Upp och ner.

Helgen har varit upp och ner. Igår var jag trött, tröttare och fruktansvärt trött, men det är priset vi alla mer eller mindre får betala för att ha roligt några timmar kvällen innan.
 
Lördagen gick väl åt till att ladda mentalt för att orka ge sig iväg på festen på kvällen. Jag kände som vanligt inte alls för det. De gråa tankarna snurrade på och jag skulle helst av allt vilja stanna i soffan hela lördagkvällen framför tv:n med en påse ostbågar eller nåt. I alla fall så gjorde jag som jag brukar när vi ska iväg. Jag gjorde mig iordning för jag vet att jag måste gör mig i ordning för jag vet att vi ska iväg och jag vet att det brukar bli trevligt bara jag kommer iväg! Jag vet efter alla år med den här känslan innan vi ska iväg att jag kan lika gärna låta bli att vara allt för sur innan. Bara va tyst och gör vad du ska Kristina! Så fick det bli. Och jag började i god tid. Mitt omdöme om hur lång tid saker tar har också fått sig en törn. Jag har dessutom extremt svårt för att skynda mig om tiden blir knapp. Även om jag började i god tid så kom hjärtklappningen igång i takt med att klockan gick mot att det var dags att köra.

Det blev en trevlig lördagskväll. Festen blev bra. En kompisfest med en skönt galen speciell diskjockey som spelade rysligt bra musik från gamla tider. Musik är underbart! Dansa är kul!

Att ha ett gäng människor med och runt sig som man bara trivs med och tycker mycket om är bäst! 

Känslosamt och tungt.

Det har blivit lite mycket olika känslomässiga grejer nu ett par dagar känner jag och det tar på själen. Jag behöver väl bara säga Rosa Bandet galan, så förstår ni en del i att jag mått sämre? Det gör så fruktansvärt ont i mig att se och höra de hemska historier som visades där. Ångesten jag får håller på att äta upp mig, så just därför så tittade jag inte på allt. När jag ändå är inne på ångest, så var jag på sjukhuset i Lund igår för att träffade en trevlig psykolog. (Jag skulle kunna skriva en hel känslohistoria om hur det är att ta sig dit och att vara där, men jag hoppar över det.) Jag har väntat ett litet tag på detta och lyckades ändå genom ett samtal dit få en tidigare tid än det var tänkt. Bra. Mindre bra: Hon kan inte hjälpa mig eftersom hon endast tar patienter som är inskrivna på onkologen. Vilket är fruktansvärt jättebra, för det betyder ju att jag är frisk! Mindre bra: Jag får nu vänta ytterligare på en tid i Kristianstad som kanske kommer någon gång efter att de fått remissen hon skulle skicka till dem. Det är väl bara att ringa dit också sen och vara dryg. Kanske kan det hjälpa så jag slipper vänta allt för länge. Jag önskar dock att jag hade fått hjälpen någon annanstans ifrån, men nu är det såhär. Hjälp behöver jag så det får bli som det blir. Tankarna forsar som vatten i en rund bäck (hur nu en sådan skulle se ut?) och det är drygt att inte få stopp och någon form av ordning på dem. 

Jag var hos vanliga doktorn också igår. Jag har ju länge haft något skumt i mitt ena knä. Det sa ju pang i februari i det då jag hade jätteont. Ont har jag inte alls längre, men under ett par månader så har det liksom "kuggat"/låtit bang där inne vid vissa rörelser eller ibland när jag går. Jag ville mest kolla så att jag inte förstör något eftersom jag promenerar mycket. Läkaren undrade om jag spelat boll? Vad svarar man på det. Kunde inte hålla mig för skratt faktiskt. Spela boll och jag är väl ganska långt ifrån vartannat.:) Jag har tittat mycket på fotboll och kanske är det också onyttigt för kroppen? Har alltid sagt att det är galet att spela boll.;) Enligt lilla doktorn så är det menisken som fått sig en smäll och något löst eller en liten spricka som gör att det "kuggar". Så länge det inte gör direkt ont så låter man det vara. Jag fick svar på min fråga och jag kan fortsätta med mina promenader i vårt vackra Degeberga.

Det har ju inte varit den soligaste dagen idag precis, men det var skönt att komma ut och få tankarna på andra håll än de gärna annars är.

Ikväll blir det lugnt hemma i soffan. Känner att jag behöver det efter gårdagen också. Sköt om er!  

Wilma, kameran och jag.

Det kändes bra, men ändå skumt att vara med i Aftonbladet igen. Bra för att det kändes som om jag för en gångs skull gjorde något "vettigt" och skumt för att det är skumt att det är mig det handlar om. När journalisten läste upp det som skulle publiceras för mig i telefon några dagar innan, så rann tårarna och det gjorde riktigt ont i mig. Det kändes som om det var så mycket jag varit igenom. Som om jag inte riktigt förstår det egentligen.

Riktigt förvånad och lite småchockad blev jag även när jag läste tidningen i söndags och ser att Mary (journalisten) berättar om sin bröstcancer som hon haft för ett par år sedan. Hon beskrev sina känslor så bra och igenkännande. Inte konstigt att hon kändes så förstående och omtänksam när vi pratat........ 

Det var mycket längesen jag hade kameran med mig ut på promenad. Idag stoppade jag ner den i min ficka, när jag och Wilma traskade iväg på en skön runda. Vi tog vägen ner till Hembygsparken där det är fantastiskt fint om man bara öppnar ögonen och försöker titta lite på det viset på omgivningen. Med känsla. Det är dessutom lätt att bli hemmablind.

Wilma tog ett litet minidopp..................

.........innan vi gick vidare genom skogen och hemåt igen.

Det är gott att vara ute i naturen.

Det blir inte alltid som man tänkt.......

Jo, det var ett tag sedan........ Som jag skrev här menar jag. Det har varit extra tungt i sinnet den senaste tiden och jag har helt enkelt inte haft lusten att skriva heller. Det känns mindre kul att bara använda bokstäver till en massa negativa ord och dela med mig av och dessutom så är det svårt att få fram något ur en grålerad hjärna. Jag är fortfarande i lite av en extra dipp, men idag ville jag ändå försöka få ner något vettigt här. Så ja, nu står det still......... Jag försöker igen.......

Livet Efter en cancersjukdom eller efter det och flera andra svåra händelser i ens liv blir inte alltid som man tänkt sig. Man borde bli stark, tycka att livet leker, vara superglad och tacksam och få en extrem livslust. Hur ska jag säga för att ni inte ska missförstå mig....... Jag är självklart extremt tacksam att jag sparkade ut cancern när den var på besök, kanske är jag starkare än jag tror och inuti mig bor det glädje och livslust. Det är bara det att utanpå detta hänger utmattningen, depressionen och ångesten (med allt vad det innebär) som ett stort tungt täcke och jag blir inte kvitt det. Jag har än så länge inte blivit kvitt det. Det kommer och går mer eller mindre och efter alla dessa år, så är det så frustrerande så jag håller på att explodera inombords. Kunde jag fått mer/annan hjälp av de som kan sånt här? Jag vet inte var/när/hur det blivit fel och varför jag inte kan få bort detta jäkla "täcke", men just nu så är det så.

Det är ju oktober nu och det innebär Rosa Månaden. Kampen mot bröstcancer fortsätter och det är vi många som är tacksamma för. Just eftersom det är rosa månad, så ringde en reporter från Aftonbladet mig förra veckan. Samma trevliga tjej som intervjuat mig två gånger förut. Imorgon söndag 23 oktober kommer ett litet reportage om mig och ett par andra tjejer i Aftonbladet.

8 av 10 besegrar sin bröstcancer. Det är inte tillräckligt. Det finns olika sätt att bidra till kampen mot bröstcancer......... Här är några av dem:

Köpa Rosa Bandet, ringa in en gåva under Rosa Bandet-galan den 26 oktober i TV3, sms:a ROSA till 72988, (så bidrar man med 50 kr och får ett digitalt rosa band) eller varför inte gå in på cancerfonden och ge en gåva där. Kampen fortsätter!

Kram Kristina