1:a Advent

1:a Advent. En månad kvar till Tomten kommer. Helt otroligt egentligen. Det känns inte som om det var så längesen det var jul sist. Då firade vi den på Teneriffa. Det var en väldigt annorlunda jul kan man säga.

Den i alla fall för mina öron första julmusiken spelades på radion idag. Det lät riktigt härligt. Trots att vi inte har någon snö och det är plusgrader så infinner sig lite julkänslor. När det närmar sig jul innebär det också att favoritfilen kommer till affären igen. Pepparkaksfil är mumsmums och glädjen är stor hos barnen här när den dyker upp igen.

Idag var det stora granhuggardagen, så vi gav oss iväg för att fixa granar både till att ha ute och sen till att ha inomhus.
Andreas har dock missat en viktig bit i hela den här granhuggningsgrejen. Det är inte björk utan gran vi skulle ha med oss hem. Han fällde istället små björkar till höger och vänster. Det gjorde i och för sig inget, för dessa skulle ändå bort, så lite nytta hade vi av honom. Det är riktigt härligt att vara ute i skog och mark och se barn göra annat än det som de gör alldeles för ofta........i alla fall våra barn......sitter vid datorn.

Göran var klok nog att lägga kraft på det vi skulle.

Lite bärhjälp tillbaka till släpen fick vi av Andreas. Under visst tvång, men ändå.:)

Eftersom Pontus ju ska konfirmeras så var det gudstjänstdags idag, så i eftermiddags följde jag med honom till Adventsgudstjänst i Hörröds kyrka. Det är en mysig liten kyrka de har.

Nu är det kväll och det är så mysigt med alla stjärnor, ljusstakar och ljus överallt. Mmmm, jag gillar det........

Ett konstigt sms

Jag fick ett märkligt sms igår förmiddags där det stod godmorgon och någon undrade om jag sovit gott, med en kram som avslut. Det här har kommit till fel människa tänkte jag, men svarade att jodå jag har sovit gott.:) Det var inget telefonnummer jag kände igen och det gick inte att leta upp vem det var heller varkens på eniro eller på hitta.
På eftermiddagen kom sen en fråga om vem jag var. Jag frågade tillbaka vem det var där, utan att säga vem jag var. Människan i andra ändan gav sig inte utan fortsatte undra och ville veta. Jag undrade vem smset egentligen skulle till ifrån början, men fick bara till svar typ: Vill veta vem du är. Jag började bli trött på det hela och lite irriterad kände jag, så jag undrade om det skulle vara så j.... svårt att säga namnet, så jag sa mitt förnamn. Jag kände väl att det var lika bra det, så slapp mitt nummer kollas upp på nätet. Jag ville ju helst inte att någon okänd ska kolla upp adress osv på mig. Efter det kom ett svar som fick mig att gapa och se ut som ett frågetecken. Han sa sitt namn (om det nu var hans namn) och undrade om vi kunde lära känna varandra och så frågade han efter min ålder. Jösses! Mitt svar blev snabbt och avslutande: Ge dig!
Där försvann han, men det kändes plötsligt lite småläskigt att inte veta vem det var. Det är ju inte så svårt att ta reda på var folk befinner sig om man bara vill. Det kändes plötsligt inte heller som om han smsat fel från första början. Är detta ett nytt märkligt sätt att söka kontakt på undrar jag?

En hungrig Tussi

Ibland känner man sig inte alls snäll mot sina goa djur. Tussi skulle till veterinären med ett sår vid ögat som fått en misstänkt infektion, eftersom hon hade en bula där. Jag har för en vecka sen lyckats trycka ut lite skräp därifrån, och sen såg det bra ut. Nu hittade jag en bula där igen men nu var såret ihopaläkt och inte mycket jag kunde göra åt saken. Jag ringde våran jättebra veterinär och fick en tid klockan 11. Eftersom han inte visste om han behövde öppna såret och tömma ut varet, så fick ju inte Tussi äta frukost ifall han behövde söva henne. Ingen glad kise hade jag här kan jag lova. Hungrig, hungrig och undrande vad jag egentligen höll på med. De där bedjande ögonen som ger mig så dåligt samvete så det gör ont i kroppen. Hon satte sig vid sitt "godisskåp" och hoppades att det skulle öppna sig, men inte nej. I brist på mat började hon gnaga på mina foppatofflor. Jag kan ju säga att de mättade inte mycket, så hennes bedjande och frågande ögon fortsatte följa mig.

Hon var ute en stund på morgonen och kom in igen vid halv nio. Min uppgift blev nu att försöka förvilla henne så hon inte tänkte på mat. Jag var mycket noga med att inte närma mig köket innan vi skulle åka kvart i elva. Jag ville ju inte inge några falska förhoppningar. I två timmar försökte jag roa henne så gott jag kunde. Vad annat kunde jag göra. Tiden går så långsamt när man vill den ska gå fort. Vi borstade lite päls, gosade lite, lekte lite med roliga snöre och hittade en mus hon inte haft framme på länge som var lite kul.

Musleken blev på hennes favoritplats, vilket just nu är en trasig McDonaldspåse och en dammsugarslang.

Kom hit här lilla musen, jag ska ha dig........

Ha, ha.......Jag fånga dig..........

Äntligen dags att köra kände jag, men det gjorde inte Tussi. Hon gillar inte att åka bil. Jag hade tack och lov chaufför så jag kunde sitta hos Tussi och försöka få henne att tänka på annat. Annars gråter hon precis hela tiden och det går liksom ända in i benmärgen på mig. Den lilla resan gick riktigt bra. Vi blev inkallade nästan direkt och jag undrar vad Tussi tänkte när hon såg mängder med matsäckar framför sig som ju antagligen luktade gottigott. Stackars min hungriga kise. Veterinären tyckte inte att det var någon större fara med bulan, utan nöjde sig med att ge henne antibiotika. Hon fick en antibiotikaspruta och sen tabletter hon ska ta i 10 dagar. Tack och lov att han inte behövde skära hål på det. Pust...... Väl hemma igen så var det riktigt mumsigt med mat! Trött var hon och somnade som bara en katt kan i soffan. Tabletterna hon får är till min stora lycka goda tycker hon och tar dem med glädje! Det tackar vi för!

Helgen är slut igen

Helgen går så extremt fort. Det är så mycket jag egentligen vill göra, men denna helgen har jag inte alls mått något vidare kul. Sämre än vanligt faktiskt. Jag har varit trött och deppig, vilket är jättetråkigt. Jag avskyr att må så, men det är så mina dagar ser ut mer eller mindre och det har de gjort alldeles för länge. Jag begriper liksom fortfarande inte hur jag ska komma ut ur denna dimma.

I lördags var jag i alla fall på gudstjänst klockan tio på kvällen. Pontus ska ju konfirmeras i maj och detta var en gudstjänst som konfirmanderna skulle medverka i, därför ville jag gärna vara med. Himlagudstjänst hette denna gudstjänst och det var en riktigt mysig sådan. Där var mycket levande ljus, det var sång och musik och dessutom dikter som var skrivna av och lästes upp av konfirmanderna. Det handlade i stora drag om kärlek och omtanke. Det bjöds sen på fika i vapenhuset efter gudstjänsten. Jag är glad att jag följde med honom dit. Ja, inte för fikan om ni nu tänkte att jag menade det, utan för att det gav mig lite lugn. I juletid är det mysigt att gå i kyrkan, så jag får nog gå med på ett par till när det är advent, Lucia och Julgudstjänster.

Igår drog min kära granne med mig ut på en promenad när hon märkte att jag inte alls mådde bra. Det är härligt med sådana vänner. De frågade oss också om vi ville följa med och titta på bio, och så blev det. Vi körde till Bromölla och såg "En Julsaga". Det var en bra och lite speciell film, men den hade ett bra budskap. Det är viktigt att ge glädje och bry sig om varandra. Det är något som får oss att må mycket bättre och bli gladare än om man bara tänker på sig själv. Att den visades i 3D gjorde det hela ännu häftigare faktiskt. Snygga blev vi allihopa....

Tussi sover ungefär var som helst, men just nu gillar hon en trasig papperskasse och dammsugarslangen. Antingen leker hon med den eller sover hon på den. Katter är underbara djur.

Jag tycker att det är jättebra när hon ligger på den. Det ger ju mig en anledning att inte använda den. Vem vill störa en sovande katt?:-)

Hundbusdags

Stackars Wilma får ingen ro i kroppen förrän hon fått leka med Meika. Det går liksom inte att koppla av. Hon följer mig med blicken, hon tittar, tittar, stirrar och stirrar på mig med sina "hjälp-mig-det-är-jättesynd-om-mig-ögon". Hjälper inte det så kommer det något konstigt aoo-ljud i förhoppning om att jag kanske ska begripa vad det är hon vill. Jag vet ju mycket väl vad hon vill. När vi efter vad Wilma tycker är en evighet går ut och jag säger att det är okej att gå till Meika, så går hon inte. Det blir galopp dit för den 10-åriga damen. Hon skuttar upp på deras trappa och skäller och gnäller tills någon öppnar och sen........Lyckan är fullkomlig.

Vad som dock är lite jobbigt är när hon håller mig i örat, säger Wilma. Vi har försökt få Wilma att säga ifrån, men som den Golden hon är så blir det de här bedjande ögonen och en lite olycklig och besvärad min istället, så att vi kanske kan hjälpa henne att ta bort det hon har i örat.

Lockar man med något gott så kan de faktiskt sitta såhär stilla och fint bredvid varandra och se riktigt söta ut. En godispaus tackar de ju inte nej till.

Wilma brukar visa när hon är nöjd med lekandet och vill gå "hem" igen. Efter denna lekstund var hon fruktansvärt smutsig och blöt med tanke på att hon slår ungefär 100 kullerbyttor under lekens gång.:-) Som ni sett innan så ska hon vara en vit golden. Hon har just förvandlats till en brun-grå golden.........

...........med slemmiga öron.

Har Wilma bara ändan mot Tussi så hon slipper se denna lilla katt som egentligen hade varit kul att jaga (bara lite) så känns det okej. Men faktiskt är det så att de här två gosiga djuren var en centimeter ifrån att nosa på varandra. Wilma satt bredvid mig och Tussi närmade sig sakta. Det gick hur bra som helst även om kanske inte Wilma håller med mig. Hon tycker mest att det är jobbigt när Tussi kommer för nära. Har hon möjlighet vänder hon bort huvudet, men denna gången satt hon som förstenad.

Lite vila framför en småljummen kamin är skönt när man varit ute i höstkylan.

Tomhet

Det känns konstigt. Jag känner mig så tom på något mystiskt vis. Jag är trött och vet knappt vad jag tänker. Skrivlusten infinner sig inte så som den egentligen brukar göra och det är då jag inser att det är något som inte stämmer. Jag älskar att skriva. Jag vet ju det, men det känns bara tomt. Varför? Jag vet inte. Det är inte någon behaglig känsla och jag hoppas att den försvinner inom en snar framtid. Jag brukar ju se fram emot att sätta mig och skriva i bloggen. Det känns bara som om jag inte har något att komma med här. Inget att dela med mig av........ Det skrämmer mig en del när jag känner såhär. Allt tvivel som plötsligt dykt upp här..........försvinn.......jag vill inte känna det mer. Imorgon är en annan dag. Snart känns det bättre igen.

Ensam med allt.

Ända tills i mitten av sommaren hade Göran varit hemma ungefär från det att jag födde Andreas. Han hade varit sjukskriven och det var väl behövligt både för honom och mig. Han mådde ju inte heller så bra av allt detta. Det tar ganska hårt på de som är runt om också, det ska vi inte glömma. Det är hemskt att se någon som står nära må så dåligt och inte ens veta om det är mot döden eller friskheten det vandras mot. Jag tror personligen efter att varit med om båda delar, att det på något sätt är värre att stå bredvid än att själv vara i det. När jag stod bredvid så ville jag bara hjälpa, men kunde inte. Jag kände mig så maktlös så jag höll på att bli knäpp.

När jag hade fyra gånger kvar av min cellgiftsbehandling var Göran tvungen att börja jobba igen. Hans sjukskrivning var borttagen för ett tag sedan, och våra pengar började verkligen ta slut. Vi fick ingen som helst ekonomisk hjälp längre. Göran jobbade i Norge sedan en tid tillbaka och var inte längre inskriven i vår svenska försäkringskassa. Han var helt i Norges händer och därifrån fanns ingen mer hjälp att få. Jag tyckte att det fixar vi så det är inga problem. Å andra sidan hade vi ju inte något att välja på. Han var borta på jobb i två veckor och sedan hemma i nio dagar. Vi lyckades planera in hans jobbveckor så att han var hemma den veckan som jag fick min behandling och mådde som sämst. De andra två veckorna.......de veckorna jag skulle försöka hämta mig för att klara och orka med nästa behandling, då jobbade han.

Jag var alltså ensam med allt här då. Jag hade Andreas som var ca sex månader, Pontus som då var nästan fyra år och jag hade mig själv att försöka ta hand om. Pontus var vissa timmar på dagis om jag inte minns helt fel och det hjälpte ju både honom och mig. Det är ju ändå en del att fixa med i ett hem det vet ju alla och jag har ingen aning om hur här egentligen såg ut efter de två veckorna. Jag minns inte heller hur och om jag lyckades få till någon mat här. Själv var det mesta jag försökte äta ganska äckligt. Doften av mat fick mig att må illa och att äta den var ju inte mycket roligare.

Mitt tålamod var ungefär på noll. Jag blev arg och irriterad för allt och det mesta. Jag var bara så fruktansvärt otroligt omänskligt trött. Jag minns särskilt vid ett tillfälle att jag fick totalt frispel här och jag blev jättearg och grät hysteriskt för något som inte var någon stor grej alls. Då mår inte samvetet gentemot barnen gott efteråt vill jag lova. Andreas var en skrikig liten pojke och det var inte långa stunder åt gången han var nöjd med tillvaron, vilket till slut höll på att göra mig galen. Dag som natt trivdes han bäst om han fick vara i famnen det lilla knytet. Jag tror någonstans att han kände att något var väldigt fel, liten som han var.

Envis var jag och det har nog varit en liten räddning för mig många gånger. Jag skulle klara det. Jag var tvungen att klara det. Vad hade jag att välja på?
Det tråkigaste var egentligen att det ju var barnen som blev lidande av det på ett sätt. Jag var verkligen inte någon skojig mamma. Det var inte rätt mot dem att de skulle behöva vara med om detta. Jag gjorde verkligen så gott jag kunde, men det kändes inte tillräckligt ändå.
I mitten av oktober var det klart! Jag hade klarat av mina nio behandlingar. Det var sex fruktansvärda månader och nio grymma behandlingar jag hade bakom mig, men nu var det klart! Vilken känsla att veta att jag nu skulle slippa åka in där och få indroppat i kroppen det där läskigt röda och det genomskinliga livräddande sakerna.
Tack och lov att jag hade min familj att kämpa för. Ibland undrar jag om jag hade orkat utan dem. Vem skulle jag då kämpat för?

En rastlös Tussi.

När vädret är tråkigt är Tussi rastlös. Då letar hon verkligen efter vad som helst att göra här inne. Som hon kanske inte får göra. För att jag ska se henne och busa lite. Ni vet, gå upp på bordet, vilket hon aldrig gör annars, klösa i möbler, som hon faktiskt inte heller gör vanligtvis. Hon vet mycket väl att hon inte får vara på bordet, för det räcker att jag närmar mig så får jag en busblick och ett snett hopp iväg och ner på golvet igen. Tills jag vänder och går därifrån, för då är hon snabbt uppe igen. Igår bestämde hon sig för att leka lite med min blomma som ju i och för sig har väldigt lockande hängande grejer i perfekt lekhöjd. Jag antar att jag får skylla mig själv eftersom jag placerat den där. :-)

Blomman överlevde och vi övergick till att leka med hennes grejer istället.

Vad hade jag gjort utan henne.? Hon ger så mycket glädje så det är helt otroligt. Nu menar jag ju inte att inte familjen eller goda vänner gör det, så missförstå mig nu inte. Men djur är ju väldigt speciella för mig. De ger mig otroligt mycket positivt och betyder väldigt mycket för mig. Jag är så fäst vid Tussi så jag nästan blir rädd för mig själv. När jag mår sämre så är det extra mysigt att kela och gosa med henne. Hennes mjuka päls och spinnande är lugnande. (Om hon nu känner för att gosa just då alltså. Det vet man ju aldrig i förväg.)
Vad kan man mer göra som katt och det är tråkigt väder och inga möss och fåglar går att hitta där ute i den våta skogen......... Jo, man kan anfalla och försöka krångla ner sig i en liten påse. Det är skoj!

Den kunde ju varit lite större förstås. Svansen får inte plats......

Sådär ja, nu gick det.

Snart är det jul igen.

Igår åkte hela familjen till Bo Ohlsson i Tomelilla. Där finns ungefär allt och lite till. Jag kan ju säga att delar av oss tyckte detta var en helt otroligt korkad idé och särskilt en av oss var inte ett enda dugg road av mitt fåniga påhitt. (Tack och lov blev han ganska fort på bättre humör.) Jag kände för att hitta på något och det var ett tag sedan vi var där. Dessutom så går det mot jul och jag behöver få lite ordning på julklappsinköpen i god tid. Ett par julklappar hittade jag, men annars blev det lite julklappspapper, etiketter, lite nyttogrejer och kanske nån onyttogrej. Det blir gärna så när man är iväg och handlar.

Tomteorkestern var på plats.

I fredags var det nyår och nu blev det plötsligt jul. Så mycket julgrejer där var. Tomtar i alla de former, dukar, ljusstakar, julstjärnor, julpapper, julband, etiketter, julkort osv., osv. Jag har lite svårt att förstå att det faktiskt går med raska steg mot jul. På något märkligt vis blir jag lika förvånad varje år när det plötsligt är jul igen. Konstigt. Egentligen tycker jag att det känns lite tidigt att fylla affärerna med tomtar och glitter redan, men det är ju så det är. Själv köpte jag ju på mig lite julgrejer jag med.

Vattenporl och raketer

Jag kände stort behov av att gå ut och gå en liten runda i den vackra naturen i sena eftermiddagen. Jag behövde luft och jag behövde rensa huvudet lite. Det är segt och tungt just nu.

Det blev en liten tur längs med gamla järnvägen och över "Sockertoppen" på väg tillbaka. Även om det var lite smågrått så var det riktigt, riktigt skönt ute.

Här är så fint att gå längs med bäcken. Det är rogivande på något sätt. Jag gillar vatten och ljudet av porlet i en bäck är som musik i mina öron.

Igår kväll fick förresten vi i Degeberga en liten försmak på vad som komma skall nyårsafton. Det kändes skumt och man undrade lite vilken datum det var.:-)

Det blir finfint nyårsafton!

Tussi bor inte bara hos oss.....

Efter att i torsdags mellan tio och elva på kvällen i ösregn letat runt i skogarna här och ropat och ropat utan att få svar, så var jag både genomvåt och ledsen. Hon satt förmodligen inte fast uppe i ett träd alltså, vilket ju har hänt förr, men då svarar hon oss så högt hon kan. Visserligen så regnade det rejält och var svårt att höra, men ett högt mjau brukar gå igenom.

Tussi kommer alltid hem senast nio och oftast är hon hemma redan vid sju eller åtta. Ikväll var det ingen sådan kväll. Dessutom så regnade det mycket. Varför hade hon inte kommit hem? Oron steg i kroppen och tankarna börjar segla iväg. Jag kan ju erkänna att det int var några trevliga tankar. Hade något hemskt hänt henne? Hade hon kanske av misstag blivit instängd i något garage? Jag satt i ett tyst hus i soffan. Jag längtade efter att få höra kattluckan slå som den gör när hon kommer hem och jag funderade också lite på om hon kanske, kanske kunde vara hos grannen trots allt. Det händer att hon följer med dem in och sover en stund nämligen, men eftersom klockan var mycket när vi började leta så var vi aldrig där inne och frågade. Lamporna var tända i köket hos dem, så än fanns det ett litet hopp om det. Nästa gång jag tittar ut så hade de släckt. Besvikelsen blev för en sekund stor och jag förstod att hon väl inte var där heller då nej. Men vänta......vad var det där på deras trappa? Något bulligt och gosigt. Min Tussi! Så glad jag blev!

Det visade sig att hon hade intagit deras säng och legat där i 3½ timme och sovit som en stock medans jag och familjen letat i regnet, blivit genomvåta och varit jätteoroliga. Jag tror att jag ska köpa en mobil till Tussi.

Katter är ju noga med att hålla sig rena och fina, trots att man ibland undrar med tanke på hur de beter sig emellanåt och hur de kan se ut efter en runda i skogen eller hur? Ni minns kanske bilden för ett tag sedan på hennes tassar.......Här är det Andreas tur att få sig en rejäl rengöring.

Ja, såhär låg de nog en kvart eller nåt.......ren och fin blev handen.

Port-a-cath sattes in

Idag sitter jag här ensam. Tussi passar på att vara ute nu när det för tillfället inte regnar. Vinden är väldigt mycket lugnare idag än igår ser jag när jag tittar ut genom fönstret. Nu var det ju inte väder och vind jag tänkte dela med mig av utan fortsättningen på min bröstcancerhistoria som började 1999.

Efter att ha fått ett par cellgiftsbehandlingar var jag inte alls lika tuff och stursk längre. Det här var verkligen ingen lek. Det började dessutom bli svårt att sticka mig nu, för när man fått någon behandling så blir blodådrorna lustiga och liksom rullar undan. Man blir lite "förstörd" där man sticks gång på gång också. Detta resulterade i att de rekommenderade mig att få en port-a-cath insatt, för att det inte skulle vara problem varenda gång jag skulle bli stucken. Den opereras in precis under huden och det man sen ser av den är en liten bula i huden. Detta görs under lokalbedövning och jag blev lovad att det var ett enkelt ingrepp. Det skulle inte ta mer än ca 20 minuter. Jag var egentligen inte så pigg på detta, men efter lite användande av sunt förnuft efter att lyssnat på sjukvårdspersonalen så fick det bli så. Smånervös var jag inför detta med såklart.
Att ligga och höra allt som händer i operationsrummet känns inte så trevligt. Jag fick lurar med musik i för att förvilla mig och få bort en del av ljuden, men det hjälpte inte mycket. Inte mindre rädd blev jag när jag hör min läkare säga att han behöver ringa efter hjälp. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men jag tror att det var problem att få in den lilla slangen i blodådran. Ovanpå detta skenade hjärtat hysteriskt. Jag blev ungefär samma ord i mitt inre.....hysterisk.....där jag då låg och så mycket jag kunde försökte slappna av. Detta lilla ingrepp tog ungefär en timme och jag var glad när det var över kan jag lova. Obehagligt så länge det varade. Tur att det finns bra personal på sådana ställen.

Port-a-cathen var en stor hjälp visade det sig och jag var glad att jag hade den. Nu gjorde det i alla fall inte ont att bli stucken. Det räckte me allt annat som kändes skit. Efter ett par behandlingar mådde jag inte bara illa efteråt utan också en eller två dagar innan jag skulle åka taxin till sjukhuset. Fy vad jag mådde kasst. Det gick liksom inte att komma ifrån den hemska känslan. Jag klöktes vid bara tanken på att det snart var "den" måndagen igen. Det är otroligt hur psykiskt det plötsligt också blivit.
En av medicinerna jag fick var röd och det tog tid innan jag överhuvudtaget kunde titta på röd saft igen utan att må illa. Än idag känner jag en väldigt stor del av den känslan när jag tänker tillbaka på behandlingen.
Personalen som gav mig behandlingen var otroligt härliga, snälla och omtänksamma människor. Det är en stor hjälp i eländet att ha bra folk omkring sig.

Det här är ett av det värsta jag varit med om, och plötsligt började jag verkligen på riktigt förstå hur fruktansvärt min mamma haft det när hon gick igenom sin behandling. Jag minns hur hon låg i soffan helt utslagen med en spann bredvid sig och att hon försökte orka ta sig till toaletten med sitt illamående. Jag önskar att jag förstått då hur hon mådde, men hur skulle jag kunna det när jag inte själv varit med om det? Det enda man kan göra är att försöka förstå, ha förståelse och det viktigaste av allt.......finnas där.

Gosiga Tussi

Tussi håller mig gärna och ofta sällskap när jag sitter och skriver. Jag tycker att det är supermysigt när hon ligger hos mig.
Det är varmt och gott vid fläkten på datorn. Hon trycker gärna in sig mot den, och jag flyttar henne därifrån. Är ju lite synd om datorn ska få värmeslag känns det som.

Vilket väder det är idag. Hy säger jag bara. Det har blåst som bara den och vinden har varit riktigt kylig. Jag har ändå varit ute på min timmespromenad i förmiddags med mitt promenadsällskap. Det var mycket kläder på och mössan nerdragen. Det är så skönt att gå den stunden på förmiddagen. Skogen är fantastiskt vacker och jag trivs så med mitt sällskap. Nu på kvällen har det kommit och kommer lite regn. Tussi vill ju ändå gärna gå ut och hitta på lite kul saker för att inte bli alldeles rastlös, vild och galen här inne och då blir ju tassarna något smutsiga.

I denna kylan är det till att elda i kaminen och även om det just är färdigeldat så strömmar det värme från kaminen och golvet är varmt och gott. När Tussi kommer in lite småvåt och kall så är det här hon gärna landar för att torka och värma sig. Mysigt......

Nu börjar tassarna likna rena och fina tassar igen.

Min gosiga älskade lilla Tussi. Jag är så glad att du valde att bo hos oss!

Jag prenumererade på ångesten

Jag hade extremt mycket ångest under min cytostatikabehandling. Den slog alltid till hårdast på kvällen dagen efter och andra dagen efter en behandling. Då kom ångesten som en prenumeration. Jag minns att jag låg i min säng och bara gungade mig själv fram och tillbaka. Jag kände mig som ett litet barn och ville bara gråta och skrika ut min inre smärta och förtvivlan. Jag visste inte var jag skulle bli av och det gick liksom inte att fly från denna starka ångest, rädsla och äckelkänsla jag hade. Egentligen visste jag inte varför jag hade sådan ångest.........den bara var där och lät mig må så dåligt.

Vår 4-åriga son låg hos mig och jag smög ofta min hand i hans goa, varma, trygga lilla hand när han sov. Det gav mig en sådan otrolig hjälp till visst lugn och en styrka som är svår att förklara. I det läget var det nog det enda jag kände som kunde hjälpa mig något. Att få hålla hans hand. Han var ett stort stöd lilla Pontus trots att han inte förstod det själv.

Om jag tänker efter så klarade jag mig igenom mina behandlingar riktigt bra. I alla fall när det gällde den fysiska hälsan. Mina blodvärden höll sig snällt på rätt sida om gränsen och jag behövde aldrig hoppa över eller skjuta upp någon behandling. Tack och lov för det! Hur fruktansvärt det än var att ta taxin till sjukhuset och veta vad jag skulle utsätta min kropp för, så vill jag inget hellre än att få alla mina nio behandlingar. Jag ville ju leva och jag tog med tacksamhet emot allt de gav mig för att hjälpa mig. Jag visste att alla resurser sattes in för att jag skulle bli frisk och det var enormt skönt att känna det så.

Dagen efter cytostatikabehandling

Året var 1999 och jag fortsätter nu berätta om cellgiftsbehandlingarna som plötsligt var den största delen av mitt liv. Dagarna efter en behandling försökte jag alltid ta mig hemifrån. Jag orkade helt enkelt inte vara hemma. Jag mådde för dåligt och stod inte ut med att gå hemma och känna den känslan av det djävulskt äckliga måendet. Jag tror att jag skonade både mig själv och familjen lite genom att försvinna hemifrån. Det enda som cirkulerade i huvudet var att dagarna skulle gå så att jag kunde få må bättre igen. Tiden gick lite fortare om jag åkte iväg.

Jag åkte ofta för att träffa en god vän som var mammaledig. En tjej som alltid funnits och finns här för mig och försöker peppa och stötta. En tjej som aldrig varit rädd för att fråga hur jag mår och "ta" mitt svar trots att jag inte svarat :"Jotack, det är bra". En tjej som jag kan ha både roligt och tråkigt med. En betydelsefull människa.
(Jag skulle ju också varit mammaledig, men det blev bevisligen ändrade planer.) Ibland gick vi bara en sväng på "stan" och ibland satte vi oss på ett café. Vi beställde vars en god baguette och satt och pratade. Jag förstår inte riktigt hur jag klarade av att äta, men den där kycklingbaguetten med currysmak och en coca till det fungerade bra och var ganska gott. Dock är jag inte alls sugen på den baguetten när jag ser den där i dags läge. Ibland körde jag själv iväg och shoppade lite. Det är lite konstigt, men shoppingen gjorde den dagen något lite lättare att ta mig igenom. Jag fick lite annat att tänka på i röran med mitt dåliga mående, och jag blev lite glad för stunden av att få handla något kul. Göran var tack och lov hemma och tog hand om barnen, så jag kunde verkligen fly så gott det gick.

Jag fick ju min behandling på måndagen och jag längtade så tills det var lördag, för då visste jag att det jobbigaste lättat lite. Kraven på livet hade plötsligt minskat drastiskt. Om jag bara fick må lite mindre illa så var jag jätteglad. Det är lite konstigt det där hur man värdesätter livet och dagarna som går beroende på omständigheterna.

Dagen på tisdagen gick alltså i shoppingens och fikans tecken för att stå ut, men det blir eftermiddag och kväll och då var jag ju hemma igen. Trött och lagom eländig, men nu var jag nästan en hel dag närmare lördagen.