Jobbig väntan på operation.

Det var bestämt att hela mitt vänstra bröst skulle tas bort, vilket kändes som ett mycket klokt beslut. Fanns inget alternativ så som jag såg det. Eftersom det fanns spridning ut i armhålans lymfkörtlar, så skulle de ta bort ett antal sådana också. Den 7 april 1999 skulle min cancer opereras bort. Det var 14 dagar efter förlossningen. Lång tid att vänta! Hade jag nu fått bestämma så hade jag gärna blivit opererad dagen efter. Det enda jag ville var att bli av med de djävulska monster som fanns i min kropp. De monster som bara väntade på att få äta upp mig och skicka mig i graven. Jag ville bara ha bort dem och det nu! Läkarna tyckte inte som jag. De tyckte att jag skulle vila mig lite och samla kraft eftersom jag just gått igenom en förlossning som tar på krafterna. Jag kände det inte så. Det var väl inte så farligt tröttande att föda barn. Jag var så redo för operation och ville inte förstå hur de resonerade. Läkarna vann såklart och jag fick snällt vänta. De lovade mig att det inte hinner hända något som förvärrar det hela på så kort tid. Jag och vår nyfödda pojke fick åka hem efter ett par dagar på BB och nu skulle jag fördriva tid och stå ut fram till operationen. Utan att bli knäpp. Bara tanken på min sjukdom fick mig att må illa och vilja skrika rakt ut. När jag kände på knutorna ville jag bara fly. Springa ifrån allt vad cancer och död hette. De äcklade mig så grymt och jag försökte låta bli att närma mig knutorna med händerna. Jag kunde till slut inte ta på dem.

Vår 3½-åring förstod att det var något farligt och något som inte skulle vara i hans mammas kropp, så han brukade hämta sin "pangare" och låtsasskjuta på dem så de skulle dö. Han var ett fantastiskt stöd på sitt lilla sätt!! Jag försökte aldrig dölja för honom vad som hände. Han såg ju att jag var ledsen, han hörde ju oron i våra röster, alla konstiga samtal, vårt ibland dåliga humör och han visste ju om sjukhusbesöken. Vad hade han tänkt och trott om jag inte på ett lagom sätt berättat vad som hände.? Jag ville ju absolut inte att han skulle tro att det var hans fel att vi betedde oss som vi gjorde. Jag tror det är jätteviktigt att försöka vara så ärlig som man kan och inte stänga ute barnen för mycket i sådana här situationer. Barn har ju en förmåga att ta på sig saker annars och det kan ju bli så fel!

Jag försökte verkligen finnas så mycket jag kunde för familjen under den här väntan, men jag tror inte det gick så jättebra. Vår nya familjemedlem var inte något "enkelt" barn som sov, åt och var nöjd med livet. Han var väldigt ofta ledsen och krävde uppmärksamhet mest hela tiden. Han ville helst vara uppe i famnen hos oss när han var vaken och även när han sov. La vi ner honom vaknade han och skrek. I det läget vi var i orkade vi inte riktigt, så vi bar, bar och bar honom. Han sov alltid bara korta stunder så det hela blev väldigt intensivt. Jag ammade ju inte honom utan det var flaska som gällde. Små, små mängder. Som han inte alltid ville ha trots att vi trodde han var hungrig........hälla ut det igen och diska och koka flaskan för att en stund senare gör ny välling till honom som han, om vi hade tur åt. Undrar hur han mådde egentligen.? Hur mycket kände han av att det var något som var fel? Nattsömnen lyste med sin frånvaro och trötthet och oro gjorde mig lättirriterad och sur. Min sambo jobbade i Norge, men var tack och lov hemma lite då ju så att jag kunde få hjälp av honom!

Jag tillbringade så mycket tid jag bara kunde ute i trädgården de 14 dagarna medan jag väntade på den 7 april. Den efterlängtade dagen då jag skulle bli av med de skrämmande, som jag såg dem, små elaka röda varelser med horn och en elakt flinande mun som för stunden hade flyttat in i min kropp. I trädgården kunde jag vara lite kreativ och det gjorde att tiden gick något lite fortare till dagen med stort D.