Rädd

Hrm....... Jag känner mig extremt håltom upptill på ett sätt. Eller är det egentligen så att där är så fullt av dynga, så det är därför det känns tomt. Dyngtomt. Kanske är det så ja. Jag var på ett ställe som heter RMS igår. I Simrishamn. För att få hjälp att försöka få ordning på varför jag är som jag är, vad det är jag är eller nåt åt det hållet. Det gjorde mig ledsen på ett sätt att vara där. Jag insåg för en kort sekund att jag måste försöka hitta tillbaka till mig själv. Någonstans fick jag en liten gnutta av känslan "jag förstår vad det är jag behöver göra för att jag ska må bättre".  Den andra delen av mig skriker: "JAG VILL INTE!!!! DET ÄR FÖR JÄKLA DRYGT!!!" Kan ingen bara trolla bort min utmattning som de konstaterade att jag har en ganska "svår". Kan ingen bara ta bort depressionen som det också konstaterades att jag har en "måttlig eller medel" eller vad han nu sa. Jag skulle verkligen behövt skriva eller spela in vad som sägs. Jag kommer ju f.. bara ihåg små delar av allt. Min värk fick inget direkt namn mer än mjukdelsvärk, vilket innebär att man kan ha ont för att man är överrörlig. Dessutom hör ju psyket och kroppen ihop och en del av det jag har ont kan bero på mitt psykiska mående. Medan en del av de onda ställena har med annat att göra.

Psykiska mående ja......... Förbannat skit! Det skulle jag kunna skriva en hel bok om känns det som. Jag hoppar över det tror jag. Det som är för jäkla drygt är att det är jag själv som måste göra förändringar för att jag ska komma ur min utmattningsgrej. Ju längre tid det har hållt på (detta har börjat byggas på för läääänge sen, kanske redan sen jag var barn) ju längre tid tar det att komma på rätt håll. Tänk om jag hade orkat ta tag i det på rätt sätt för ett antal år sedan. Då hade jag kanske inte haft detta framför mig som jag har nu. Det känns sådär lagom hopplöst just nu. Jag vet att jag måste börja vara lite snäll mot mig själv. Jag vet att jag måste ändra mitt djupt invanda beteende som jag har när det gäller att ta mig igenom grejer på fel sätt. Detta är inte lätt och det känns inte alls lockande. Vet ni varför? Det är ingen enkel väg att gå och dessutom kommer det att ta tid. Jag tycker inte om när sånt tar tid. Jag vill det ska ske nu! Helst skulle det skett igår. Jag vet inte hur jag ska klara av detta och jag vet inte hur jag ska orka motivera mig själv att kämpa mig framåt. Jag kommer att få vara på RMS i sammanlagt nio dagar för att få deras stöd och hjälp framåt. Jag har inga förväntningar. Så mycket jag provat innan och det har bara blivit blahablaha. Jag är rädd.

"Fullfölj det du har påbörjat och upptäck nya möjligheter på vägen. Det är bara att vara modig och gå vidare. Ta steget fullt ut."