Alla helgons dag närmar sig

Även om denna tiden på året inte riktigt är min favorit, så får jag erkänna att naturen ger oss mycket vackert att titta på. Dessutom finns det ju dagar som är ganska sköna att vara ute i. Jag gillar också när det är lite regnrusk och ändå ganska många plusgrader.

Det vackra med dessa björkar som står i vår trädgård tar dock snabbt slut när alla löven ligger på gräsmattan.:-) Det är ju så det är, så vill vi ha våra björkar kvar så får vi gilla läget.

Barnen har höstlov, så jag och Andreas har varit och shoppat lite smått och gott idag. Vi tog också en runda för att leta efter lite halloweenaktiga grejer, men det finns inte mycket att välja på. Det fanns egentligen inget alls. Inte där vi var och letade i alla fall. I leksaksaffären fanns en del läskiga dräkter med tillbehör, men det var inte det jag letade efter. Andreas köpte en ful "ansiktsmask" och jag lite spindelnät, men det var det hela i den vägen. Jag funderade först på att använda mig av spindelnätet jag har i hörnorna här hemma, men bestämde mig för att det ju är trevligt med något nytt.

Nu är det ju också dags för gravsmyckning, så även att handla gravdekorationer stod på inköpslistan. Till mammas och pappas grav köpte jag denna........

Det är inget kul alls detta känner jag. Det är 12 och 14 år sedan de "gick vidare", men jag saknar mina föräldrar så mycket emellanåt att det gör ont. Jag önskar att de fick vara med oss här! Jag vill ha dem här........Mamma var bara 53 år när hon dog och pappa var 57. De var allt för unga.......

Jag behövde en dekoration till farmors och farfars gravplats också och eftersom den har mindre yta så passar denna bra där......

Ännu en dag har blivit kväll och jag förstår inte var tiden blir av. Den går för fort! Jag och Andreas har just kommit hem ifrån en skön kvällsrunda i skogen med promenadvännerna. Tussi har just myst in i soffan och ligger och tvättar sig innan hon tar sig en riktigt go liten kattlur.

Ladies Night

På eftermiddagen 23/10 2009 åkte jag och Camilla till Halmstad för att checka in på Scandic Hotell. Vi hade köpt ett "paket" där det ingick 2-rätters middag, Ladies Night showen, en övernattning och frukost.

Camilla kollar vinlistan......

Det blev husets vita...... Tillsammans med en riktigt god förrätt som bestod av toast med skagenröra. Så gott.....

Huvudrätten bestod av fläskfilémedaljonger med rödvinssky, bearnaisesås, grillad paprika och grön sparris upplagt såhär trevligt. Till detta fick vi en smarrig potatisgratäng.

Här kom den trevliga efterrätten......

Mikael Tornving, Martin Stenmarck och Andreas Johnson kom och hälsade på oss där vi satt på hotellet och åt. En mycket uppskattad överraskning!

Mikael Tornving skriver autograf.......

Andreas, jag och Martin på hotellet...... Jag är lycklig!

Tre fina små namnteckningar.

Ladies Night showen gick av stapeln på Halmstad Arena. Så här ser den ut i dagsljus.

I arenans foaje hittade vi ingen mindre än Matte från Bygglov. Så blev vi glada igen!

Dags för showen att starta! Här kommer lite bilder från de två timmarna jag, Camilla och 3925 tjejer till fick njuta av denna superbra Ladies Night! Det visade sig att detta kom att bli två timmar med otroligt ös!

Städpatrullen visar hur det ska gå till.

Martin och Andreas. De är så bra!

Magnus Samuelsson

Kolla trosorna!

Det diskuteras jämnställdhet i bastun och Mikael lovar att han kan föda Billy bokhylla på tvären.

Magnus kommer in för att hjälpa Mikael i förlossningsarbetet efter att ha använt en tampong.......som ju förstås svällde.:-)

Nobody puts Baby in a corner! En hyllning till Patrick Swayze. En riktigt bra hyllning! Det var nästan så ögonen tårades lite.

Martin "Johnny" och Andreas "Baby".

Andreas "Baby" gör lyftet med hjälp av Magnus.

Vilken show! Vilket ös! TACK!!!!

Efter en god frukost på lördagen gick två trötta människor ut i Halmstad för att shoppa några timmar innan vi körde hem. På väg hem stannade vi till här och köpte lite gott.

Jag har en son som blev glad när han såg dessa påsarna.

Detta var en riktig höjdartripp! Vi hade verkligen superkul och jag är så glad att Camilla tog tag i mig och tyckte att vi skulle göra detta! Tack för det.:-)

Vatten fullt av energi

En skön skogspromenad gick igår förbi en mycket vacker och mysig liten plats i Degebergas skog där det finns en liten vattenkälla som kallas Jula källa. Eller kanske oftare Jula killa. Jag har inte så bra koll på hur det hela fungerar egentligen känner jag, men vattnet "trycks" upp underifrån tror jag. I vilket fall som helst så är det ett rent, drickbart och jättegott vatten i denna "killa".

Vi hade en törstig Meika med oss och hon passade på att dricka rejält. Mums......

Frågan är ju vad det egentligen är för vatten. När hon hade druckit klart fick hon världens fnatt och bara sprang. Hon anföll först en pinne, sen sprang hon runt, runt och hit och dit. Jag önskar jag haft en filmkamera, för det är något svårt att få med denna rusning på bild och dessutom extremt svårt att hinna fånga henne innan hon var förbi kameran och mig igen.

Nästa gång är det jag som har en petflaska med mig och tar hem en liter vatten. Tänk om jag får lika mycket energi av detta vatten som Meika fick.:-)

En slurk till innan vi går vidare. Eller rättare sagt.....Meika sprang vidare..........efter att hon försökte dra iväg en stor stock.

Jag är så trött på mina "såna" dagar!

Idag är en "sån" dag igen. Jag håller på att bli galen för att jag mår såhär skit. Jag "borde" må jättebra och vara jättelycklig just för att jag har mått så dåligt och varit så sjuk som jag varit. Jag borde må superduperbra och verkligen leva livet eftersom jag faktiskt fick vara kvar i livet och är frisk! (I min kropp alltså.) Jag får känslan av att där finns en del människor som också tycker just så och inte ens försöker bry sig om att förstå hela grejen. Jag begär inte att folk ska förstå till fullo, men jag önskar lite tanke innan ord som "ryck upp dig" kommer ut och hörs av öron på människor som har det jobbigt. (Jag tänker inte bara på mina öron nu.)

Det är svårt det här med att må dåligt i själen. Det syns ju inte utanpå på samma sätt som en bruten arm gör och ibland önskar jag att man kunde "lindat" huvudet/själen på mig så att folk kan se och förstå att jag inte mår så som jag önskar. Lägg märke till mitt ibland i förra meningen, för oftast vill jag inte att det ska synas eller märkas.
Vissa gånger kan jag ändå själv förstå att det kanske är just för att jag varit sjuk och haft det liv som jag haft, som är anledningen till att jag mår som jag gör just idag och de allra flesta av de andra dagarna också. Mer eller mindre.
Jag går inte dagligen och tänker på eller är rädd att få cancer igen. De tillfällena jag blir rädd för det är när jag känner något konstigt på kroppen eller nåt som inte "stämmer". Det är något jag får lära mig leva med och försöka tackla på ett vettigt sätt.

Mitt dåliga mående i mitt liv just nu bottnar sig i så mycket mer än att jag har haft cancer. Det har varit så mycket sjukdomar runt mig i hela mitt liv sen jag var 8-10 år, och jag har mist människor som stått mig väldigt nära. (Detta kommer jag att dela med mig av längre fram.) Allt som hänt har jag långt ifrån bearbetat klart. Det har varit för mycket på samma gång som gjort att jag inte haft tid att ta mig igenom det jag "borde" gjort. Jag har stängt av och "sprungit" vidare.

Min egen cancer för 10 år sedan var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har fortfarande inte efter dessa år lyckats samla in mig igen, och det gör mig så frustrerad så jag vet ibland inte var jag ska bli av. Det känns som om ingen i hela världen kan hjälpa mig komma ur det och inte jag själv heller. Ofta tvivlar jag själv på att jag någonsin ska lyckas få tillbaka min riktiga äkta livsgnista. Kommer jag någonsin få slippa slåss med min inre stress, slippa vara såhär förbannat trött, nere och full av ångest? Det jag lever med dag efter dag.

Att må dåligt i det inre är pestigt och jag får så dåligt samvete när jag tänker på alla som har det mycket, mycket svårare än jag.

Det enda jag vill är att LEVA! På riktigt alltså. Livet springer ifrån mig och det ger mig panik mitt i min vanliga ångest och trötthet. Jag har provat diverse metoder för att må bra, både inom vården och alternativa grejer. Jag har funderat hur mycket som helst på någon form av hälsohem, men hur vet jag vad jag får ut av det? Blir jag hjälpt? Eller blir det samma resultat som av det andra jag provat? Inget alltså. Jag är så trött på att lägga pengar på en massa som inte hjälper, så jag vågar inte chansa mer. Jag vill bara så gärna få leva mitt liv så mycket mer levande........

Hjärtan jagar elakingar

Fem dagar efter varje cytostatikabehandling var ett litet helvete. Tredje behandligen kom och det var alls inte nån enkel match längre. Jag började undra hur jag skulle klara mig igenom de här kvarvarande sju gångerna. Det här var nog det värsta jag varit med om. Jag mådde så grymt illa och fick sådan ångest efteråt. Medicinen fick jag alltid på måndagar, var tredje vecka. På måndag kvällen befann jag mig sen på toa. Jag mådde fruktansvärt illa. Att normalt sett kräkas är väldigt äckligt, men det är inget jämfört med att kräka efter en behandling. Dessutom var jag så totalt slut i min stackars kropp.

Vila gjorde jag ändå så lite jag kunde. Jag ville verkligen inte gå och vila! Jag tänkte inte låta behandlingen bestämma över mig. Envis var jag, eller så var det så att jag inte förstod hur nedsatt jag var och att jag behövde min vila. Vet inte......... Kanske var det ändå min styrka och hjälp just då.

Jag hade alltså en vecka då jag mådde illa, kände mig riktigt sjuk, genomsmutsig och äcklig. Den doft eller kanske jag ska säga stank, som min kropp utsöndrade dagarna efter var vidrig. Jag önskade att jag kunde springa ifrån min äckliga kropp, men det var ju såklart något svårt, så jag vankade av och an här hemma och led. (Det är helt omöjligt att beskriva denna känsla så att alla som inte varit med om detsamma förstår.) Efter 5-7 dagar brukade det tack och lov lätta och sedan hade jag två veckor på mig att försöka komma upp i rätt "standard" igen för att få nästa behandling.
Göran var tack och lov hemma från sitt arbete i Norge under en del av denna perioden för att ta hand om barnen. En liten Andreas som bara var någon månad kräver ju en del och Pontus behöver givetvis sin omvårdnad. Man är inte stor när man inte är fyllda fyra.

(Jag hoppas att ni förstår och är med på det jag försöker berätta. Jag känner att det blir lite rörigt här i mina tankar när jag skriver om detta och vet inte riktigt om jag får saker i ordning och om det är läsmässigt förstående.)

Innan varje behandling togs prover för att se så att alla mina olika blodvärden var okej. Var de för låga vågade de inte ge mig den dos cytostatika jag behövde. Hade jag fått behandling med för dåliga värden så hade kroppen till slut inte klarat av att ta emot medicinen. Cellgift är ju som sagt en medicin. En hjälp för att jag skulle bli frisk. Det kändes grymt märkligt med tanke på hur sjuk jag blev av den, men så var det. En sjuksköterska berättade om en patient som såg cellgiften som små söta hjärtegubbar som sprang runt i kroppen och tog bort allt som var farligt. Den tanken var helt klart inte så tokig. (även om de ju också tog bort det som var friskt) Jag försökte se det på det viset så gott jag kunde och skänkte en tacksamhetens tanke till mina små hjärtan som skuttade runt i kroppen och jagade elakingar.

Sista kurstillfället.

Det heter ju "När katten är borta dansar råttorna på bordet", men hos oss är det mer "När matte är borta sover kisen på bordet".
Ja, här kom Tussis "hemska" matte och störde den sköna sömnen...... Inte snällt av mig.

Denna dörren har jag gått in genom vi 10-tiden de senaste lördagsförmiddagarna och idag var sista gången på kursen "Skriv en bok" där Jeanette Thelander varit vår "lärare" .

Tiden går fort och de här fem veckorna där vi 5 "elever" träffats har verkligen sprungit iväg. Det har varit fem intressanta och lärorika tillfällen där vi fått små olika skrivövningar att göra till nästa träff. För mig har de inte varit sådär alldeles enkla, men jag har kämpat på och fått ihop vad jag tänkt (för det mesta i alla fall) och det känns bra. Vi har även fått mycket bra verktyg och tips av Jeanette till vårt skrivande.

Som grädde på moset har vi dessutom fått smaka ett par sorters hemmabakta mumsiga kakor som två av kursdeltagarna bjudit på. Det tackar vi för! Nu är det upp till oss att skriva............ så jag önskar oss Lycka Till och tackar Jeanette för det hon hjälpt oss med!

Mitt hår!

Efter andra behandlingen började håret så smått att ge med sig. Det ramlade nu av lite efterhand. Inte så att allt försvann, för det ramlade ganska jämnt, men fy som det såg ut. Det kändes inte alls roligt och det är konstigt egentligen att det är så "tungt" att tappa sitt hår.

Jag hade tyvärr inte varkens mod eller lust att raka av det, vilket jag än idag inte förstår men så var det. Det kändes på något vis skönt att ändå ha lite kvar, även om det som fanns där var dött och livlöst. Jag gömde det under en keps eller hatt och såg ut som jag vet inte vad. Jag är ingen hattmänniska och kunde aldrig trivas riktigt heller i den. Den fina peruken jag hade fått kändes inte okej att ta på. Den tryckte och gav mig sådan huvudvärk så jag orkade inte ha den.

Jag brukade gå ut på gräsmattan och ställa mig och "dra" bort en massa löst hår. Jag försökte skoja till det lite och sa till pontus att jag skulle ut och rykta manen lite. Jag upptäckte efterhand att där hängde hårtussar i trädgrenarna och hoppasdes att fåglarna kanske ville bygga bo av dem. Men med tanke på att det var människohår så var det kanske inte det optimala byggvirket för fåglarna.

Pontus tyckte nog med sina 3½ år att det var lite småkul emellanåt att få lov att dra av mamma lite hår. :-) Det låter kanske knäppt, men det hjälpte mig lite i min lilla förtvivlan över att jag tappade håret, att han och jag skojade om det. Återigen var han ett stöd för mig, lilla Pontus, och återigen så hjälpte det mig att försöka skoja om det.

Oftast använde jag som sagt keps, men när Andreas döptes här hemma i trädgården fick hatten komma på. Det var ett jättefint dop vi hade här i juli 1999 under kastanjeträdet. En familjär och mycket härlig präst, lite gitarrspelande, ett jättefint väder och trevliga gäster.

Peruken användes endast vid två tillfällen. Den ena gången skulle jag på begravning. Mannen som skulle begravas var min morfars bror, som jag tyckte väldigt mycket om. Han hade gått bort i cancer. Jag glömmer det aldrig. Vi var i kyrkan och jag skulle gå fram och ta farväl. Jag stod och stirrade på kistan och tankarna snurrade och blev yr och matt. Det skulle kunna vara jag som låg i den där kistan död i cancer. Jag kommer ihåg nästa starka tanke: "Där ska jag inte hamna på grund av min cancer!" Det var en jobbig begravning både för att ju såklart alla begravningar är jobbiga, men också för att känslan av att det kunde varit jag blev så extremt stark. Usch. Skrämmande tanke.

Det visade sig i alla fall efterhand att det här med att tappa håret var ju liksom lite skit samma i sammanhanget. De andra biverkningarna var nästan outhärdliga, men ändå så var det så stort fokus kring håravfallet där ett litet tag. I alla fall efter andra behandlingen. Sen kom det snabbt andra problem med det hela som blev betydligt svårare att uthärda........

Ingen jaktlycka i köket.

När jag kom ut i köket igår morse mötte jag en liten mus som blev räddare för mig än vad jag blev för den. jag tycker egentligen att möss är så söta, men jag vill ju gärna slippa ha dem i köket. Rädd blev den i alla fall och for in under diskmaskinen igen där den kommit ifrån. Inte kul, men vad gör man nu? Inte mycket att göra än att försöka fånga den på något elakt vis sen. När jag nästa gång skulle i vasken för att kasta lite skräp så hör jag hur det prasslar i "matsoporna" och plötsligt rör sig en liten svans där nere. Tjong igen med dörren och tänka, tänka, tänka snabbt. Påsen behövde ut och helst skulle jag få med mig musen också. Jag la handduk över och knölade ihopa påsen med båda händerna. Jag ville inte ha en rymmarmus inne i huset så jag var tacksam om den stannade kvar där han var tills jag lyckats låsa upp dörren och sätta ut påsen. Just som den landade på gräsmattan här ute så skuttade en liten söt mus ur den och pep iväg, smått irriterad över att jag stört den mitt i frukosten. Tack, kände jag.

Idag fick Tussi lukt på vem som varit här igår och satt vakt en stund på morgonkvisten efter att hon försökt trycka in sig under diskmaskinen.

Det verkar inte som om det vill hoppa fram någon kul leksak. Måste jag sitta här mer matte?

Tussi blev törstig av det extrema snusandet hon höll på med efter doften under diskmaskinen och passade på att reta Wilma (som är hos oss idag) lite genom att dricka ur hennes skål.

Wilma hade koll på henne på avstånd och jag fick känslan av att hon inte tyckte det kändes helt okej att en katt drack av hennes vatten........

En liten vilopaus i Pontus väska innan det är dags att ge sig ut på nya äventyr i den stora världen i skogen utanför. Kanske bättre jaktlycka där än i köket.......

Ruskigt kallt men varm vinst

Vilket väder vi har haft idag. Regnigt och riktigt kyligt. Jag tycker väldigt mycket om när det är lite smådugg och ett antal plusgrader, men idag har det varit rått och kallt.

Andreas hade sin sista seriematch idag. Barnen fryser ju inte som de springer, men den frusna mamman som skriver här tycker att det på sätt och vis är ganska skönt att detta var sista matchen, med tanke på att det går åt kallare tider. Den här hösten med deras 8 respektive 9 matcher har gått extremt fort i år för både Pontus och Andreas känner jag. Snart börjar inneträningarna och det känns som igår när de spelade sina första utematcher för säsongen.

Lite peptalk inför andra halvlek, där Andreas bara var med en liten stund.

Han lyckades krångla in sitt ena ben mellan en motspelares båda ben, samtidigt som de ramlade. Det var inte alls skönt för hans knä som vred sig på nåt konstigt sätt. Irriterad och med ont knä fick han därför titta på när hans duktiga lagkamrater spelade den sista halvan av andra halvlek. Det blev en trevlig avslutning på säsongen med en vinst, som värmde upp oss lite i den kalla söndagseftermiddagen.

Nummer 7 sitter fortfarande inlindad i filt med sitt onda knä . Dags att gå och byta om innan vi kör hem.

Hemma igen i ett varmt hus blev det en god middag med familjen. En middag som vi idag fuskade med och beställde på en Kinarestaurang på väg hem. Ibland är det gott med beställningsmat, men framför allt så är det väldigt enkelt. :-)