Valpbus och tankar

Idag är Wilma här på sitt låtsashunddagis. Frågan är om hon bittert ångrar att hon vill komma hit, eller om hon möjligen tycker att det är skoj. Vi får väl se nästa gång de säger att de ska köra hit. Om hon gömmer sig eller blir glad menar jag. Oftast händer det något när hon är här och hon missar ju ett antal timmar av den behövande sömnen.

Idag fick vi besök av en liten valp. Och delar av Sonjas familj förstås. Wilma blev nog till en början något förvånad av att det plötsligt dök in ett litet studsande yrväder, men de lekte på ett sätt som fungerade bra för båda kändes det som. Tussi var kanske inte lika glad, men hon är ju snabb på att hitta bra "gömställen" och kollar läget på avstånd.

Ut i det soliga och sköna vädret gick vi för att hälsa på Meika, som blev helt vild och galen när hon såg den lilla hunden. Det stod bus med stora bokstäver i båda hennes ögon. Fördelen med att vara liten är ju att det går att gömma sig under grejer och söka skydd där när den stora bruna Terven blir för mycket. När jag stod där vid deras ytterdörr och lapade sol, så konstaterade jag att vi kommer att ha snö på vår framsida av huset fram till midsommar eller nåt. Vi får klä den fastfrusna granen med blommor och dansa runt i snöhögen. Där är massor av snö som rasat ifrån taket och som mestadels är i skugga = smälter dåligt.

Det var längesen vi träffades, min kompis som var här idag och jag, så det var väldigt skoj att ses och få babbla lite med henne. Visst är det konstigt att det blir så sällan även om vi inte bor mer än 3,5 mil ifrån varann eller nåt. Ganska dumt får jag säg. Tur är ändå att när vi väl ses så är vi inte så direkt tysta och har tråkigt.:) Vår lilla promenad vi tog sen där jag hade både Wilma och Sonja var väldigt intressant. Jag skulle vilja kalla det för "Dagens Utmaning". Sonja på ett håll, Wilma på ett annat håll och själv höll jag på att snurra in mig helt i deras koppel, snubbla på Sonja och halka i snön. Ett tag kändes det som jag dansade någon form av märklig bugg med hund i koppel.:)

Jag är lite stolt över mig själv här att jag lyckades få ett par bilder på hela Sonja, där man ser det söta ansiktet och inte bara en bakdel, en tass eller en liten del av henne. Jag kan ju erkänna att det tog ett antal bilder innan jag lyckades, men skam den som ger sig.

Jag undrar och undrar när nästa router de skulle skicka ska dyka upp här. Må de vara snabba i sitt utskick av den. Jag har taskigt tålamod normalt sätt, men i detta fallet är det ännu sämre känner jag.

Ovanpå detta meningslösa undrande så tänker och tänker jag. Jag tänker och funderar så jag mår illa. Mår illa på riktigt alltså. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte må såhär. Vad ska jag göra med mitt liv? Hur ska jag hitta dit jag vill och få det att fungera? Det är extremt jobbigt för mig att ta tag i saker och ting. Jag vill så mycket, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag vet inte hur jag ska orka. Jag vet inte hur jag ska våga ta steget. Jag är rädd att jag inte fixar det denna gången heller om jag väl lyckas komma så långt. Jag är rädd att jag ska falla ännu längre ner igen. Jag vill inte det. Inte igen. Jag vill på rätt håll. Kanske är det "Tankekort" jag fick fram idag tänkt att vara en liten knuff eller peppning på något litet vis. Jag vet inte om jag vågar.......