Ändra beteende.

Det känns i kropp och knopp när jag varit iväg en hel dag vilket ju inte är så konstigt. Dagen på RMS har varit fokuserad kring sömn, sömnbehov och vad som händer vid sömnbrist. Vi har fått lite tips på hur man kan hjälpa sig själv om man tex. har svårt att somna. Vi har även pratat runt det här med att göra en plan för dagarna. Hur viktigt det är att då och då försöka ha inplanerat att göra sådant som är positivt och som man tycker är kul. Eller i alla fall vet att man kanske tycker är kul när man väl gör det eller som man vet att man har tyckt varit kul när man mådde bättre än man gör i dagsläget. Att sätta tid för sig själv och då menar jag inte ensamtid som i att vara ensam hemma utan ensamtid i att göra något bara för sig själv. (Typ göra saker som jag normalt sett inte gör mitt på dagen utan att få dåligt samvete.) Kvalitetstid med sig själv. Jättesvårt känner jag, men jag tar emot alla kloka tips så gott jag kan och ska försöka att lite och lite omsätta detta i verkligheten. Jag lär behöva hjälp av de som kan sådant här och jag förstår inte riktigt hur det ska gå till, men med små steg så kanske.

Kvalitetstid med sig själv är viktigt, men något annat som är viktigt är att hitta på kul saker med andra. Det gjorde jag i fredags då det var tjejkväll hos en kompis. Det blev en trevlig kväll med vin, supergod mat, prat och skratt. Värdinnan fick av mig 10 poäng. (Jag vet, jag har tittat för mycket på "Halv 8 hos mig".)

Vi har idag också pratat om att bryta sig ur sitt eget enformiga beteende och försöka hitta utanför det lite. Gå utanför sina ramar. Var det kanske det jag gjorde när jag för första gången någonsin (tror jag), köpte mig en tunika utan att prova den i affären. :) Detta låter löjligt, men jag provar alltid innan jag handlar något. Egentligen lät jag bli det för att jag helt enkelt inte orkade. Där var mycket folk och jag var trött och ville hem. Men ändå.......jag kunde ju valt att hänga tillbaka den.

Något som jag heller aldrig gör är att köpa hem "lösa" blommor. Till och med det fick jag för mig att göra förra veckan. Inget konstigt för många, men för mig extremt ovanligt och emot det jag normalt gör.

Den här dagen på RMS har väckt mycket känslor och tårarna har varit rysligt intresserade av att komma ut. Jag vet inte vad som triggat igång dem, men kanske är det återigen det faktum att jag inte känner att jag "lever" när jag har förmånen att vara i livet.

Tillbaka till 9/12-02

Nu är det längesen jag skrev om min upplevelse i den världen man hamnar i när man har eller har haft bröstcancer. Det blir plötsligt en helt annan värld som man inte trodde fanns. Oavsett hur det blir, så blir det inte som det var innan. Livet innan och Livet Efter. Jag fortsätter på det jag skrev den 22 november då jag började berätta att jag snart skulle få två bröst igen!:)

Jag blev väckt denna måndagsmorgon klockan 6 för att göra mig iordning inför operationen, som denna dag både var rekonstrution på vänster sida och protesbyte på höger. När jag väl tvättat mig med svintoshampo, skrubbat kroppen och fått på mig alla sterila kläder så fick jag snällt stanna i sängen. De gav mig tack och lov en lugnande tablett och på den sov jag tills det var dags att bli körd till operation. Jag uppskattade att åter ha fått en morgontid, för att vänta är så fruktansvärt jobbigt.

Personalen kändes lugna och trygga och ja, jag lämnade mitt liv i deras händer utan att just för tillfället känna mig rädd för det. Egentligen är jag lite fascinerad över det här med nedsövningen. Jag hade en plan denna gången och det var att jag skulle hålla ett öga på klockan för att se hur länge jag kunde hålla mig vaken efter att de börjat ge mig vad det nu är. Svaret blir: Inte alls många sekunder. Den där känslan av att kroppen blir tung och varm varar inte länge, men känslan är skön så länge den varar.

Operationen tog nästan 4½ timme och allt hade gått enligt planerna. En muskel, som så fint heter "latissimus dorsi" från ryggen med tillhörande skinn togs och sattes ovanpå bröstprotesen som jag fick på min vänstra sida. Den sida som jag haft cancern på och som var skadad av strålning osv. På höger sida byttes protesen jag sedan tidigare fått insatt. Mest för att jag hade gått ner i vikt sedan dess, vilket ju innebar att den nu var för stor. Man passade då på att byta till en med gel i istället.

Jag kom tillbaka till sal på kvällen och den natten blev inte någon trevlig upplevelse. Med sår både fram och bak kändes det som det gjorde ont överallt. Till och med benen värkte och jag kände att jag knappt kunde röra mig, vilket jag på sätt och vis inte kunde heller. Jag kunde bara ligga på rygg och det gjorde såklart att det gjorde extra ont där. Jag fick morfin, men blev illamående av det. Jag kunde inte sova och skulle jag råka somna så vaknade jag av minsta lilla som hände runt eller bredvid mig. Något jag uppskattade extremt mycket just då, var katetern jag var belönad med! Det fanns ju inte en chans att jag skulle kunna resa på mig och jag behövde inte ens tänka tanken att jag var tvungen att göra det heller. Jag vaknade på natten av att "grannen" skulle på toa och jag var så tacksam över att det inte var jag som skulle ur sängen.

Bekräftelse

Ytterligare två dagar har jag nu tillbringat på RMS i Simrishamn. Nu är det bara två veckor kvar där konstaterade jag förvånat. Denna dagen där nere slutade ändå med att det kändes mycket bättre i själen än det gjort på ett tag. Med risk för att verka tjatig, men psykologen där är riktigt bra att prata med och att lyssna på. Vi har haft henne som "föreläsare" i helgrupp mycket de här två dagarna och hon säger så mycket som bekräftar det jag (och säkert de andra också) känner inuti. Att vara utmattad, på vilket sätt man än har blivit det, är så svårt att greppa. Det är svårt för andra som inte själv varit där att förstå och det är svårt för den som är i det att förklara med tanke på hur man själv ifrågasätter både sig själv och situationen. Det är lätt att tappa bort sig i virrvarret och kaoset som råder upptill och det är extremt svårt att handla på det sättet som är bäst för ens egen skull. Att få höra samma sak om och om igen känns därför bra. För varje gång så går det in något av det som sägs och varje gång så känns bekräftelsen skön. Bekräftelsen på att man faktiskt inte är helt galen utan har hamnat i detta av en anledning och mår just såhär just därför. Att se orden på symtomen svart på vitt är lite småläskigt på ett sätt. Det är ju just så jag känner.......,men återigen.......bekräftelse. Jag hoppas och tror just nu att jag lite och lite kan ta till mig av det hon säger och efterhand göra små förändringar. Som i slutändan någonstans långt fram förhoppningsvis kan leda till att jag kan "leva" lite mer på det sättet som jag önskar.

Det blev en bra helg.

Kylan håller med glädje i sig och nu börjar jag också bli trött på den. Vilket i och för sig är ganska meningslöst, för det blir inte varmare för det. Okej, jag slutar genast sura över det. Helgen har varit lite drygt seg både i min kropp och knopp. Jag har inte mått något vidare egentligen, så jag är glad att det hänt lite trevliga saker båda dagarna. Igår kväll tog vi ut cyklarna och begav oss till ett par vänner för att äta lite ost & kex, dricka lite gott och titta på melodifestivalen. Tittandet blev väl lite halvdant, men när låt nummer 8 kom så blev det till att titta ordentligt. Han är tittvänlig Eric Saade och ovanpå allt så gillade jag hans låt. Vad jag inte riktigt förstår är hur man kan lägga så grymt mycket pengar på att spränga en massa glas. Märkligt och onödigt tycker jag. En trevlig kväll blev senare än vi tänkt och cyklarna fick rulla hemåt med oss igen. Tack och lov att det var lutning åt rätt håll hela vägen hem och att jag hade många kläder på, för det var svinkallt. Nästan alla lyckades cykla hem med huvudet normalt uppåt mot himlen och endast en av oss är öm vid revbenen idag.:)

Söndagens infall av ost & kex-vännerna från igår, gjorde magen glad och förväntansfull. De skulle iväg och äta Kinamat och undrade om vi ville följa med. Stora delar av kroppen ville bara befinna sig i stillhet idag, men det goda vann över det onda och vi hängde på. Bra! Det är alltid gott med buffé och aldrig fel med goda vänners sällskap. Skönt ändå att det inte ömmar i kroppen när jag skrattar. Inte alla här hemma som har det så.:)

Jag lyckades få bilföraren att stanna under små protester på väg hem, så jag kunde fånga solen som är på väg att dra sig tillbaka för dagen.

På tal om solen........Snart är det "Solsidan" på tv.:) Trevlig kväll!

För en god saks skull!

Jag blir glad, lite rörd och varm om hjärtat när jag tänker på det. När jag tänker på att de här tjejerna som går på Österänggymnasiets utbildning Restaurang och Livsmedel (nu vet jag inte exakt vad den heter känner jag) valde att göra sitt arbete till förmån för något mycket viktigt.

Jag blev uppringd för några veckor sedan av mamman till en av tjejerna som undrade om jag och Göran ville komma och äta en tre rätters middag på Österängsgymnasiet som igår kväll. Det lät direkt lockande. Att slippa laga mat är alltid lockande. De skulle bjuda in ett antal till denna kväll och några vid ett annat tillfälle. Igår var vi ca 30 personer som njöt av en bruschetta till förrätt och kotlettrad med potatiskaka & rödvinssås till huvudrätt. Till detta drack vi öl, vin eller vatten och som efterrätt fick vi panacotta med hallonsås o kaffe. Tjejerna hade verkligen lagat en jättegod middag och fixat & grejat så att allt skulle fungera. De ska vara riktigt stolta över sig själva! Självklart betalade vi en viss summa för denna middag och det gjorde vi med glädje. Med tanke på att mat och en del av drycken var sponsrad från bla. företag i våran by, så blev där en del pengar över. Dessa pengar kommer att gå direkt till bröstcancerfonden, så ni förstår att jag uppskattade detta lite extra mycket. Det blir en 10 i betyg för maten, deras engagemang och denna goda idé till att göra något så oerhört viktigt! Tack för en rosa kväll tjejer!:)

Lite positivt och en skvätt gnäll.

Veckans två dagar med RMS är nu över och jag minns såklart knappt vad vi gjort där dessa två dagarna. Tänka, tänka........Idag har vi haft avslappning, praktisk ergonomi och två lektioner med våran härliga psykolog. Henne gillar jag skarpt. Är nog den bästa psykolog jag träffat faktiskt. Eller så är det bara lite mer rätt läge nu än innan. Jag menar att jag är lite mer mottaglig för det hon pratar om än jag varit när jag träffat andra vid andra tillfällen innan. Strunt samma. Hon är bra! Det blev dock lite tungt i mitt inre idag när hon pratade om stress och långvarig stress. Det stämde så väl in det hon sa och det blev så bekräftat det jag själv känner i kropp och själ. Dessutom så gick tankarna tillbaka till saker som hänt som gjort att jag hamnat här jag är. Jobbiga och tunga saker. Saker som får mig att känna att gråten vill komma fram. Jag skulle önska att jag lät mig få ett mindre utbrott, för det kan vara skönt ibland, men det vill liksom inte ut även om det vill.

En dryg grej som absolut inte alls är hela världen, eller egentligen ens något att gnälla för är gympan. Att jag just nu inte kan gympa igen. Jag mådde ju så bra på något sätt när jag kom iväg dit. Jag gympade på så gott jag kunde och det kändes så himla skönt. Jag var så glad att jag överhuvudtaget tog mig iväg dit, för bara den biten kan vara ganska så jobbigt dryg. För en vecka sedan så sa det kras i mitt ena knä och sedan dess har jag haft ont i det och svårt att gå ordentligt. Ibland smäller det riktigt aj i det, ibland känner jag inget och ofta har jag bara ont i det. Jag har blivit rådd att ta det lugnt med det och belasta det så lite som möjligt även om jag ska försöka gå ut och röra lite på mig. Gympan får alltså vänta och jag hoppas att det stämmer det som sjukgymnasten hoppas på........att det är bra om typ 14 dagar. När jag nu äntligen fått tummarna loss att ta tag i lite motion som jag tycker om känns detta lite som ett bakslag. Egentligen är det inte något att gnälla över, men jag gör det ändå. En liten skvätt i alla fall.

Kalla vindar.

Igår sken solen som aldrig förr och det var riktigt varmt om man gick på rätt håll. Jag och delar av familjen tog oss ut en runda i vinterlördagen på banvallen (bakom sockertoppen), där vi ofta går. Särskilt ofta har det blivit denna vintern eftersom det har varit enda stället man kunnat gå på utan att sjunka ner i en halv meter snö. Om man vill vara lite nära naturen alltså. Vi var på ett trevligt 11-årskalas igår kväll och blev bjudna på god hemmagjord smörgåstårta och fika, så det var ju inte direkt skadligt att röra lite på sig på dagen.

Söndagsutflykten idag blev en liten biltur här och var (längre ut på landet än vad Degeberga är) och ett stopp vid Hallamölla Vattenfall i närheten av Christinehof. Lite i kallaste laget att gå och njuta där, så det blev en huttrande snabbis kan man säg.

Det var längesen vi var vid Rigeleje och vi borde inte åkt dit idag heller. Det var så extremt svinkallt nere vid havet och blåste alldeles jättemycket! Det är då man uppskattar rumpvärmen lite extra i bilsätet och för att inte tala om kaminvärmen när vi kom hem.

Jag kan jag me.

Igår kände jag mig faktiskt nästan lite smart. Det ni! Den ena datorn här hade fått ett litet anfall där vilken ikon man än klickade på ville öppnas av samma program. Detta funkar ju mindre bra och jag som inte är det minsta datakunnig fick ju ringa till supporten där vi en gång köpt datorn. Efter att pratat med en som verkade riktigt vettig så visste jag att jag skulle in på systemåterställning, men skulle ringa igen när jag hade inloggningsuppgifterna. Andra gången jag ringde fick jag såklart prata med någon som inte var lika trevlig. Lite snorkig kille som kunde allt även om han i detta fall inte kunde det. Eftersom det inte gick att gå in det hållet han beskrev för mig så sa han att jag fick lämna in datorn till dem. Jag hade precis innan jag ringde andra gången varit inne på systemåterställning, men gått en annan väg och började tjata på om "min" väg. Han verkade mindre road och ifrågasatte det jag gjorde med att fortfarande säga att det inte går eftersom bla, bla, bla. Jag var igår väldigt glad över min envishet för tack vare den så fick jag rätt i det jag sysslade med. Jag lyckades hamna på rätt ställe och därifrån sa han var jag skulle klicka. Tji fick han den lilla snorvalpen för datorn blev "frisk" igen.

Äntligen hade jag fått tummarna loss. Tack vare det så bjöd fredagskvällen på skratt, god dryck och lite smått att tugga på när vi hade ett par trevliga kompisar här. När vi satt och pratade kom vi också in på det här med större fester. Vi hade fram lite "gamla" foto på en fest vi var med och ordnade för ett par år sedan. Festen döpte vi till "Världens Fest" eftersom vi bjöd in gästerna att klä ut sig till folk från olika länder. Tex. Herr och Fru Skottland. Blev himla kul med tanke på att alla verkligen engagerade sig att klä ut sig. Jag delar med mig av ytterligare ett märkligt foto av mig och Göran. Svårt att gissa vilket land vi var...........

Nu ska jag ut i det underbara soliga vintervädret. Ha en härlig dag!

Vilket underbart väder!

Wilmatisdag har blivit Wilmaonsdag eftersom jag är på RMS måndagar och tisdagar. Denna dagen har varit riktigt skön! Solen sken, fåglarna kvittrade, jag tyckte det var jätteskönt och Wilma var lycklig när vi var ute på en liten runda i skogen.

Idag har jag haft en glad och skuttande Wilma som bara har lyssnat på mig när hon tyckte att det passade henne att lyssna. Härligt. Eller nja........inte alltid lika härligt kanske.:)

Efter att Wilma hunnit (innan jag hann stoppa henne) äta lite sådant som är fruktansvärt äckligt och som man inte ska äta när man är hund kunde vi gå vidare vid bäcken nedanför Sockertoppen.

Visst ser dessa mullvadsgångar ut som en "pepparkaksbock".? I alla fall med lite fantasi.......

Det blev två promenader idag och på vår andra runda hade vi trevligt sällskap. Nu hände det igen. Wilma blev totalt okontaktbar (jag menar verkligen totalt) och det enda som gällde var att bada! Alltså badade Wilma. Hon njöt av detta kyliga årets första bad i bäcken. Meika nöjde sig med att dricka. Hade jag inte vetat bättre och om snön inte legat där hade jag trott att det var vår på riktigt.

Tussi har under en period nu fått nöja sig med att fånga mus inomhus. Så länge det bara är denna musen så är jag dock glad och nöjd.

Idag har hon däremot varit ute nästan hela dagen. Hon gjorde små tappra försök att busa med Wilma innan hon klättrade upp i trädet för att kolla läget hos grannarna.

Snurrigt blir det.

En liten del av mig kände sig nästan som en någorlunda "vanlig" människa idag en liten stund. (Ordet vanlig betyder såklart olika för olika människor i olika situationer.) Den känslan hälsade på mig idag när jag körde hem från RMS. Känslan att varit iväg och sen köra hem när "jobbedagen" var slut. Nu är det ju inte något jobb jag är på, men känslan blev lite åt det hållet ändå. Jag har gjort något vettigt av dagen och kände mig lite "duktig".

Idag har det varit tre föreläsningar och ett pass med avspänning. Den ena föreläsningen var det läkaren som pratade om smärtfysiologi, vilket inte var alldeles enkelt att förstå hela vägen. Andra lektionen hade vi kuratorn som föreläste om identitet och självbild (vilket är väldigt lätt att tappa bort) och sist men inte minst pratade sjukgymnasten om muskulär stress. Om ni undrar om jag kommer ihåg det som berättades så är svaret just nu: "Nej, inte mycket tyvärr." Imorgon när hjärnan fått lite vila kanske det trillar på plats, men just nu kan jag inte ta fram det. Jag minns att jag i alla fall fick en del känslor av att känna igen hur kroppen påverkas av inre stress. Samma sak när det gäller identiteten. Det är inte bara jag som har "tappat bort" mig själv och jag är inte heller ensam om att brottas med mig själv gällande vad jag klarar av. Den där bekräftelsen är lite skön en stund. Det är tydligen så det känns och det är det eller detta som händer i kroppen osv när man levt med den dåliga stressen under lång tid. Jag kan tyvärr inte ens få ordning på det jag vill berätta här och nu så jag lämnar detta skrivande innan det känns ännu snurrigare både för er och mig.

Söndagsutflykt till Kristianstad.

Idag blev det en liten sightseeingrunda in till Kristianstads vattenrike och Naturum. Jag hade absolut ingen aning om vad detta egentligen var så det var dags att ta reda på det.

Det visade sig vara en utställning där vi fick se lite av den varierade naturen som Kristianstads vattenrike har. Vi fick bla se fiskar i akvariet, fåglar på foto, läsa om naturen runt Helge å och möjlighet att titta ut genom det stora panoramafönstret. På ovanvåningen fanns ett café och möjlighet att njuta av utsikten över staden, strandängarna och ån. Ett trevligt litet utflyktsmål såhär en söndag.

Mitt andra utflyksmål denna söndag fick bli Friskisgympa som idag tyvärr inte gick så bra som ibland. Svårt att veta innan, så det är lika bra att prova och se vad kroppen har att säga om det. Idag sa den åt mig att sluta. Surkropp.

Rehabiliteringsmedicin i Simrishamn

Jag har inte berättat, men jag började på RMS i måndags. Det där smärthanteringsprogrammet jag skulle gå i Simrishamn. Det hela innebär att vi är en grupp på 8 tjejer/kvinnor som har en del gemensamma "lektioner"/föreläsningar och vissa enskilda samtal med läkare, psykolog, arbetsterapeut eller sjukgymnast. Lite utefter vars och ens behov.  De första timmarna undrade jag verkligen vad jag gjorde där. Jag kände mig helt utanför på något sätt. Efter att ha pratat med sjukgymnasten och haft en träff med psykologen så kändes det mycket bättre. Psykologen berättade bla att det kommer att pratas mycket om utmattning och fick mig att förstå att jag säkert skulle ha bra nytta av den tiden här. För min del är just nu utmattningen och depressionen tyngre och jobbigare än värken så jag hoppas att det kan ge mig lite på vägen. Bara att få bekräftelse på att det är såhär man kan må, fungera och känna sig när man har en utmattningsdepression känns riktigt bra. Hur många gånger tror ni inte jag känner mig helt som från en annan planet? Hur många gånger tror ni inte jag undrar om jag verkligen mår såhär eller allt är ett stort löjligt skämt? Många. Jag har tappat bort mig själv och vet inte längre riktigt vem jag är, vilket är en väldigt otrevlig känsla. Min trötta kropp och jag stampar runt i någon form av cement som inte stelnar helt, men som ändå inte släpper mig. Jag sitter liksom fast. Känner mig fångad i mig själv. Det allra mesta av det jag gör, det gör jag på ren vilja. Måndagar och tisdagar i 6 veckor i Simrishamn. Vi får se var det leder. Till något bra tänker jag.
Jag blev utförsäkrad från försäkringskassan nu i veckan eftersom mina sjukdagar tog slut, och är nu inskriven hos arbetsförmedlingen. Jag deltar i deras "arbetslivsintroduktion", så inom några veckor ska jag träffa en arbetspsykolog. Jag hoppas så (och tror) att allt detta är början till något bra.

Vem ska akta sig?

Jag har just varit på en promenad som gick fruktansvärt sakta, men ändå en promenad, så jag är nöjd med mig själv. Nej, det kanske jag inte är, men jag vet att jag ska vara nöjd i alla fall. När jag gick där på banvallen längs med vänsterkanten (där var minst halkigt) så kom en annan gående mer mitt på. Människan och hunden gled sen över på kanten där jag gick och nu var den stora frågan vem av oss som tänkte akta sig. Eller om vi möjligen skulle krocka. Svaret blir ganska enkelt, för givetvis var det jag som svängde ut när vi var några meter ifrån varandra, för att undvika för mycket närkontakt. Jag önskar så att jag hade haft mod att bara fortsätta gå rakt fram. Undrar om han hade aktat sig då? Troligtvis inte. Det var i alla fall så det kändes. Han såg inte ens ut att vilja fundera på att kanske förflytta sig och sin hund en liten bit. Varför är det alltid jag som går åt sidan när jag hamnar i dessa situationer? Handlar detta om att ha ett starkt eller svagt inre? Handlar det kanske om sunt förnuft eller inte sunt förnuft? Att ta hänsyn eller inte ta hänsyn? Att vara egotrippad eller inte egotrippad? För min del gör jag det lite automatiskt och vet egentligen inte varför. Det känns bara normalt att gå runt om och inte springa rakt över. Hur gör ni?