Egentligen har jag inte alltid (sen jag började må kasst alltså) tagit genvägar. Ibland har jag faktiskt försökt att gå en väg som skulle kunna vara rätt, men de har alltid varit för långa och mitt tålamod har tagit slut alldeles för tidigt. Ska jag gå en väg som jag inte säkert vet om det är den rätta och som kan ta lång tid att gå, vill jag gärna känna att jag ganska snart, (helst efter den första svängen,) hittar något som får mig att känna mig säker på att jag är på rätt väg. Är där inget som bekräftar det, så orkar jag inte. Då vänder jag åt något annat håll och går rakt in i vad som helst igen och.........japp, då tar jag nästa genväg.
Jag måste snart fatta ett beslut. Om jag inte vill fortsätta att yra rundor i mina genvägar, där jag är totalt vilse alltså. Ett beslut som jag är livrädd att ta. Ett beslut som inte alls känns angenämt. Ett beslut som gör mig rädd. Jag vet att det kommer att bli jobbigt och egentligen så vet jag inte vad jag får ut av det. Om jag får ut något av det. Det kanske inte heller är rätt väg. Därför gör det mig rädd. Jag vill inte snurra runt här i mitt ekorrhjul, men jag vill/vågar egentligen inte ge mig in i något annat heller. En annan sak.........Hur gör jag för att ta detta beslut? Genvägen är så mycket lättare, men jag kommer bevisligen ingen vart.
Genvägar är senvägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar