Jobbig väntan på operation.

Det var bestämt att hela mitt vänstra bröst skulle tas bort, vilket kändes som ett mycket klokt beslut. Fanns inget alternativ så som jag såg det. Eftersom det fanns spridning ut i armhålans lymfkörtlar, så skulle de ta bort ett antal sådana också. Den 7 april 1999 skulle min cancer opereras bort. Det var 14 dagar efter förlossningen. Lång tid att vänta! Hade jag nu fått bestämma så hade jag gärna blivit opererad dagen efter. Det enda jag ville var att bli av med de djävulska monster som fanns i min kropp. De monster som bara väntade på att få äta upp mig och skicka mig i graven. Jag ville bara ha bort dem och det nu! Läkarna tyckte inte som jag. De tyckte att jag skulle vila mig lite och samla kraft eftersom jag just gått igenom en förlossning som tar på krafterna. Jag kände det inte så. Det var väl inte så farligt tröttande att föda barn. Jag var så redo för operation och ville inte förstå hur de resonerade. Läkarna vann såklart och jag fick snällt vänta. De lovade mig att det inte hinner hända något som förvärrar det hela på så kort tid. Jag och vår nyfödda pojke fick åka hem efter ett par dagar på BB och nu skulle jag fördriva tid och stå ut fram till operationen. Utan att bli knäpp. Bara tanken på min sjukdom fick mig att må illa och vilja skrika rakt ut. När jag kände på knutorna ville jag bara fly. Springa ifrån allt vad cancer och död hette. De äcklade mig så grymt och jag försökte låta bli att närma mig knutorna med händerna. Jag kunde till slut inte ta på dem.

Vår 3½-åring förstod att det var något farligt och något som inte skulle vara i hans mammas kropp, så han brukade hämta sin "pangare" och låtsasskjuta på dem så de skulle dö. Han var ett fantastiskt stöd på sitt lilla sätt!! Jag försökte aldrig dölja för honom vad som hände. Han såg ju att jag var ledsen, han hörde ju oron i våra röster, alla konstiga samtal, vårt ibland dåliga humör och han visste ju om sjukhusbesöken. Vad hade han tänkt och trott om jag inte på ett lagom sätt berättat vad som hände.? Jag ville ju absolut inte att han skulle tro att det var hans fel att vi betedde oss som vi gjorde. Jag tror det är jätteviktigt att försöka vara så ärlig som man kan och inte stänga ute barnen för mycket i sådana här situationer. Barn har ju en förmåga att ta på sig saker annars och det kan ju bli så fel!

Jag försökte verkligen finnas så mycket jag kunde för familjen under den här väntan, men jag tror inte det gick så jättebra. Vår nya familjemedlem var inte något "enkelt" barn som sov, åt och var nöjd med livet. Han var väldigt ofta ledsen och krävde uppmärksamhet mest hela tiden. Han ville helst vara uppe i famnen hos oss när han var vaken och även när han sov. La vi ner honom vaknade han och skrek. I det läget vi var i orkade vi inte riktigt, så vi bar, bar och bar honom. Han sov alltid bara korta stunder så det hela blev väldigt intensivt. Jag ammade ju inte honom utan det var flaska som gällde. Små, små mängder. Som han inte alltid ville ha trots att vi trodde han var hungrig........hälla ut det igen och diska och koka flaskan för att en stund senare gör ny välling till honom som han, om vi hade tur åt. Undrar hur han mådde egentligen.? Hur mycket kände han av att det var något som var fel? Nattsömnen lyste med sin frånvaro och trötthet och oro gjorde mig lättirriterad och sur. Min sambo jobbade i Norge, men var tack och lov hemma lite då ju så att jag kunde få hjälp av honom!

Jag tillbringade så mycket tid jag bara kunde ute i trädgården de 14 dagarna medan jag väntade på den 7 april. Den efterlängtade dagen då jag skulle bli av med de skrämmande, som jag såg dem, små elaka röda varelser med horn och en elakt flinande mun som för stunden hade flyttat in i min kropp. I trädgården kunde jag vara lite kreativ och det gjorde att tiden gick något lite fortare till dagen med stort D.

En skön promenad.

Det blev en vacker dag idag också. Härliga sol. Vi skulle köra och inhandla fotbollsskor och benskydd till barnen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Jag blev i sista sekund räddad och var istället ute på en lång skogspromenad med min granne och deras söta vovve. Tack för att du kom och fråga mig om jag ville följa med! Det var riktigt härligt trots stor inblandning av högt gräs.:-) Det blev alltså pappa och killarna som fick äran att fixa handlandet. Å andra sidan så var de säkert glada över det, för annars hade jag tvingat in dem i en växtaffär. Det tycker de INTE om.:-) Så alla blev nog ganska nöjda och glada över detta skulle jag tro.
När jag kom hem var det bara kisen och jag här, men hon har ju som vanligt mycket att göra ute vid denna årstiden, så hon var mest inne och vände. Hon drack en slurk vatten ur badkarskranen och gick sen ut igen.

Jag är trött idag också, med tanke på ytterligare en natts väldigt dålig sömn. Få timmar och inget sammanhängande sovande eftersom jag vaknar en miljon gånger (känns det som). Jag slängde mig en stund på soffan, satte igång stereon och startade en av mina favoriter......Patrik Isaksson. Det är definitivt lugnast att lyssna på honom när jag är själv hemma. Här är ingen annan i huset som ens tycker att han är lite bra. (Alla bara skriker:"Stäng av!") För mig är han speciell. Jag vet inte riktigt vad det är, men många av hans texter berör mig väldigt mycket på något sätt. Jag gillar honom skarpt och tröttnar inte på hans låtar........"Det måste vara min tur idag, när allting vänder, när lusten är tillbaks........"

Tankar, tankar

Nu är jag inne i ett litet tankeanfall igen där jag mår mindre bra av saker som hänt runt mig det senaste halvåret. Jag känner mig sårad, bortglömd och bortrationaliserad av människor som jag aldrig trodde skulle göra så.

Det är lite konstigt och väldigt tråkigt det här med att må dåligt i själen. Att inte vara så glad och hejsan hoppsan alltid, som jag kanske var mer ett tag än jag varit det senaste året. Är det en anledning till att en del drar sig tillbaka? Jag förstår inte. Är det inte då vänner ska finnas för varandra? Om man är vänner förstås..... Fast egentligen förstår jag. (Men jag vet inte om jag "köper" det.) Det är ju mycket lättare att vara vänner när allt flyter på och är skoj. Men då är det ju ingen vänskap eller? När jag mår dåligt orkar jag inte höra av mig lika ofta till folk. Jag orkar inte riktigt ta tag i saker. Det är jobbigt nog att ta hand om mig själv här. Orken och lusten räcker helt enkelt inte riktigt till, men det känns alltid skönt när någon som betyder mycket hör av sig. Så visst blir man besviken när man tror att något är på ett sätt, men plötsligt utan förvarning ändrar det sig och visar sig vara något helt annat. Man står som ett frågetecken och fattar ingenting. Bara besviken, ledsen och sårad.

Tack och lov finns det fortfarande ett par stycken kvar som jag ser som äkta vänner och som jag känt länge. En tjej har jag känt väldigt länge känns det som!:-) Hon är en som alltid finns, som lyssnar, stöttar och ger råd, som jag kan skratta och ha roligt ihop med och som har stått ut med mig både när det varit skojigt och när det varit jobbigt.

Jag har dessutom till min glädje nu på senare tid träffat några nya härliga människor som jag tycker väldigt mycket om och som jag känner att jag har förtroende för. Det känns verkligen jättebra! Gå gärna in på min väns blogg Naima's Design och kolla på alla fina kläder hon syr! Hon är superduktig!
Det är väldigt skönt att ha vänner, men de behöver inte vara hur många som helst. Det är viktigt att ha många kompisar också. Som helt enkelt är trevliga och bra kompisar och som man känner lite lagom.......

Fotbollsmatch igen.

Det är många fotbollsmatcher denna veckan känns det som, men det är ju bara skoj så länge det är barnen som spelar! Annars är jag inte någon sporttok alls. Jag kan inte ens reglerna än efter ett antal år av tittande på barnens träningar och matcher. Jag är nog ett hopplöst fall där tror jag, men jag vet ju vilket håll bollen ska på så jag nöjer mig med det.:-) Det räcker med att hälften av familjen är sportgalningar. Mest fotboll och hockey........ Behöver jag säg mer.....:-) 10-åringarna hade match igår igen och det var en fröjd för ögat att se den skulle jag vilja säga. De spelade så jättebra fotboll och de gav verkligen inte upp!

Denna kämparvilja och bra spelade match som ett lag ledde till en 5-1 vinst. Vi hoppas på en lika bra fortsatt säsong.:-)

Det är skönt och roligt för mig att komma iväg och titta på matcherna. Det är skoj att träffa trevliga föräldrar och prata lite. Jag kan släppa mina tankar en stund. Dessa dryga tankar som snurrar och skaver i min stackars hjärna.

Glädje och sorg gick hand i hand.

Efter beskedet att det faktiskt var bröstcancer och jag visste att jag skulle åka till sjukhuset samma kväll för information och för att sätta igång förlossningen hade jag ingen ro i kroppen. Vi skulle inte vara där förrän senare på kvällen, men jag kunde inte vänta. Jag ville bara dit. Nu! Jag orkade inte gå hemma med alla tankar. Jag behövde hjälp och det fick jag där. Jag och min sambo åkte alltså in så fort vi kunde. Vi pratade med en läkare som var en väldigt positiv läkare. Han förklarade allt och svarade på alla mina frågor så bra han kunde. Med tanke på min chock och all förvirring jag kände så ställde jag samma frågor mer än en gång, men han svarade igen och igen. Min stora fråga denna kväll var ändå: "Kommer jag att överleva?" Jag har ingen aning om hur många gånger läkaren fick svara på den. Många blev det..... Jag ville ju höra att jag givetvis kommer att klara mig, men det kunde ju ingen lova mig. Jag fick aldrig höra de orden. Doktorn var ändå kanon. Han sa hela tiden att: "Det här kommer du att klara. Vi kommer att göra allt vi kan för att detta ska gå bra och du ska bli frisk." Han var så positiv. Själv vet jag inte vad jag var.......Jo, jag var livrädd. Jag bara grät. Jag ville inte dö!!! Jag hade inte ens fyllt 29. Mina barn behövde mig. Jag ville leva. Mitt huvud var ett enda virrvarr. Nu struntade jag totalt i vad de tänkte göra med mig. Det enda jag ville var att bli frisk. Min sambo sov där tillsammans med mig den natten och med kroppen halvfull med sömntabletter blev det en snurrig natt där jag inte kunde sova riktigt ändå och benen kändes fulla av myror. Jag behövde upp och gå, men var så yr i huvudet så jag visste knappt var jag var och klarade knappt av att ta mig framåt på benen där i mörkret.

Dagen efter, den 23/3, skulle förlossningen sättas igång. Med tanke på att det kunde vara en hormonbetingad cancer så ville man ju inte att hormonerna skulle förvärra situationen. Vilken tur att jag gått mina veckor i graviditeten. Att bebisen var klar att titta ut i världen. Vilken tur!!
Vi hade ett underbart stöd av personalen på förlossningen. De var verkligen "med" vår familj och det kändes att deras känslor för och med oss var äkta. De lät mig prata, prata, prata och gråta, gråta, gråta, gråta, gråta. De lyssnade verkligen på mina förtvivlade meningar och det rann en och annan tår nerför deras kinder också. Jag glömmer aldrig dem för allt vad de gjorde för oss!
Min bror och min son kom på tisdagen in och hälsade på mig. Han skulle sen åka med sin pappa hem. Jag minns det så väl. Jag var ute och mötte dem. Jag såg vår lilla 3½-åring komma gående där utanför ingången tillsammans med min storebror. Det var så otroligt känslofullt. Jag ville skrika högt. Min rädsla för att dö och inte få vara med när han växte upp blev så stark, och min glädje och längtan att få krama honom och hålla honom i min famn var minst lika stark. Jag grät av lycka att se honom och jag grät av rädsla att jag skulle dö ifrån honom. Som tur var så var han förhoppningsvis ovetande om hur sjuk hans mamma egentligen var. Mitt älskade lilla barn.
Denna dag fick jag också något som jag knappt minns vad det var, men tanken var att det skulle sätta igång förlossningen. Tyvärr var det enda som hände att jag hade hemska pinvärkar hela natten. Isch och aj. Ingen jättemysig natt alls.

Den 24 mars.....2 dagar efter cancerbeskedet och en natt av pinvärkar, fick jag dropp som skulle starta förlossningen. Nu började det hända saker i snabb fart, och som det brukar blir i det läget så gjorde det ont! Äta nyponsoppa och glass som de tyckte jag skulle göra var ju inte det jag längtade efter just då. Jag hade nog mer lust att kasta nyponsoppetallriken i väggen eller nåt. Dessutom så hade jag så mycket tankar. Jag var jätteledsen. Hur skulle jag orka föda barn när jag visste att jag hade cancer? När man föder barn ska man vara glad. Själv var jag glad men mest ledsen. Hur släpper jag tankarna på sjukdomen och fokuserar på barnafödandet? När det närmade sig förlossning klarade jag av att ha de flesta tankarna på det jag skulle. Under förlossningen tror jag att alla tankar var där de skulle just då. Jag hade stöd av min sambo och av personalen på ett otroligt sätt. Och av lustgasen.:-) Snurrig som man ju blir av den så började jag plötsligt bekymra mig över min sambo. Blev rädd att han tyckte att det var jobbigt och sa till honom att han fick gå ut om han ville. Jag ville ju inte att han skulle svimma eller må dåligt. (Han stannade.)

Jag tror att vår förlossning blev minst lika bra som för andra som föder barn utan några speciella problem inblandade. Kanske till och med bättre. Jag var helt fokuserad på vad jag skulle göra. Jag hade inga tankar på min cancer just då. När vår andra pojke kommit till världen 13.19, den 24/3-99 så kände jag sådan enorm äkta lycka. Jag hade verkligen klarat att lägga ifrån mig sorgen över min sjukdom och istället känna glädje. Det var en fantastisk, nästan magisk känsla. Jag trodde aldrig att jag skulle orka ha så många positiva tankar. Vår pojke var en frisk och underbar liten halvlila krabat. Han hade tio blåa små tår och tio pyttiga fingrar och han skrek så som de flesta gör när de kommer ut i livet. Jag hade så många starka känslor som strömmade genom min kropp. Jag hade fött ett nytt liv till världen och det är otroligt att vara previligerad att faktiskt kunna göra det. Jag är helt övertygad om att jag kände denna känsla mycket starkare nu än om jag varit frisk. Frisk ja......Konstigt, men jag kände mig ju inte sjuk. Hur kan man känna sig frisk och ha en dödlig sjukdom????

Vinsten skulle varit vår.

Idag var det fotbollsmatch för båda pojkarna. På samma gång och på väldigt olika ställen, så jag fick ju då inte se båda matcherna tyvärr. Men så kan det bli. Vår stora sons lag vann sin match, vilket kändes mycket skönt! De har haft så mycket motgångar och var verkligen värda en vinst. Envishet och kämparglöd tillsammans med bra spel lönar sig! Det kanske bringade dem tur att jag inte var där.:-)

Snart dags för P10........

Vinna borde vår andra sons lag också gjort. De hade vunnit matchen om den blåsts av när den skulle och inte fortsatt längre än den skulle. Ibland känns det bara så fruktansvärt tråkigt och frustrerande. Det är givetvis en suverän insats av alla ungdomarna som ställer upp som domare i ungdomsmatcherna. Hade de inte gjort det hade det inte blivit några matcher. Tack till er! Det tråkiga är att de blir lämnade "ensamma" på planen att döma. Varför kan där inte vara någon vuxen med dem som har mer erfarenhet? Någon som kan hjälpa och stötta ungdomsdomarna, så att de känner sig trygga i det de gör, så att det döms rätt och så att matcherna blåses av när de är slut. Det ska dömas rättvist. En match ska vinnas på rätt sätt.

Idag fick vi ett oavgjort resultat som kändes riktigt taskigt. Idag skulle det varit vi som vann.

Underbara sommarvärme

Detta behövde jag! Sol och värme. Det är så underbart skönt! Häromdagen tvivlade jag på om jag överhuvudtaget skulle kunna gå barfota i gräset mer i år. Inte utan och frysa om fötterna i alla fall.

Häromdagen trodde jag inte heller att det skulle bli läge att sola mer i år, men idag så kunde jag! La mig i min halvdåliga solstol med en dyna som håller på att helt haverera. Det var riktigt skönt att befinna sig där en liten stund! Jag behöver vila. Jag är trött. Jag har så svårt att vila. Att bara vara. Utan att tänka och utan krav. Jag har så mycket tankar hela tiden som cirkulerar i huvudet på mig. Känns ibland som det blir sådan överbelastning i knoppen så att det ska börja ryka ur öronen på mig. Alla tankar tar så mycket kraft. Allt tänkande får mig att må illa.

Vår söta lilla kise gillar också sommarvärmen. Det är finfint att vara ute och kolla in naturen och se vad som händer. Kanske hitta någon mysig plats att sova på. I alla fall på sommaren. Katter har en enorm förmåga att njuta av livet! Jag borde ta efter hennes sätt att leva. Eller kanske inte helt och fullt, men jag kunde ju plocka ut vissa delar av det.:-)

Plommon betyder väl att sommaren är på väg mot sitt slut är jag rädd. Plommon är så gott, men jag äter det sällan, så gissa om jag blev glad när jag fick dessa från en god vän i kväll. Mums!

Väntan och oro gick över i panik

Den 22 mars 1999 var dagen som skulle förändra mitt liv. Och min familjs liv. Barnet var uträknat till just denna datum, så jag var ju något spänd och föväntansfull. Jag gick iväg på en vanlig barnmorskekontroll jag skulle på denna måndag kl. 14.00. Intet ont anande om vad som komma skulle. Tack och lov. Jag minns att barnmorskan var iskall om sina händer när hon kände på magen, men tänkte inte så mycket på det. Hon var kall om händerna och så var det. Jag minns att jag var på ganska gott humör den dagen. Det var ju inom en snar framtid dags att föda och spänningen och förväntningarna tog över tankarna på allt vad knutor hette just då. Det var ju inget jag behövde tänka på när jag kom till henne på en vanlig kontroll på vårdcentralen.

Jag vägdes och mättes som vanligt och efter det satt vi och pratade lite om förslossning, hur jag mådde osv. Sen kom det.........Beskedet som fick min mage att vända sig ut och in. Beskedet som fick marken under mina fötter att försvinna. Beskedet som fick hela min kropp att kännas som överkokt spagetti. Hon sa: "Jag har fått provsvaren. De var inte bra." Jag blev så chockad så jag kunde varken gråta eller skrika. Det enda jag fick fram var ett halvhögt chockerat neeeeeeej! Det kunde inte vara sant. Jag hade alltså cancer!

Hon ville att jag skulle åka med henne hem till oss, men jag ville köra själv. Hon följde med hem här för att stötta oss, vilket ju kändes bra tror jag. Jag kom hem, ropade på min sambo och skrek: "Det är cancer jag har!!!" Jag fick ett förtvivlat NEEJ! till svar.

Maktlösheten och paniken var grym. Jag skulle bli mamma för andra gången och jag hade en 3½-åring som skulle få ett syskon. Min mamma dog ju när jag födde första barnet. Jag kunde ju inte dö nu ifrån barnen och min sambo! Vi satt i soffan och jag grät, grät och grät. Barnmorskan satt hos oss och tröstade så gott hon kunde. Hon berättade att vi skulle åka in till sjukhuset nu på eftermiddagen/kvällen för att få prata med en läkare om det hela, och sen också sätta igång förlossningen. Det kunde ju vara en hormonbetingad cancer. Eftersom hormonerna är i full rusning när man är gravid ville man ju inte riskera att cancern skulle förvärras på något sätt.

Vår pojke på tre och ett halvt år.......vad skulle jag säga till honom? Hur förklarar jag detta för ett litet barn lugnt och sansat så att han ska förstå och inte bli rädd. När jag själv var så rädd och hysterisk inombords så jag höll på att sprängas. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men jag tror att jag förklarade att jag hade knutor i bröstet som inte var snälla och att doktorn skulle ta bort dem. Jag berättade för honom att jag skulle åka till sjukhuset samma kväll för att träffa doktorn och för att hans lilla syskon skulle komma ut snart ju. Jag berättade hur mycket jag älskade honom. Jag berättade att hans morbror och moster skulle passa honom under tiden.

Jag ringde min snälla storebror som kom hit och ju tyvärr också fick en liten chock av mitt tråkiga besked, men jag minns att han var positiv och sa att jag skulle fixa det. Min bror och hans sambo tog hand om våran lille kille när vi åkte till sjukhuset. Dags att åka in....... Vad händer nu? Frågorna var många, men tårarna var fler......

Minisemester dit vi gärna återkommer

Förra veckan var jag och barnen på en liten semester på Öland. Där är så härligt! Vi var där förra sommaren också, men på västra sidan. I år blev det norrut vid den underbara sandstrand de har där uppe. Vi hade hyrt en stuga på en camping med 3 bäddar, litet "kök" och toa. Det var fullt tillräckligt för oss och för min plånbok. Det fanns tre "bostäder" i ett sådant här hus.

När vi kom in i stugan mötte oss en icke så mysig lukt. Är nog bara någon matlukt som är kvar efter förra gästerna tänkte vi och packade in oss. Öppnade luckor för att kolla vad där fanns så som i alla fall vi gör ganska direkt när vi kommer in i en stuga. Sista luckan vi öppnade höll magen på att vända sig ut och in. Fy vilken stank!

Pang igen med stinkskåpets lucka och ut och andas! Vi gick bort till receptionen och berättade om stanken. Vaktmästarna hade slutat jobba, så de skulle komma och titta på det dagen efter. Under tiden sprayade vi lukta gott som vi fick och barnens axe i stugan för att stå ut. Lät vi bli att öppna några luckor gick det hyfsat att vara där, men allt blev ju äckligt. Alla köksgrejer diskades mer än en gång innan användning och ändå kändes det örk. För att komma bort från lukten och försöka bli av med illamåendet, så körde vi en runda på norra udden och tittade på den vackra naturen.

Barnen på väg mot Långe Erik.

Jag gillar stenar av diverse slag.

Dagen efter gjorde vi oss i ordning för en dagsutflykt. Vädret var tyvärr inte så strålande, så stranden som befann sig ca 300-400 meter ifrån oss fick vänta. Det blev Byxelkrok och lite shopping av billiga dvd och äldre cd. Det blir dyrt när det regnar och man är på vift. Vi körde sen en runda på västsidan och tittade på naturen, vilket kanske det var jag som uppskattade mest.

Tillbaka i stinkstugan på eftermiddagen. Nej, det luktade inte bättre. Gick och frågade vad vaktmästarna kommit fram till, men de hade inte heller blivit kloka på vad det var. Men vi har ordnat en ny stuga åt er sa tjejen i receptionen. Kanonbra tyckte jag och en himla tur med tanke på att där var ganska fullbokat. Jag erkänner att jag var hungrig och lite gnällig, men vi gick hem och packade ihop grejerna för att sen få hjälp av personalen att få det bortkört till vår nya stuga. Barnen sprang före dit och när vi kom dit med grejerna blev jag smått förvånad. Detta var en mycket finare och större stuga ju! Barnen mötte mig med orden: Här är dusch!:-) Yes! Gick in i denna som för mig kändes lyxstuga. Så fint!, och här doftar underbart friskt! Mmm. Så glada vi blev. Det kändes helt fantastiskt och jag är så glad och mycket tacksam att vi blev kompenserade på det viset. Det är precis så personalen i en reception ska vara. Hjälpsamma och vilja lösa allt på bästa sätt. Det tackar vi för!

Fin stuga som vi njöt av!

Ingen camping utan minigolf. Riktigt roliga och fina banor här! För min stora sons skull ska jag inte berätta vem som vann. Han blir tjurig då.:-)

Koncentration......

Dagen innan vi skulle åka hem var mina planer sol och bad. Guds planer var inte riktigt samma som mina. Men ett par timmar vid havet fick vi innan det mörknade rejält och vi snabbt packade ihop våra grejer, men hann inte hem innan ösregnet kom.

Efter en lång promenad på kvällen blev det en myskväll till i stugan med kort och yatzy innan vi skulle åka hem dagen efter. Nu vill vi ju stanna lite till.

När vi vaknade åkahemdagen var det ju givetvis strålande sol och underbart väder. Är ju lite typiskt skulle jag vilja påstå. Men vi packade bilen och checkade ut. Vi tog en sväng till en sportoutlet där jag hittade en superbillig jacka till mig och en till sonen. (Den ena billigare än den andra.) En sådan vind och vatten avvisande som blir perfekt nu när det går mot höst. Skön!

Nu gick färden mot Skåne men innan vi kom över bron stannade vi och åt vars en glass. Eller rättare sagt barnen fick glass. Jag höll på att svimma av priserna och kände att SÅ sugen på glass är jag inte. Men fina var de.......

En mycket trevlig tripp gick mot sitt slut, men till nästa år.......Jag gillar Öland skarpt och Böda med sin fantastiska strand är ju bara så mysig! Det är mycket troligt att vi tar oss till samma fina camping igen nästa sommar!

Finnålspunktion och oro.

Jag känner mig så nere idag. Jag avskyr att vara såhär och egentligen vet jag inte exakt varför, men det är tungt i mitt sinne och jag är ledsen. Det var faktiskt längesen jag grät, men idag är där tårar som vill ut. En del smyger nerför kinderna, men de flesta håller jag kvar inom mig. Jag har många tankar som plågar mitt sinne. En av tankarna handlar om att jag försöker förstå mig på en del människor, men det går inte jättebra. Jag känner så mycket besvikelse. Vissa delar av allt som snurrar i mitt huvud måste jag försöka släppa. För att jag inte ska må dåligt. Mår jag dåligt pga det andra gjort och gör så blir ju min familj också lidande av det och det är det ju inte värt. Men det är så svårt. Jag kan inte. Inte nu i alla fall. Kanske någon gång.

När jag nu ändå är i denna tunga dag, så ska jag fortsätta berätta om vad som hände och vad det var för knutor jag känt i mitt bröst och min armhåla 1999. Jag var ju som sagt gravid och fått lugnande ord om att knutan i bröstet hade med mjölkproduktionen att göra. Av en slump kom jag in på förlossningen strax efter jag känt knutorna. Egentligen för att jag var orolig för att det kändes så lugnt i magen. Jag var rädd att något var fel med det lilla barnet. Så jag åkte in och det togs ultraljud och jag kollades noga och tack o lov så var allt okej i magen med vår blivande familjemedlem. Jag berättade om mina knutor för en barnmorska och hon tyckte direkt att jag skulle träffa en läkare, vilket jag snabbt fick göra. Denna kloka läkare tog det hela på allvar direkt. Hon skickade en remiss för finnålspunktion, vilket betyder att de sticker in en nål i knutorna och suger ut celler. Detta skickas sen iväg för bedömning av läkare och man får vänta ca 14 dagar för svar på provtagningen.
Den värsta hysterin kring detta la sig lite och alla sa till mig att det inte var något att oroa sig för och att det säkert inte var något farligt. Jag blev inte helt lugn av de lugnande orden. Jag bara kände det. Något var fel! En känsla som jag inte kunde bli kvitt. Den bara fanns där.
Jag fick en snabb tid till provtagningen. Det var ingen trevlig upplevelse alls. Jag var livrädd. Det togs ett par prover för att de säkert skulle få med så mycket de behövde för att kunna se om där var något sjukt. Provet gjorde ont och var obehagligt. Jag kände mig så utlämnad, ensam och jag befann mig i någon form av vakuum Det var som om det inte var mig det handlade om. Jag antar att jag började "stänga av" redan där. Jag försökte prata lite med doktorn och jag ville så gärna att han skulle säga att det säkert inte var något farligt. Han sa aldrig de orden. Det kunde vara vilket som sa han. Jag tyckte riktigt illa om honom minns jag. Min omgivning var fortfarande positiva. Jag var ju bara 28 år. Själv var jag fast i att det var allvarligt. En av de gånger jag hoppats på att ha fel! Nu var det två veckor av djävulsk väntan på svaret. Det var också två veckor kvar till vårt barn var uträknat att födas. Vilka två veckor! Hemska tanke. Jag vill bara ha bort det som satt i mitt bröst och i armhålan. Jag klarade inte av att röra vid dem längre. Jag kände sådan grym avsky till detta vad det nu var. Två veckors väntan......

Fullmåne och fuskbullar

Konstigt det här med fullmåne, men ganska häftigt ändå. Att man inte sover så gott när det är fullmåne menar jag. Nu har den äntligen börjat minska igen, så det finns hopp för bättre sömn. Jag känner mig alldeles för trött för tillfället. Jag har sovit dålig några dagar för att jag bara sov dåligt av olika anledningar och nu har månen hållit mig halvvaken ett par nätter. I natt har jag åtminstone fått sovit mina för få timmar i sträck. Skönt!
Idag kör barnen och jag iväg på en liten tripp. Stackars pappan i huset får stanna hemma. (Jag tror inte han plågas av det.:-)) Jag och barnen tar våra egna småturer en och annan gång. Jag tycker att det är mysigt att åka iväg med bara dem ibland. Uppmärksamheten till barnen blir annorlunda på något sätt. Så jag passade på att baka lite fuskbullar som vi ska ha med som matsäck. Det är ju hur smidigt som helst, men jag får ju erkänna att det är godare med riktigt hembakat. Ibland bara måste man få göra det lite lätt för sig. Tänkte ha så enkelt pålägg på dem som skinkost, skinka och ost. Gott. Kanske någon liten gurka eller annat nyttigt också. Så nu hoppas vi bara på vackert väder!

Glädjens dag.

Igår var jag på bröllop. Det är riktigt trevlig att gå på bröllop. Alla är glada och brudparet är lyckligare än lyckliga. Det var en fin och personlig vigsel och festen var full av skratt, tal och sketcher till de vackra nygifta. Efter många om och men så bestämde jag mig för att ha denna klänningen på mig. En lite annorlunda klänning som jag fastnade för.

Sen var det ju då det här med skor. Jag tycker inte om att köpa skor. Jag tycker att det är jättesvårt att hitta sköna sådana. Det gör alltid ont någonstans på fötterna med nya skor. Efter mycket möda, en pustande man och 2 uttråkade barn plus ett gäng svettningar i varma affärer så hittade jag dessa.

De var sköna med en gång! Jag var chockad.:-) Så igår hade jag inga tår som grät och bad mig släppa ut dem och inga hälar som skrek aj. Perfekt.

Början på ännu en jobbig tid ...

1998 blev jag gravid med vårt andra barn. Beräknad förlossning blev den 22 mars 1999. Samma år skulle vårt första barn fylla 4. Lagom mellanrum tyckte vi. Lite kul också att mamma är född den 21 mars, så jag kände det som något positivt. Det skulle ju kunna bli på hennes födelsedag och eftersom hon inte levde sedan 3 ½ år tillbaka så hade det varit lite speciellt om jag födde vårt barn den dagen. Jag mådde fruktansvärt illa under nästan hela graviditeten. Jag visste att det kommer att försvinna direkt när jag fött barnet, så det fick liksom gå ändå. Det kunde ju varit värre. Vi såg verkligen fram emot att få njuta av vår bebis. Vid denna graviditet hade vi ingen runt om oss som var sjuk. Det kändes så skönt.

En dag någon gång i februari -99 kände jag en knuta i mitt ena bröst. Jag blev förstås livrädd, men i nästa sekund så tänkte jag att det måste ju ha med mjölkproduktionen att göra. Det händer ju så mycket i kroppen när man är gravid. Jag letade efter mängder av möjliga förklaringar till min knöl, men egentligen så kunde jag inte hitta någon som var riktigt rimlig. Något kändes väldigt, väldigt fel. Jag visade barnmorskan min knuta och hon trodde att det säkert hade med mjölkproduktionen att göra. Jag kunde ändå inte släppa det. Det gick bara inte. En vecka senare, (det var en lördag minns jag och min sambo var i Norge och jobbade,) kände jag även bulor i armhålan på samma sida som jag hade knutan i bröstet. Jag blev helt matt. Nu var jag säker. Detta var inte bra! Jag såg min dödsannons i tidningen. Jag grät hela dagen i rädsla och förtvivlan att jag inte skulle få se våra barn växa upp. Jag tittade på vår 3 ½-åring och min skräck över att han skulle behöva växa upp utan sin mamma gjorde mig svimfärdig. Jag ville ju inte dö! Jag ville vara hos våra barn. Är det cancer så dör jag ju. Det gjorde ju min mamma. Cancer var för mig då lika med att dö. Alla tankar snurrade och ångesten plågade mig. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och jag hade ju ingen vuxen hemma att dela alla tankar och känslor med. Det är långt till Norge och det är inte jättelätt att försöka prata, prata och prata om sådant på telefon. Det var en fruktansvärt hemsk helg, och var det möjligen så att solen lyste så har jag inte sett det. Allt kändes bara grått.

Tänk vilken lyx!

Det är lyxigt att bo så nära havet så man snabbt kan köra dit. Ibland glömmer vi bort allt bra som finns nära oss. Det är så lätt att bli hemmablind. Det är så mycket man vill göra när det är sommar och ledighet. Åka hit och åka dit och fram och tillbaka till det ena efter det andra. Men att bara åka ner till havet och våra fina stränder. Det är lyx!! Jag fick hela familjen med mig idag. Jättemysigt. Vi tog en promenad längs med vattenkanten och småpratade medan vi hade havets brus som närmsta granne. Jag tog ett mycket snabbt bad för idag var det superkallt i vattnet. Hy! Jag som sett fram emot ett hyfsat varmt vatten idag också efter mitt mod igår. Så det fick bli solstolen och sanden istället, vilket var grymt skönt.

Vi tog givetvis några rundor tre i rad också. Jag vet inte om jag ska berätta vem som vann flest gånger.........Okej, jag ska berätta. Det var jag.:-)

Jag önskar att sommaren hade varat lite längre. Jag älskar denna årstid. Jag har tur som får uppleva den sommar vi har här. För lite mer än 10 år sedan hade jag egentligen ingen aning om ifall jag skulle få fler sådana här härliga dagar alls. Livet vändes rejält upp och ner, allt var en enda ovisshet och kamp. Min stora fråga då var: Kommer jag att överleva?

Badkrukan gjorde det!!!

Vilket sommarväder vi har! Helt fantastiskt underbart skönt. Detta är min årstid. Den tiden på året då jag mår något bättre än jag gör resten av året. Jag och ena sonen åkte till havet igår. Jag tänkte sola och han skulle både bada och sola lite. Döm om hans förvåning (och min egen) när hans mesiga "kallt-vatten-rädda" mamma promenerade ner i vattnet. Jag badade!!! Mer än tårna alltså. Två gånger när vi var där igår! Det tog inte ens en halvtimme innan jag doppat mig, som det gjort andra år. Ni vet, man går och går och blir längre och längre, men får ändå inte vatten mer än på benen. Kallt! Första badet var lite jobbigt kan jag erkänna, men när vi efter det värmt oss i en sol som var riktigt, riktigt varm, så blev det plask, plask, plums, så var jag i igen! Snabbare än sonen. Hi, hi. Var riktigt skönt. Första doppet i år. Kan tänkas att det blir fler..........

Är det bara jag?

Jag börjar undra om det bara är jag i hela världen som lägger så mycket tid som jag på att, hör och häpna, framkalla fotografier. På riktigt alltså. Och sätta in dem i tre olika album. Ett till oss vuxna, ett till vår stora pojke och ett till lillebror. Jag har satt in lite foto nu, som legat ett tag, i alla tre albumen. Givetvis så vill jag skriva lite text till åtminstonde de flesta bilderna också. jag har redigerat en mängd foto och lagt över dem för framkallning på nätet. Väl inhämtade där har jag ägnat en del tid i fotobutiken på nätet (som för övrigt är slö) åt att välja hur många av varje foto jag vill framkalla. Och jag är ju inte precis klar med det. Jag har sammanlagt ungefär 300 bilder att göra något av just nu. Ska försöka fortsätta imorgon med det. Tyvärr så är det så att när jag loggar ut från fotobutiken och sedan loggar in igen för att återuppta min order så ligger inte bilderna i samma ordning som de gjorde när jag avslutade min första del där. Mycket irriterande. Underlättar inte precis. Nästa gång får jag nog välja en annan fotobutik. Man kan ju fundera på varför jag fortsätter att göra såhär trots allt jobb det blir, men det är så jag vill ha det. Jag vill kunna sätta mig ner och ta fram ett fotoalbum och titta i. Det är så mycket mysigare än att ha allt på datorn. Jag är kanske lite gammaldags........ Det är trots allt värt jobbet, så jag kämpar vidare med det. Hade förstås varit bra om jag begriper att det är så mycket enklare om jag gör lite efterhand och inte sparar tills det blir så många. Man blir aldrig för gammal för att lära eller hur? Tror jag........ Jag tog dock en liten paus från det hela och gick en promenad i vår härliga natur. Fåglarna kvittrade och vattnet i bäcken porlade i närheten. Skönt för både kropp och själ.......