Vad händer nu?

Jag var så ivrig. Jag ville verkligen att allt skulle hända nu. Mitt inre gick i en hastighet som inte går att förklara. Någon form av märklig inre stress och hjulet där inne snurrade fortare och fortare. Det fanns inget sen eller om ett tag, utan det som skulle göra och gå igenom skulle ske nu, nu och nu. Jag fick träffa min kurator och sjuksköterska för att få veta vad som skulle hända härnäst. När jag fick veta hur fortsättningen skulle se ut kändes det helt okej. Jag visste ju som tur var inte vad detta innebar egentligen. De berättade att jag skulle få nio cytostatikabehandlingar under sex månader. Behandlingarna skulle jag få var tredje vecka. Jag skulle alltså ha två veckor på mig att piggna till och samla ny kraft för att orka med nästa behandling.

Jag skulle få en rejäl behandling som verkligen skulle förinta allt som befann sig i min kropp som inte hade där att göra, men även de celler som skulle vara där skulle få sig en rejäl törn. De gav mig mycket information om alla biverkningar som finns , som det här med tex. torra slemhinnor och illamående, men det som tog mig hårdast och som fastnade mest var när de sa att jag med stor sannolikhet kommer att tappa håret. Jag skulle få träffa en frisör för att prova ut en peruk och det kändes väl okej, men innerst inne så trodde jag inte på att jag skulle tappa nåt hår. Jag är som jag är och tänkte att det kommer att lösa sig. Det var ju inte hundra säkert att jag måste tappa mitt hår. Även om de sa att de allra flesta gör det, så behövde ju inte jag innefattas av "de allra flesta". Det var så overkligt Allt hände utanför mig. Jag lyssnade, jag pratade och jag skojade, men det var återigen inte mig det här handlade om.

Jag fick en tid hos en mycket trevlig tjej på en frisörsalong i Kristianstad som sysslade mycket med just att prova ut peruker till cancerpatienter. Cancerpatient.......jag? Jag provade ut peruken om ifall att jag skulle tappa håret. Inte för att jag trodde det, men den kunde ju vara bra att ha. Peruken var jättefin, men inte på mig. Jag kände mig urfånig när jag satte den på huvudet. Ungefär som en clown som drog på sig en peruk för att roa barnen på cirkus eller nåt.

Jag kände mig ändå så nöjd som jag kunde när jag gick ifrån frisörsalongen. Jag hade mitt extrahår fixat, men jag hade som sagt inga planer på att behöva använda den.