oss än den brukar, kan jag erkänna att jag inte riktigt får ihop. Hade jag inte vetat det hade jag inte tänkt på det. Nästa gång det är fullmåne ska jag försöka få till en jämförelse........

Igår var det dags för ett lite födelsedagskalas för Andreas som fyller 12 nu i veckan. Vilket underbart väder denna dag bjöd på. Solen sken från klarblå himmel och det var runt 9 grader varmt i skuggan. Tänk så varmt och gott det var på de soliga och lugna platserna.

Lite enkelt pålägg och "matbullarna" jag bakade förra veckan blev eftermiddagens fika. Jo, det blev fikabröd och tårta också. Jag bakade en Rörträsktårta, som är enkel att göra och smakar mums.

Just nu önskar jag att vi var hemma hos mamma och pappa i Tollarp för att gratulera mamma på sin 69-årsdag. Å, vad jag önskar att det kunde vara så. Det är snart 14 respektive 16 år sedan vi miste pappa och mamma, men ändå. Efter alla år........Det är så märkligt tomt att inte ha dem kvar här i livet. Jag hoppas du firar din dag så det står härliga till, var du än är mamma.

Skön vila.

Jo, det är som det verkar. En viktig del av mitt liv är promenader. Frisk luft och att vila hjärnan en stund från onödiga tankar eller bara tankar, är bra. Och skönt. Wilma tycker också om att komma ut i skogen. Det positiva med snön nu är att man ser vilken aktivitet där är med andra djur. Tassavtryck till höger och vänster, fram och tillbaka.:) Vildsvin, hare, kanin, möjligtvis räv, hjortar och rådjur är nog vad vi sett. Älgen har också lämnat spår efter sig, men inga vi sett nu i snön. Skogen är ju inte bara skog utan en hel värld. 

Ett annat sätt att släppa tankar och ångest till viss del är att göra saker med händerna. Vara kreativ på något sätt. Lite av den varan har det också blivit de senaste två dagarna. Vi har snart födelsedagskalas här och jag har bakat lite brödbullar till dess. Att baka är faktiskt också lite skönt även om jag har vissa problem med att läsa recepten. Vad ögonen ser och vad hjärnan tar emot är inte riktigt lika mycket om jag säger så.

Stor kise har knövlat ihop sig i liten låda. Där är plats över för huvudet också, men just här blev lådkanten kudde i stället. Jag var lite snäll och ville ge henne en skön hängmattesäng för ett tag sedan. Ni vet en sådan man hänger på elementet. Den ägnade hon inte ens en blick. Inget går upp emot en papplåda.

Vi var på Ö o B en runda i veckan och blev lite fundersamma. Vad står o för i Ö o B?

Skogen är lugn och ro för själen.

Jag vet inte varför, men mitt inre känns helt förstört för tillfället. Jag har nog lite mycket i huvudet och lite mycket för mig kan ju vara ganska lite egentligen. Den inre stressen och oron vill verkligen göra sig hörd. Den lyckas tyvärr bra med detta och det känns blä. Jag hoppas att dagens besök hos psykologen i Simrishamn ska kunna ge mig lite lugn eller nåt. Gårdagen var likadan så det kändes extremt bra att jag tog mig hem till min bror och Wilma för att gå en runda i skogen med dem. Det var en lycklig Wilma som mötte mig när jag kom. Hon anade väl var vi skulle och pep, stampade och vråltittade på mig tills jag fått på mig skorna ordentligt så vi kunde gå. Jag tar ju så lång tid på mig!:) Wilma bara älskar denna skogsrundan. 

Ifrån en blåsig, iskall och öppen "äng" in i en lugn, trygg och vacker skog. Jag får någon form av "lugnhets-längtanskänsla" när jag tänker på det.

Ekorren satt i granen, skulle skala kottar....... Ekorren satt dock inte i granen utan hade haft sin middag här på en stock. Undrar varför de inte äter upp toppen på kotten. Är den inte god eller är det där de håller tro?

I solens sken stod ett skogstroll........... Nej förresten, det är ju Peter.......

Wilma dök rakt in i björnbärssnåren för att kolla om mössen var vakna. Dofta ljuvligt tyckte hon. Glad att hon inte fångade någon mus var jag.



Det var rysligt bra på sitt sätt att Peter bröt fingret så jag kan köra dit ibland och få lite promenadsällskap i den sköna skogen. Om jag nu ska tänka på mig själv alltså.:)

Härliga djur.

Jag har känt mig tung och skum i sinnet några dagar nu, men att komma ut på en promenad är alltid skönt. Även om det kan vara något trögt att ta sig ut. Wilma bara älskar att gå i skogen. Igår var det ju fantastiskt skönt väder också. 8 grader varmt i skuggan och lugnt och härligt i skogen.

När vi kom hem så kom en överkelen och busig Tussi skuttande. Hon gick som vanligt mot lekplatsen och vi följde med. Solen värmde gott där hon rullade runt i grusen och strök sig mot klätterställningen.

Bättre utsikt högre upp.

I fredags var Andreas vovvefångare efter att han såg en för oss helt främmad hund stå på gräsmattan och titta på Wilma som låg och åt tuggben. Det var en snäll och otroligt söt liten vovve som följde med Andreas in på altanen, la tassen i hans hand och tittade med kärleksfulla ögon på honom. Min hjärna började arbeta med tanken på hur jag skulle hitta ägaren och stressen infann sig lite snyggt över tanken: "Tänk om vi inte hittar ägaren!" Förhoppningarna höjdes när jag såg att hon var id-märkt och i nästa stund så dök Emma  upp i huvudet. Emma kan nog hjälpa oss......och Emma blev det som hjälpte oss. När hon såg vovven så kände hon igen henne, ringde ägaren och vips så var "fallet" löst. Glad blev jag för ägaren och hundens skull, men jag misstänker att ägaren var ännu gladare.

Någon sa igår att det skulle bli ännu varmare idag än igår....... Jag undrar det........

Ha en skön söndag!

Hundbad.

Solen har varit framme lite mer än halva dagen idag och det är fantastiskt skönt med lite ljus och ljummare vindar. Min bror och Wilma kom ner till storstan Degeberga och hälsade på för att gå en sväng med mig. Trevligt med sällskap tycker jag. Promenaden går så mycket enklare på något sätt. Vi tog rundan längs med bäcken nedanför Sockertoppen. Wilma blev tydligen varm  och bestämde sig för att ge magen ett svalkande dopp. Tyvärr hann jag ju inte få bort stavarna jag går med, få av mig vantarna och få fram kameran tillräckligt snabbt för att fånga just magbadandet.

En promenad över på andra sidan bäcken fick räcka, när jag ville ha henne att bada magen igen. Magar badas inte på beställning.

Bambi på hal is körde fast här och fick backa ner i vattnet igen för att ta sig upp på land. Hennes husse var inte sugen på att rädda henne där hon stod och såg olycklig ut. Jag som tänkte mig ett finfint foto där Peter ramla ner i bäcken........:)

Det busiga vädret med regn och blåst som kom i eftermiddags kan busa klart ikväll och inatt, för imorgon vill vi ha sol och många plusgrader igen!

Utskrivning.

Det kändes inte så bra att köra till Simrishamn idag och det kändes ännu sämre när jag körde därifrån. Tänk vad ett gäng tjejer kan göra bra skillnad. Idag var det bara jag. Det kändes så tomt och tyst att sitta där själv och vänta på min tur. Idag hade vi "utskrivning" en och en med teamet som bestod av psykolog, sjukgymnast och läkare. Nu är den lilla resan avslutad och som sagt......det känns inte bra. Det var tryggt att vara där tillsammans med de andra i gruppen. Det var skönt att köra dit måndagar och tisdagar utan att behöva känna att jag skulle någonstans och prestera en massa. Kravlöst och skönt. Att ändå känna lite att jag gjort något vettigt och bra. Att känna att vi i gruppen förstod varandra i hur vi mådde eftersom vi mer eller mindre var i samma sits. Värk och/eller utmattningsdepression. En del med mer av det ena än det andra. Att få info och bekräftelse från "föreläsningarna" vi fick lyssna på. Jätteskönt! Även om det varit  känslosamt laddade och ibland jobbiga 6 veckor, med mycket tankar och en del tårar, så har det varit bra att vara där. Vi har ju faktiskt skrattat en hel del ihopa också.

Idag känns det som sagt sådär. Jag har haft några dagar med ett märkligt mående i min kropp och det har lite känts som om jag skulle explodera eller nåt när som helst. Hjärnan har snurrat i övervarv av rädslor och annat negativt. Kroppen har inombords känts som ett orosmoment. Själv har jag inte kunnat varkens fokusera på det eller reda ut exakt vad det är som snurrat och varför. Det kan jag fortfarande inte, men efter att låtit tårarna rinna lite idag och tillåtit en mindre urladdning så släppte en liten del i alla fall. Kanske känns det ännu lite bättre imorgon.

En solig helg!

Jag gillar skarpt när det blir lite snabbt bestämt att träffas i all enkelhet. Igår blev vi bortbjudna när vi stod och tittade på fotbollsträningsmatch på eftermiddagen. Det var ju Melodifestivaldax igen och andra chansens tur. Jättegärna promenerade vi dit igår kväll för att mumsa på lite snacks, äta en semla som var den godaste jag ätit på länge, dricka lite gott och ha allmänt riktigt trevligt.:) Det behövdes kände jag.

Idag har vi varit på lilla utflykten igen och dagens utflykt bar till Haväng med min bror och hans familj. Solen sken och idag skulle jag ta fina foto på den snövita isen. Mina ögon liknade frågetecken, undrandes var isen tagit vägen.

Lilla sötaste Wilma tog faktiskt ett halvt dopp. Endast tassarna fick den äran idag. Klokt kände jag, men ändå vansinnigt att ens låta de bli blöta av havet.

Göran hittade en vindstilla plats och njöt en stund i ensamhet av solens värme på sina kinder. Lugnet tog snart slut, för vi andra var på väg.

Jag hade något svårt att inse att isen verkligen kunde vara borta med tanke på hur det såg ut i onsdags, vilket ju inte är så länge sedan. Därför var vi tvungna att köra och kolla Rigeleje, "Gropahålet" också. Där måste ju vara lika mycket is som senast......Minns ni mina bilder från den 2 mars som jag tog bla där? Där var nu inte alls mycket is kvar och nu är det tid igen.........för mig att imponeras av naturen och dess krafter.:)

Kanske är det ett vårtecken ändå att isen har gett sig iväg. Ett annat ganska säkert tecken på att det börjar våras är när Tussi börjar klättra i denna klätter/klösställning som vi har på altanen.
Jag vill bara säga att det finns hopp. Våren är snart här!