Förvirrad.:)

Jag låg halvsovandes igår morse och hör att någon stoppar nycklarna i ytterdörren och kommer in. Min första tanke var att det var min sambo, men jag förstod snabbt att det inte stämde. Det lät som tassar och som en människa som pratade, men jag fick inte ihop det. Wilma skulle komma först som idag. Hjärnan började jobba i 190 och det var nästan så det rök ur öronen. Var det onsdag ? Hade jag sovit över mig ett helt dygn? Knappt troligt. Var det ändå Göran som kommit hem och gick och pratade med sig själv? Nja, inte heller troligt. När dörren stängdes igen kom jag ur sängen och min lilla Wilma voff stod i hallen och viftade på svansen.:) Det var fortfarande tisdag. Jag hade inte sovit över hela Pontus födelsedag! Tur....... Lilla Wilma hade på morgonen bestämt sig för att hon ville följa med och jag kan se den förväntansfulla blicken och glada svansen när hon stirrar på sin husse. Hela hon säger: "Jag vill till Kristina!!!" I ärlighetens namn är det kanske inte till mig hon vill, utan mer hit för att leka med sina kompisar. Vad gör det, hon är alltid välkommen!:)

28 september 1995 föddes Pontus, så igår hade vi en glad 15-åring i huset. Det känns något märkligt på ett sätt. Jag kan liksom inte få ihop hur fort tiden går och att han är så stor nu. När jag var 15 så tyckte jag att jag var "stor". Jag börjar förstå att mamma antagligen inte tyckte det på samma sätt som jag. Min mamma var underbar när jag tänker tillbaka. Och hon måste ha haft en ängels tålamod med mig.......... Jag känner ibland hur mycket jag önskar att jag kunde få lite tips och råd av henne, men så är inte läget. Igår blev det i alla fall lite god födelsedagsmat och en äppelpaj till fika. Mer kalas blir det en annan dag. 

Tidningsartikel.

Jag hade ett par ärende i vår "stan" idag så jag tog en runda dit. Jag var inne i en smyckesaffär och då slog det mig att oktober närmar sig igen. Oktober. Den månaden då det kretsar mycket kring bröstcancer och insamling till forskning kring detta. Denna viktiga månad för alldeles för många om jag säger så. Den är som ni säkert förstår lite speciell för mig. För 8 år sedan så kom jag i kontakt med en mycket trevlig kvinna vid namn Mary Mårtensson, som jobbar på Aftonbladet. Hon skulle för första året skriva artiklar om unga bröstcancerdrabbade. Jag blev en av de 4 unga tjejer som det året kom att bli intervjuad. Jag minns att jag hämtade Mary på Everöds flygplats innan vi sen körde hem till mig. Artikeln publicerades den 3 oktober 2002. Mycket har hänt sedan dess.

Nöjd.

Helgen börjar gå mot sitt slut och det har faktiskt känts som en bra helg även om jag var på mindre enkelt humör halva gårdagen. Det går så märkligt upp och ner i en hastighet där jag varkens hinner med eller förstår hur/varför. Det kändes nästan lite som någon form av abstinens igår, men jag undrar om jag kan känna av den så hårt när jag ändå varit utan de tabletterna sen den 2 september? Idag har jag däremot mått betydligt bättre på något sätt. Jag hänger inte med, så hur ska min familj kunna göra det?

Wilma har flyttat hem till sitt igen och hann lite smart med att lura mig så hon kunde tömma Tussis matskål precis innan hon skulle åka. Mat är gott helt enkelt. Pontus och hans lag spelade match hemma i Degeberga och den slutade lyckligt med 5-0, vilket kändes rysligt skönt. Direkt efter matchen åkte de iväg till Malmö för att se IFK Göteborg mot Malmö och jag har nu förstått att där kommer att vara fyra av fem som inte är så glada över resultatet där nere. Jag väntar på sura minen när de kommer hem.:)

Idag var sista dagen på äpplemarknaden i Kivik. Vi var där nere en sväng igår för att se lite hur det såg ut. Jag har aldrig varit inne på själva "marknadplatsen" och den trenden håller i sig. Jag gapade som en fågelholk när jag såg hur extremt mycket människor där var nere. Överallt var det folk och bilar och köer både hit och dit. För min del blev det alltså inget i år heller, men jag ska ner och titta på den färdiga tavlan i veckan har jag tänkt. Tavlan som jag fick för mig skulle bli en svan eller nåt blidde inte alls nån svan. Den blev Fritiof Nilsson Piraten. Man brukar säga att någon blir avmålad, men blev Fritiof då aväpplad?

Lördag kväll.

Wrooooooom...........det enda vi såg var ett rött streck på gatan utanför. Kunde det vara Superman? Vi höll andan och väntade med spänning på vem som skulle kunna dölja sig bakom denna farten.:) När skulle vi få veta?

Denna någon fick stopp på maskinen och vår fråga skulle få ett svar.......... Nej, det var inte Superman, det var ju Superwoman på ett blått vrålåk.:)

Ost och kex är något jag skulle kunna äta mycket oftare än jag gör kom jag på. Så gott det är! Nu är det ett tag sedan och då var det såklart extra mums. Vindruvor, päron, vin och härligt sällskap till det ledde till en mycket trevlig kväll. Det kan inte bli bättre.:)  

Wilma bor på hotell Ravinen ett par nätter och här har hon hittat en bra ostbågevän.

Själv fick jag då gosa med min hjärtemjuka kompis...........

Min söta lilla Wilma! Jag undrar hur trött hon är efter att varit här ett par dagar. Med tanke på hur mycket hon sover normalt sett så blir det en del sömnbrist här. Hon har liksom inte riktigt varkens tid eller ro att låta bli att vara vaken. Det kan ju kanske dyka upp ett par lurviga kompisar på andra sidan vägen. Det hade varit rysligt dumt att missa det!

Gamla minnen.

Nu blir jag lite förvirrad här i bloggskrivarrutan. Det är inte bra när de ändrar så det plötsligt ser annorlunda ut. Bara att hoppas att det blir som jag tänkt ändå. Å andra sidan så kan ju en förändring vara till det bättre när man väl vant sig vid det.:)

Vi har ett ganska stort förråd här hemma egentligen, men det var något de missade när det byggdes och det var att göra ett golv man kan gå på. Igår tog jag mig ut i förrådet för att få fram en liten golvyta det går att sätta fötterna på. Det är helt fantastiskt vad lätt det är att fylla alla utrymmen med saker som man egentligen inte kommer att använda mer. Jag har så svårt för att göra mig av med grejer, så jag blir trött på mig själv. Igår tog jag ändå tag i en del, men oj, oj, oj, vad jag har mycket kvar där. Min ork är ju inte så lysande och det är verkligen lite i taget påminner kropp och själ mig om gång på gång. Det är grymt frustrerande att inte orka som jag vill, men det är så det är just nu.

I alla fall så gjorde jag något som jag skulle gjort för länge sen. Något som gjorde ont i hjärtat och fick tårarna att rinna. Jag tog ut två jackor ur en garderob som hängt där i snart 15 år. Jag höll hårt i dem och var i tanken tillbaka hemma i mitt barndomshem. Tårarna rann och jag insåg åter hur mycket jag saknar mamma. Det var hennes två jackor jag tagit fram. De jackorna som jag när som helst kan se framför mig i mammas o pappas hus. I den lilla hallen med den branta trappan upp. Bredvid köket. Jag har så många gånger tänkt att jag skulle ta bort dem, men jag har inte kunnat förmå mig att göra det. Igår gjorde jag det även om det kändes sådär. Nu ångrar jag mig nästan, men gjort är gjort.
Jag hittade mer från "forntiden". Som var lite skojigare att hitta faktiskt. Jag var ju en riktig sömmerska på den tiden när jag gick i skolan i Tollarp.:) Eller inte. Dessa gjorde jag i alla fall i slöjden. Min bästaste bästis gjorde likadana, men jag tvivlar på att hon har sina kvar. Nix, de är inte precis nystrukna........ Snygga eller hur?

Jag tog en liten promenix igår kväll och hittade denna snyggingen. Jag gillar månen. Den är så mäktig och .........jag vet inte......sagolik och speciell. Det är något med den som får mig att känna något som jag inte kan förklara. Att den sen påverkar många människor så väldig mycket är ju lite kul faktiskt. Kanske inte just under de nätterna den håller oss varulvar vakna förstås.

  

Smått och gott.

Tiden går fort om någon missat det och nu är det ungefär 2 veckor sen jag fyllde år. När vi kom hem från varmare breddgrader så fick jag denna fina skapelse av de som tagit hand om Tussi under tiden vi inte varit hemma. Glad blev jag! Jag unnar mig sällan eller aldrig "lösa" blommor av någon anledning.

Här hände trevliga grejer när vi var på semester. En ny liten krabat flyttade till gatan och Fania och Meika fick ett syskon, kan man nästan säg. En riktigt fin liten kille från Norge som heter Messi. Han är nog den lugnaste valp jag mött. Sötnos!

Wilma blev nog rädd att hon började se dubbelt eller trippelt eller nåt. De förökar sig de här rävliknande hundarna.:) Vad gör det, bara de leker. Ofta blir det en Wilma under tre tuggande kompisar, men här är det mer organiserad samvaro.

När de två stora Tervarna springer runt och har dragkamp med diverse leksaker, passar Messi och Wilma på att lära känna varandra. Messi som varit/är ganska försiktig tuffar till sig lite mer för varje gång. Wilma är en väldigt valpvänlig hund och har alltid varit, så hon tycker detta är toppen. Det går jättebra med fler.:)

Igår blev det en runda ner till Kivik. Mest för att jag ville iväg en sväng men också för att njuta lite av naturen där. Det är Äpplemarknad i helgen som kommer slog det mig efter att sett hur de jobbade med att göra äppletavlan klar. Vilket arbete säger jag bara! Helt imponerande. Så många spik och så många äpple.

Tussi känner av hösten och studsar mer än gärna upp i hängmattan som har blivit hennes höstsovställe. Det finns flera väldigt bra grejer med denna sovplats. Bla. så blir det varmt och gott här högt uppe inne på altanen när solen står på, hängmattan följer en kattkropp perfekt och sist men kanske bäst (för henne alltså).............. det är svårt för oss att störa henne med vårt dryga gosande.

En katt har en härlig förmåga att njuta av livet...........

7 sanningar.

En Blogger Award dök upp i mitt liv efter att min härliga Emma-vän skickat den till mig. Vad gör jag med den? Egentligen hade jag inte tänkt göra något alls med den mer än att ignorera den. 7 sanningar om mig själv........ Oj då, nu blev det jobbigt på nåt sätt.

1. Jag är en djurmänniska och bara älskar katter och hundar! (tycker om de flesta djur)
2. Det finns en glad och sprallig människa i min kropp.
3. Jag blir lätt sårad när någon "trampar" på mig.
4. Jag har en dålig förmåga att bli påverkad av vad andra säger.
5. Jag är löjligt förtjust i ostbågar. Gärna tillsammans med popcorn och riktig cola.
6. Jag behöver tro mer på mig själv.
7. Jag längtar tills jag mår som jag vill!

Ja, så blev det med det. När jag skrev detta så upptäckte jag hur många fler sanningar där egentligen finns inom mig. Om mig. Ska jag nu skicka denna reward vidare så går den till min goa vän Jennifer som syr så otroligt fina kläder och Ingela som kämpat sig igenom en tuff period.

Äntligen!

Jag inser nu efteråt att detta är ett tag sen och ja, jag må vara lite lagom sen, men det har verkligen undgått mig. När jag körde förbi våran mack i byn innan idag, så såg jag det.......... GB-gubben har fått en fru! Jag blev riktigt glad för hans skull. Ja, för hennes med kanske, men det är ju trots allt honom vi sett år efter år stå där i sin ensamhet. Ändå har han alltid sett så lycklig ut där han står. Allt för att vi ska falla för frestelsen att stanna till och köpa oss en glass. Hålla honom sällskap en stund eller nåt. Var denna glada man hittat sin kärlek vet jag inte, men söta var de tillsammans och äntligen har han någon att hålla om där han står. Inte längre ensam.:)

Varför man nu blir glad för en hårdplastgubbes skull vet jag inte, men så är det.

Åldern stämmer inte.

Den 12 september skulle pappa fyllt år. Närmare bestämt 71. Jag hoppas att han firade det med en massa lattjolajban på den plats han är nu. Allra bäst hade det förstås varit om det hade varit som jag önskar, men nu är det på ett annat sätt som någon annan har "bestämt". Jag saknar verkligen födelsedagskalasen hemma hos mamma och pappa. Jag saknar att överhuvudtaget kunna köra och hälsa på dem. Det är så längesen.........

Det blir så konstigt det där med födelsedagar när inte personen finns med oss här längre. Pappa dog det året han skulle fylla 58 och med andra ord så var det de sista jag såg honom som........ Nästan 58 alltså. För mig är han ju då på något konstigt sätt inte äldre än så. Det går inte att få till i mina tankar hur han skulle varit som 71-åring. Varje år han skulle fyllt år så tänker jag på honom som jag minns att han såg ut då.

Samma sak känns det såklart med mamma som dog när hon bara var 53. Det är snart exakt 15 år sedan och jag kan inte begripa att hon skulle vara 68 år i år. Jösses! Hon är fortfarande bara 53 för mig och pappa är fortfarande bara 58. När jag tänker och önskar att de lever, så är jag i den åldern och tänker. Jag har ju såklart blivit äldre under dessa åren, men jag tänker fortfarande de som 53 och 58. Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer på att de ju faktiskt också hade varit ett antal år äldre idag. Tiden med dem stannade ju när de försvann. Det jag har i minnet är ju från då. Jag konstaterar att antingen har jag väldigt unga föräldrar eller så är jag själv yngre än jag är. Eller ........ Ja, så är det som det är helt enkelt.

Ekorrhjul.

Nu är den tillbaka igen. Den där extremt dryga tröttheten och mattheten som håller på att tugga sönder mig. Huvudvärken maler som vanligt på i sin lilla takt och jag är inte på det humör jag vill vara på. Det är svårt att få ordning i hjärnan när det känns såhär. Det är svårt att få ordning på någonting känner jag. Jag fixar inte längre att "ta mig i kragen" ordentligt. Jag lyfter mig ibland, men kan inte hålla mig uppe så länge åt gången. Jag kommer inte ur mitt ekorrhjul.

Jag har dock varit duktig (tycker jag), för jag har efter ett antal år av "tuggande" inte stoppat just den runda lilla vita tabletten i min mun sen 2 sept. I 1½ vecka jag varit utan den nu! Det har tagit mig nästan hela sommaren att trappa ner den och det har inte varit någon enkel uppgift, för fy vad jag mått blä, men jag har faktiskt klarat det. Rädslan över att inte röra dem mer ligger såklart och gnager i baknacken, men jag tar en dag i taget. Jag är ofta sugen på att ta en tablett och känna hur jag blir avslappnad, mindre orolig och slipper känna den där märkliga hjärtklappningen som går genom halva kroppen........MEN....... jag är inte sugen på att åter känna hur jag behöver högre och högre dos för att få effekt. Det finns ju liksom inget lyckligt slut på det heller om jag säger så.

Mitt mål är att bli av med alla tabletter för att se hur min kropp mår då och nu har jag en sort kvar. Just idag så känns det lite si och så, men jag ska klara det också. Kanske är det just därför jag har fått den här tröttheten igen just nu. För att kroppen saknar en del konstgjorda substanser den är van vid menar jag. Nu är tanken här igen. Tanken på hur oerhört bra jag har det och hur lyckligt lottad jag är som har familj, vänner osv., osv. Det jag vill och önskar är att jag ska få ordning på mig själv. Jag vill kliva ur ekorrhjulet och aldrig mer gå in i det igen.

Vilken vecka!

Födelsedagen kommer en gång om året och detta året blev väldigt speciellt och ett jätteminne för livet. Eftersom jag skulle fylla en nolla bakom den första siffran, så valde jag att förflytta mig hemifrån. Flygplanet tog mig och familjen till det varma och soliga Kreta.

Här bodde vi i Gerani på ett fantastiskt hotell som heter Atlantica Creta Paradise. Ett Blue Village med all inclusive och det var verkligen allt man kunde önska sig där. Precis så som vi ville ha det.

Stranden var väl inte så fin som den vi har i Skåne, men vad gör det. Lite fotmassage blev det ju när vi skulle i vattnet. För min del som är löjligt förtjust i stenar så var det lite tufft att inte plocka alla med sig hem.

Luncherna åt vi antingen här i restaurangen, där det var buffé eller i poolbaren där vi kunde mumsa i oss sandwich, hamburgare eller pastasallad.

Min födelsedag firades en del i havet som var varmt och härligt. För övrigt solade vi, badade i poolen och drack gott. På eftermiddagen hade jag en present att njuta av, som Göran ordnat.......... Helkroppsmassage på hotellets spa. Mmmmm säger jag bara. Jag fick massor med grattishälsningar under dagen och bara de gjorde mig glad.:) På kvällen gick vi in till Platania som låg 20 minuters gångväg från oss. Vi valde en restaurang som vi hört gott om och det gjorde vi nog rätt i. Det var en riktigt god kycklingfilé med gott vin jag fick in och övriga familjen var också väldigt nöjda med sina beställningar. Det bästa kom ändå till sist. Restaurangen bjöd på Raki och vindruvor till oss stora och glass till barnen. Den rakin visste vad den ville.......tjohej.:)

Kvällsmålen åt vi annars på hotellet med utsikt som var riktigt fin.

En utflykt blev det under veckan. Bussen tog oss till hamnen i Kissamos och sen åkte vi en timme med båt ut först till Gramvousa. Där stannade vi en timme för att bada, sola, snorkla eller kanske gå upp och titta på en fästning som låg högt upp på ett berg. Vi valde inte det sista.

Andra stoppet var här på Balos Bay som var det vackraste jag sett. Vilket vatten och vilken utsikt. Ögonen blev liksom inte mätta. Dessutom var vattnet riktigt, riktigt varmt. Detta var en njutning!

Balos Bay var betydligt vackrare än första stoppet som var Gramvousa.

Hotellpoolen som användes väldigt mycket trots att den var kallare än havet att bada i. Det var även här som Göran kämpade med att verkligen prova igenom det drickbara som fanns där.:)

Detta olivträd var lika gammalt som jag fanns det vissa i familjen som tyckte. Ni ser väl likheten? Olivträdet hade stått där i 350 år och det har inte jag kan jag säg.:)

En av kvällarna valde vi att äta i grannhotellets restaurang, som också "ingick" i vårt hotell kan man säg. Vi hade härligt varma kvällar hela veckan, så det var bara att njuta.

Som på andra stora hotellkomplex, så ordnas det shower på kvällarna. Detta galna gäng ingick i Fun Club. De hade sportaktiviteter på dagarna och shower på kvällarna. Riktigt duktiga och riktigt bra shower bjöd både Fun Club och Fritidsresors artister på.

Efter en helt otrolig bra vecka med sol, bad, lite aktiviteter, mat, dryck, massor med skratt och där jag faktiskt har mått extra bra, så blev det dags att åka hem. Givetvis så var bussen som skulle hämta oss lite försenad, så det blev till att vänta.

Flygplatsen i Chania var nog drygaste och minsta jag varit med om. Fruktansvärt mycket folk och fruktansvärt lite plats. Vi kom lång om länge på planet och var hemma i tid, så hemresan gick så bra som en hemresa kan gå.

Tussilängtan var hög innan vi parkerade bilen på infarten kan jag lova och väl hemma så kom hon nyvaken, knorrande och gosesugen.:)

Är jag glad att vi valde att åka iväg på min födelsedag? Japp, det är jag definitivt!