fredag 27 maj 2011

Minnen.

Igår var jag och snyggade till på gravarna. Både på mamma & pappas och på farmor & farfars. Fixade dit lite ny jord, klippte bort lite fula grenar och planterade nytt. Det ser så fint ut när det är nygjort och det inte är förväxt eller har lyckats få torkskador. Plötsligt så kom där en dam gående och undrade om jag var dottern. Ja det är jag, sa jag. Jo, det ser jag ju nu sa damen och i nästa andetag så berättade hon att det var hon som körde posten till oss hemma i Tollarp. Jaa, det är ju du ser jag nu!:) (sa jag)  Plötsligt var jag hemma i mitt barndomshem igen hos mamma och pappa. Jag såg postbilen komma och den alltid glada och snälla Ebba stoppade posten i lådan. Det slog mig också att hon med andra ord gett mig ett och annat roligt brev. På den tiden kom det även roliga brev och inte bara en massa räkningar och reklam.:)

Hon berättade att de för ett par veckor sedan pratat om vår familj och hur hemskt det var att så mycket drabbat oss. Snabbt dök gråten upp i min hals. Hon berättade också att hon "skällt" på mamma för att hon när hon var riktigt sjuk ändå gav sig den på att hon skulle skotta snö till posten och för att kunna hämta den själv. Även om Ebba sagt att hon gärna ville gå in med posten till mamma o pappa och att hon kunde strunta i snön. Hon styrde själv sin runda och kunde göra så utan problem, men lilla mamma envisades med att fortsätta skotta. Om inte posten kom tidigare än vanligt och mamma inte hunnit och orkat ta sig ut än.:) Lilla goa mamma. Där dök gråten upp i ögonen och jag fick verkligen kämpa för att inte släppa ut den. Missförstå mig inte, för jag älskar att få sådana här minnen berättade för mig. Tyvärr känns det inte som om jag minns så mycket själv och just igår kände jag att jag hittade hem lite, vilket är en skön känsla. Det är skönt att komma innanför delar av avstängningen jag har och få lite minnesbilder. Det gör så ont i mig när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under sin sjukdomstid. Cancer och MS. Jäkla skitsjukdomar! Det gör så ont när jag tänker på att jag inte har dem kvar som friska föräldrar. Det är så längesen de lämnade oss, men det gör ändå ont. Jag saknar er!

onsdag 25 maj 2011

Wilmatisdag igen.

Ikväll har jag förstört locket till min spagettiburk från Spanien, som jag fått av en släkting för mååånga år sedan. Jätteonödigt att jag skulle tappa det känner jag. Jag kom just på att jag nog måste resa dit och köpa en ny burk. Självklart måste det bli så.

Regnet "stod som spö i backen" (så säger man väl?)  igår förmiddags och jag var måttligt road av att ut och gå. Wilma var måttligt road av att vara inne, så givetvis gjorde jag som Wilma ville. Tur för mig, för det hade slutat regna innan vi kom ut, så det medhavda paraplyet fick hänga med i onödan. Att bli blöt underifrån ingår i våra promenader, så även denna tisdag. (Dock inte för mig.) 

Det är en härlig årstid vi har nu! Så grönt och fint!

Jag brukar inte fotografera eller sätta mig och "prata" med sniglar, men jag fastnade av någon anledning här en stund. De är fina små djur. Fascinerande byggnad kan man säg.

Den förflyttade sig ganska snabbt, (snabbt är egentligen inte rätt ord) men ändå såg jag inte direkt att han rörde sig. Ja, ni förstår vad jag menar. Eller inte.......?

Wilma väntade snällt om än lite otåligt till jag var klar med med min snigelkoll. "Tant" Wilma är för go!

söndag 22 maj 2011

Årets första.....

Underbara jordgubbar. Årets första söta svenska jordgubbar i detta hem. Mums!

 Det kanske kan tyckas se äckligt ut, men det är så vansinnigt gott med "Poppe".:)

Denna versionen är inte fel den heller och föredras av delar av familjen.

Årets första dopp är också avklarat denna helgen och jag överlät det helt till Andreas. Det blev ett väldigt snabbt dopp i ett väldigt kallt vatten. Galet. Jag hade aldrig gjort det!

Vädret verkar idag bli som igår. Varmt och härligt! Själv känner jag mig inte som igår. Igår var en bra dag då kroppen hade lite ork och själen mådde ganska bra. Idag känns det tungt igen.
 

onsdag 18 maj 2011

Idag har jag sparat pengar.

Hur matt i kroppen kan man bli och hur mycket hjärtklappning kan man få? Om jag pratar för egen del så är svaret: Mycket! Väldigt mycket till och med. Jag är stolt över mig själv och väldigt glad att jag faktiskt såg till så att bilen körde i den fart den fick köra i.
Plötsligt och inte alls långt ifrån en fartkamera jag just passerat, så stod lilla polisen med hastighetspistolen (vad heter det egentligen?) riktad mot mig. Den obehagliga känslan i kroppen kom direkt och jag väntade bara på att bli invinkad. Ska jag vara ärlig så var min hastighetspinne inte exakt rätt utan höll ett par steg på fel håll, men som tur är så verkar det som man har lite att ge på. Inte förrän jag var förbi infarten där de stod, så förstod jag att jag faktiskt inte kört olagligt och det slog mig sen att jag just tjänade en massa pengar. Kanske inte tjänade förresten, men sparade. Kändes himla bra kan jag säg! Frågan är vad jag ska göra för något kul med dagens insparade pengar?:)

måndag 16 maj 2011

Tänk om.....

Nu gör jag det jag aldrig någonsin trodde jag skulle göra. Jag erkänner att det känns något obehagligt på ett sätt, men jag bara måste låta det ge mig en chans. En chans att kanske förbättra mitt psykiska och fysiska mående lite.
Jag ska göra mitt bästa för att göra denna historien hyfsat kort. (svårt) Jag tog kontakt med onkologmottagningen i Lund för några veckor sedan. (Där jag gick när jag fick min strålning 1999.) Jag ringde dit efter att fått tipset från cancerfondens stödlinje när jag pratade med dem. Efter att jag läst en grej om cellgift och förstörda celler (i huvet) som inte riktigt hämtar sig igen, på en blogg. Av en slump. Slumpen förde mig till ännu en oerhört underbar människa på onkologen som tog mig på fullaste allvar när jag gråtande berättade hur jag mådde med utmattning o depression osv och vad jag gått igenom under tidigare år. Att äggstockarna opererats bort i förebyggande syfte för 6½ år sedan, hur jag känner att jag inte får ordning på hur jag mår och vilket som tillhör vad. Om trötthet o depression beror på att jag är deprimerad o utmattad eller det beror på att jag saknar hormoner (både kvinnliga och manliga) eller kanske beror det på båda delar. Hur mycket trötthet beror på "normala" faktorer eller sorg eller kanske en inre rädsla. Jag har tappat bort hela mig själv i detta märkliga mående och får ingen ordning på vad som "ger"/är  vad. Hon lovade att prata med läkare, professor Håkan, (som jag var i kontakt med för 12 år sedan och som tog provet som visade att jag bär på BRCA1.) om det hela och återkomma. Jag behövde inte ens ringa och tjata, för hon hörde verkligen av sig igen så fort hon pratat med honom! Jag fick en tid och var där i torsdags.

Det var rysligt känsloladdat att komma dit igen och se byggnaden med strålningsavdelningen och onkologavd. Kroppen och själen minns. Jag behöver inte säg mer än så tror jag. Att få prata med Håkan kändes som en liten befrielse på något sätt. Äntligen någon som såg och "tog tag i" hela mig om ni förstår vad jag menar. Jag har ju som han också sa, hamnat i denna situationen nästan 20 år för tidigt. Att operera bort äggstockarna gav ju en omedelbar klimakteriesituation. Tack vare att jag haft bröstcancern så ville de inte ge mig hormontillskott i tablettform eftersom det kan öka risken. Som läget ser ut nu så är det så pass längesedan jag hade min bröstcancer, plus att jag gjort alla förebyggande operationer man kan, så han såg inte det som någon sådan risk att ge mig hormoner nu. (Jag frågade många gånger.) Alltså skrev han ut detta till mig för att ge mig en chans att kanske må lite bättre.

Tre månader, sen ska jag dit igen för en uppföljning och se hur jag mår då. Kanske mår jag bättre, kanske inte. Hjälper de inte så vet jag att jag inte blir lämnad. Då kommer de att dra i andra trådar för att försöka hjälpa mig. Just nu känner jag viss trygghet i den tanken. På ett sätt känner jag ändå viss rädsla i att ta detta läkemedel och jag trodde verkligen aldrig att det skulle bli såhär. Oavsett, så är detta just nu det bästa val jag kan göra. Att känna mig som jag gör nu är extremt långt ifrån så som jag önskar ha det. Tänk om de kvinnliga och manliga hormonbristerna är en bov i detta drama. (Jag vet ju att bristen på detta ger lite samma symtom som depression och utmattningskänsla.) Tänk om jag kommer att börja må lite bättre. Tänk om.........

Det var en trött och sorgsen men ändå upprymd och hoppfull Kristina (som till och med lyckades hitta bilen i parkeringshuset igen), som denna torsdag eftermiddag körde hem till Degeberga igen.

torsdag 12 maj 2011

Nya studier.

Så var det dags igen. Att få lite miniångest för att jag inte äter, eller i detta fall dricker något som tydligen är bra skydd mot den icke hormonberoende formen av bröstcancer. Denna dryck ska även skydda mot demens, parkinson, diabetes och hjärtsjukdomar. Låter ju kanon.... Kaffe i all ära, men jag tycker inte om kaffe och tycker att jag är duktig som låter bli det. Alltså ligger jag nu risigt till. Eller har jag kanske fått min beskärda del redan? Är dock inte helt säker på att genen BRCA1 räknas in där. Hrm. Det står i artikeln att det skulle kunna vara något ämne i kaffet som minskar cellernas förmåga att dela sig. Då tänker jag att det borde gå att forska fram vad det är för ämne och fixa någon bra medicin så att folk slipper bli sjuka och i värsta fall gå bort i dessa hemska sjukdomar. Ni kan läsa artikeln här.

Det är inte lätt att veta vad man ska äta. Den ena forskningen säger en sak och en annan säger en annan sak. Om samma varor menar jag. Det som är bra mot en sjukdom är sämre för en annan. Ja, ni förstår vad jag menar. Det är väl bara att fortsätta äta och dricka som vanligt. (Lite lagom brukar vara bra.) Och fortsätta hoppas att de kommer fram till någon superlösning som i bästa fall kan hindra alla dessa dryga, hemska och fruktansvärda sjukdomar att ens få möjlighet att hälsa på i kropparna!

tisdag 3 maj 2011

Behövande promenad.

Igår var det måndag igen och jag var och pratade med min "coach". Jag ingår i ett program på arbetsförmedlingen och där erbjöds jag att vara med i någon form av kurs som skulle inrikta sig på att få ett bättre mående. En gruppaktivitet där det visade sig att alla sitter och pratar om sina problem. Detta är i sig inte alls är fel, men jag är inte i stadiet att orka det just nu. Själv sa jag inte mer än en mening på 1½ timme. (Nu överdriver jag inte.) Jag bara kände hur jag mådde sämre och sämre där jag satt och lyssnade på för mig främmande människors bekymmer. Jag är absolut inte känslokall och jag bryr mig om folk och hur de mår men i det läget orkade jag bara inte. Alltså bestämde jag mig för att hoppa av gruppen och endast fortsätta att gå och prata med coachen. Känns bra att jag tog det beslutet.

Jag var i stort behov av en skogspromenad igår kväll. Även om jag hellre hade lagt mig i soffan och deppat under filten till ett dåligt tv-program, så körde jag till min bror och Wilma för en runda i den nu underbart vackra ljusgröna bokskogen. 


Wilma blir så lycklig när det är skogsdags. Igår blev hon dock lite trött på att vänta på oss när vi krälade rundor på marken för att testa olika sätt att fotografera på.

Hon bökar som ett vildsvin när hon snusar efter möss.

Den här svampen ser i allra högsta grad levande ut med sina "ben".

Riktigt skönt att komma ut i den rogivande skogen denna kväll. Lugnet och tystnaden. (När det emellanåt var tyst alltså.) Så härligt! Dessutom så var det skönt att babbla av mig lite.

söndag 1 maj 2011

Valborgsfirande.

Igår var det dags för det årliga valborgsfirandet även i Degeberga. Fackeltåget utgick som vanligt ifrån Forsalids äldreboende, där de boende och personal hade möjlighet att titta på "tåget" innan de gav sig iväg. I år kändes det som det var fler än vanligt som ville gå med, vilket är mycket trevligt tycker jag. Med Degeberga GOIF:s fana i täten gick vi så mot Sockertoppen för att tända bålet och sjunga in våren.

Dags att lägga in facklorna.......

Våren är insjungen och det hålls tal. Sveriges nationalsång sjungs och Degeberga Goif drar vinnare i sitt lotteri. (Nej, jag vann inte.)

Det var inte alldeles varmt efter en timme här på Sockertoppen och just därför väldigt skönt att komma hem till våra valborgsfirarvänner igen. En grillad korv stod på schemat.

Och en fantastiskt god lumumba. Mmmmm........

Gott med lite värmande dryck i den kalla kvällen.
Natten slutade på samma ställe som kvällen började och vi fick en riktigt skojig Valborg.:) Idag har återigen den försummade sömnen satt sina spår, men det är sådant man får stå ut med.

Söndagen har inte gått i många knop och som tur var så hade B-laget match ikväll så jag kom ut i friska luften lite. Matchen slutade med 3 poäng och det är vi glada för! Bra jobbat! Våren sjöngs in igår, men jag undrar om det sjöngs på fel håll med tanke på att det faktiskt varit lite kyligare idag. Jaja, det blir snart varmare igen.:)