Mors Dag

Weekenden på Hotell Ravinen går mot sitt slut nu på förmiddagen och Essan passar på att ta en sista stund av akut vila mitt på golvet. Själv blev jag först rädd när jag såg henne. Hon såg liksom inte ut att vara vid liv, men hon var bevisligen bara trött, för när jag tittade på henne för nära så studsade hon upp igen och hittade en kul leksak. Det har kanske inte varit någon vilande weekend här, men jag hoppas verkligen att hon ändå vill bo här igen.:)

Idag är det Mors dag och jag önskar så att jag hade fått åka hem till mamma och få ge henne denna enkla bukett med Liljekonvaljer. Mamma gillade dessa vackra underbart doftande små blommor. Jag önskar att jag hade fått slå mig ner någonstans i mitt barndoms hus och få prata med henne & pappa. Tillsammans med min familj och med min bror och hans familj. Ta en fika ihop, prata, skratta och få krama om mamma ordentligt på hennes dag och berätta för henne vilken bra mamma hon är/har varit. Hur hon alltid ställt upp. Alltid! Vad jag än hittade på för konstigheter så fanns hon för mig. (Det hände ju att jag hittade på en del konstigheter ja.) När jag tänker tillbaka så är det så jag undrar hur hon fixade allt. Min goa mamma. Istället åkte jag till hennes och pappas grav och gav henne en bukett. Till vilken nytta egentligen? Om jag hade kört dit eller inte........ Hade det spelat någon roll? Min saknad är med mig var jag än är och jag tror att de vi fattas på jorden har koll på det, men hoppas att hon kan "se" de fina blommorna. Grattis mamma på Mors Dag........

Med tanke på att Liljekonvaljen är en av mammas favoritblommor, så finns de även på gravstenen.

Två hjärtan till två saknade människor som är mina föräldrar. Tänk om ni hade levt...... Jag vill ha er här!

När vi körde hem så tog vi en liten extra tur i vår vackra omgivning och konstaterar åter att vi bor enormt fint här på "landet". Tyvärr så var inte vädret på kamerans sida, men man tager vad man haver.

Själv gjorde vi inte så mycket "affär" av att fira mors dag här hemma. God mat och en onyttig fika nöjde jag mig gott och väl med. Dessutom fick jag ett par trisslotter och lite andra lotter, vilket alltid är kul och på den ena var där 50 kronor i vinst. Alltid något ju. Då förväntar jag mig att där under skrapet med "gånger" vinsten står en etta, för det brukar där på mina i alla fall. Det gjorde där också, men där var en liten nolla efter vilket gav mig 500 kronor. Jag blev glad!:) Det låter kanske inte mycket, men jag har aldrig vunnit så mycket på en lott så jag blev verkligen......... Jo, överraskad och glad.

Jag hoppas att alla mammor haft en bra dag! Ja, ni andra med förstås.:)

Lördagens fall.

"Jag hoppas ingen såg dig mamma, det är ju pinsamt", fick jag höra igår efter min lilla promenad med Essi. Lite otroligt är det ändå. Jag lyckades med konstystycket att bli omkulldragen av en Jack Russel vid namn Essi. En ekorre som sprang på marken, en Essi som fick bråttom, en backe och en massa rullande skit på backen man kan halka på........ Tjong, och där låg jag och tog en liten vilopaus. Ja, så kan det bli. Essi brydde sig inte ett dugg. Hon såg inte ens att jag låg där.:)

Något hon bryr sig om är däremot de här tandtuggbenen. De ska gömmas och gömmas och gömmas. Sämsta gömstället var nog på golvet i badrummet. INGEN kunde hitta det.:) Söt är hon när hon letar gömställe.

Herr Banan är fortfarande en liten favoritleksak. Efter bollar såklart, men bollar har vi inte inomhus och absolut inte när här är liten vovve.:)

En för busig Essi blir en jobbig Essi. Det är väl ungefär så Tussi tycker och då är det bäst att gömma sig. Jag vet inte om hon trodde hon var gömd här eller om rumpan liksom fastnade........

Ändan kom också in och här är hon i tryggt "förvar".

I fredags åkte Göran till Stockholm med sitt jobb (asfalterare) för att på lördagen gå på maskinmässa. Vältar och grejer, ja jisses vad spännande.:) Han fick en musmatta med sig som jag just faktiskt har provat, men det var det sämsta skit jag varit med om i musmatteväg. Pilen for hit och dit lite hur som helst på skärmen, så den här åkte bort snabbare än fort. Jag får väl rama in den till honom så han kan hänga den i sin vält eller någon annan stans där jag slipper se den.:)

De kom till Stockholm på fredagen och efter en middag och lite annat smått och gott skulle såklart en del av herrarna gå på Spy Bar. Men hallå! Gick ju jättebra. Inte. Bönderna på Spy Bar....... Jag kan sammanfatta det hela med att de egentligen inte alls var ett dugg välkomna där på de fina ställena. (Då hade de ju ändå inte de gula självlysande kläderna på sig.:) ) Första stället släppte inte in dem för att några hade gympaskor på sig och på det andra stället lyckades någon få lov att komma in en liten, liten stund för att sen få gå ut igen av olika anledningar. En blev direkt bortkörd för han var för drucken, vilket faktiskt inte var sant. Så kan det gå när man inte är känd eller "fin" nog.:)

Hunddagis.

Dagmatte med assistent var igår och hämtade dagishunden, vilket gjorde att dagishunden faktiskt blev jätteglad! Det finns olika sätt att visa glädje på och ett är att snurra runt på mattan och köra ner näsan i den. Jag lovar att det sättet kommer jag inte att testa, med tanke på min kvalsterallergi.:) Det var ju tur att Essi blev glad när vi kom......tänk om hon hade sprungit och gömt sig. Uuu, hade inte varit bra.

Liten var rysligt gosesugen, och det är alltid trevligt när katter vill bli klappade. Om det nu berodde på att hon försökte ställa in sig så att jag skulle släppa in henne, vet jag inte, men jag lever i tron att hon tycker om mig.

Igår var Den Magiska Byrån minsann inte intressant. Märkligt egentligen, men hon har helt struntat i byrån med alla kattleksaker i, som hon ju var så hysterisk med när hon var här för ett antal veckor sedan. Här är det nu dags att gömma det där förfärligt illaluktande tuggbenet som är bra för tänderna. I sängen. Det stinker jag vet inte vad......., men vilket grejande det är med detta ben. Jag trodde att hon ätit upp det strax efter hon "gömt" det, men det visade sig efter några timmar att hon inte hade det, då hon kom ner med det igen. Kan de inte tillverka dessa tandben med lite godare doft?

Är det det här som kallas psykning av hund? Kanske.

När Tussi närmar sig Essis mat så är Essi plötsligt fruktansvärt sugen på torrfoder! Som om Tussi vill äta hennes mat. Vill hon inte kan jag säg. Senare igår kväll var de så supersöta mot varandra! Jag satt och klappade Tussi och Essi körde in nosen och snusade på henne. Lite nos in i öronen och lite nosande i pälsen på kroppen. Tussi verkade gilla läget och satt lugnt kvar. Gott att se när de är så mot varandra! Springer inte den ena, så springer inte den andra.

En liten fotbollsmatch var liksom bara ett måste och här kämpar Andreas med att hinna ifatt den lilla galningen med bollen.

En tunnel! Lurad Andreas!:)

Matchen fortsätter och jag vet inte riktigt vem som vann den............

.........men jag kan ju säga att Andreas inte pustade såhär. Å andra sidan så sprang han inte lika mycket som Essi heller. Helt ärligt så trodde jag aldrig där var plats för en så lång tunga i denna lilla mun.:)

I morse när Essi och jag var ute och hämtade tidningen och kissade (inte jag) så hittade hon såklart bollen, vilket innebär att hon for iväg med denna runda skapelse som ett skott. Från gräsmattan rullade den givetvis ut på vägen med Essi efter sig såklart, vilket jag inte tyckte var någon lysande lekplats. Hon slutar liksom inte springa efter den oavsett var den är på väg. Jag sprang alltså efter henne och bollen som en fjant med morgontidningen i handen (det fattades bara att jag skulle haft morgonrock också) och med hjälp av att tidningen blev en förlängande arm, så lyckades jag stoppa bollen och få den på rätt håll igen. Det vill säga in på vår tomt. Jag hoppas ingen av grannarna såg mig. Risken att de ringt tut-tut-bilen hade ju funnits, (och då menar jag inte Hemglassbilen). Ja, det är inte lätt. Det tyckte inte min onda lilltå heller som fortfarande inte mår riktigt bra, så den gnällde lite på mig när vi kom in. Lite morgongympa skadar inte, sa jag till den, och slutade sen lyssna på gnällandet.

Ha en Trevlig Dag!

Vem är du?

Jag citerar en del av en kommentar som skrevs under mitt inlägg den 21 mars med överskrift 68 år. "Jag minns både din mamma och pappa, de var båda trevliga människor, som jag minns med glädje. Jag minns när du var nyfödd och jag frågade din bror om det blev en bror eller syster, han svarade "det blev en Kristina".

Hela kommentaren var så fint skriven och jag blev glad men även lite rörd av den. Mitt problem är att jag inte vet vem som skrev den. Snälla........om du fortfarande läser min blogg, så berätta vem du är. Jag vill så gärna veta. Det känns lite speciellt att få höra saker ifrån barndomen av människor som befann sig runt oss då. Jag har ju ingen närstående kvar från när jag var så liten att prata med (jo, min bror, men han har inte koll på sådant skulle jag gissa. Han var ju inte heller så stor.) Att få en sådan liten berättelse här kändes jättegott. Tack! Och som sagt.........vem är du?:)

Visst känns det lite "snopet" att inte Sverige är med i schlagerfestivalen imorgon? Vi har ju liksom alltid varit med. Dock tycker jag riktigt, riktigt synd om Anna som säkert inte mår så kul för tillfället. Det fanns kanske bättre låtar som kunde fått representera Sverige och som kanske hade haft större chans, men skit samma, nu är det som det är och jo......... Jag tycker synd om Anna.

Genväg

Vet ni vad det störigaste är? Jo, det är att jag känner mig såhär trots att jag är förbaskat frisk och kry. (Vilket jag är extremt glad över såklart!) Det borde vara förbjudet att känna sig såhär märkligt konstig då. Kan man liksom inte bara trolla bort det? Jag vill ju "leva"! Tiden går ifrån mig på ett obehagligt sätt. Måste det vara en så förbannat lång väg till det jag söker? En krokig jäkla dryg väg med backar höga som Eiffeltornet eller nåt. Jag vill ta en genväg. En som fungerar. Jag har tagit genvägar i så många år. Det verkar inte finnas någon som fungerar. Ju fler genvägar jag ger mig in i desto längre väg blir det att vandra för att hitta rätt. Jag hittar verkligen inte. Å inte hjälper det med gps:en heller. Tänk så smidigt det hade varit. Bara att blippa in "må bra" i gps:en och sen visar den precis var jag ska.

Egentligen har jag inte alltid (sen jag började må kasst alltså) tagit genvägar. Ibland har jag faktiskt försökt att gå en väg som skulle kunna vara rätt, men de har alltid varit för långa och mitt tålamod har tagit slut alldeles för tidigt. Ska jag gå en väg som jag inte säkert vet om det är den rätta och som kan ta lång tid att gå, vill jag gärna känna att jag ganska snart, (helst efter den första svängen,) hittar något som får mig att känna mig säker på att jag är på rätt väg. Är där inget som bekräftar det, så orkar jag inte. Då vänder jag åt något annat håll och går rakt in i vad som helst igen och.........japp, då tar jag nästa genväg.

Jag måste snart fatta ett beslut. Om jag inte vill fortsätta att yra rundor i mina genvägar, där jag är totalt vilse alltså. Ett beslut som jag är livrädd att ta. Ett beslut som inte alls känns angenämt. Ett beslut som gör mig rädd. Jag vet att det kommer att bli jobbigt och egentligen så vet jag inte vad jag får ut av det. Om jag får ut något av det. Det kanske inte heller är rätt väg. Därför gör det mig rädd. Jag vill inte snurra runt här i mitt ekorrhjul, men jag vill/vågar egentligen inte ge mig in i något annat heller. En annan sak.........Hur gör jag för att ta detta beslut? Genvägen är så mycket lättare, men jag kommer bevisligen ingen vart.

Genvägar är senvägar.

En ren Wilma.

Jag har fått ett par önskemål om att få se en ren och fin Wilma en Wilmatisdag. Här har vi henne. Snygg som aldrig förr.:) Inte ens några slemmiga öron.......

De slemmiga öronen börjar tillverkas här, när Meika är ute på promenad med Wilma........ Alla sätt är bra utom de dåliga och jag får känslan att Wilma tycker detta är ett dålig sätt.

Fania vill faktiskt också vara med, men det är inte lätt att dyka in ibland två stora lurvisar hur som helst när man är liten. Det gör liksom lite ont när liten kommer underst.

En liten snabb sitta-stilla-paus. Bra tycker Fania, nu är det bara att passa på att ta en tugga på den vita godsaken.

Ingen lång paus och nu är det tid igen. Det är så härligt att se dem när de leker. Underbara hundar! Det är en liten glädjekick för stunden. Fania har fortfarande problem med att ta sig in i leken och nöjer sig klokt nog att stå en bit ifrån och voffa lite på de stora busarna.

Det är mindre farligt att ligga ner och ha koll på avstånd.............

Lite mys innan Wilma och jag gick hem igen för att vila en stund. Fania håller sig bakom Wilma och tvekar inte att smaka på svansen om hon blir sugen.:)

Under tiden vovvarna lekte brummade en helikopter ovanför och runt om oss. Tråkigt nog så har det varit ett, tydligen beväpnat rån, i vår ena affär här i byn. Verkligen jättetrist, och framför allt fruktansvärt för tjejen som jobbade och blev rånad. Läskigt också att veta att här kan springa en beväpnad korkskalle ungefär var som helst. Jag kan erkänna att mes-jag gick in sen med mina djur och låste om oss. Tack och lov så har de hittat idioten som gjorde det och tagit honom. Alltid något, men oavsett det, så har detta satt spår i tjejen som ingen förstår som inte varit i den situationen. Må man aldrig hamna i den heller!

Jag fick ett brev som sa att det var dags att uppdatera nixandet, vilket jag gjorde med glädje. De som haft mig som kund innan ringer ändå, men där är väl alltid någon jag slipper. Låter ju lite elakt faktiskt, men det är tyvärr lite jobbigt med telefonförsäljare. Det finns de som direkt accepterar ett nej, men det är alltför många som tjatar vidare och ger inte sig trots ett gäng nej. Det är de som förstår för alla kan jag känna. Är jag inte intresserad så är jag inte. Punkt slut.

Nu ska snart jag och Wilma gå en liten sväng och frågan är då hur ren hon är när vi kommer hem igen. (Nu vet ni att hon kan vara ren när hon är hos mig.) Ingen runda utan ett bad i bäcken.:)

En superduper bra helg!

Lördag den 22 maj 2010 (på Tussis 3-årsdag) var det dags för Pontus att konfirmeras. Efter lite ommöblering och grejande här så fick vi in ett bord till och plats för alla utan att behöva trängas. Perfekt. Även om vi inte skulle vara i kyrkan förrän klockan ett på lördagen, så var jag klok nog att duka kvällen innan. Jag vet ju hur jag är........och hur det brukar bli.

Jag var lite orolig över om där skulle vara stora jordhögar på bordet efter Tussis tassar när vi kom hem från kyrkan, men det var där inte! Pust, hon var alltså inte uppe och sprang på bordet när vi inte var hemma. Däremot var hon sugen på bus på bordet innan vi åkte, men stannade något motvilligt kvar på en av stolarna. Duktig kise!

Pontus konfirmerades i Degeberga Kyrka efter två terminer av lektioner, en del gudstjänster, några heldagar där de varit ute på skojiga grejer, (bla. i Boda Borg och "lekt", de har besökt ett kloster och varit i en moské), de har "jobbat" för att hjälpa barn som har det svårt med mera, med mera. Det verkar ha varit en kul resa (för det mesta) och i denna kyrka kommer den resan att avslutas.

Det var en mycket trevlig konfirmationsgudstjänst våra 14 ungdomar medverkade i, med mycket sång som varvades med berättelsen om "Frälsarkransen". Den är ett armband som är en sorts sammanfattning av våra liv. Den består av 18 pärlor, där varje pärla har en speciell betydelse. Den handlar om glädje och bekymmerslöshet, om oro och sorg, om hemligheter och kärlek, om död och uppståndelse.

"Det kvittar om någon säger att Du är värdelös och dum. In i ditt hjärta viskar "Jag-Pärlan" sanningen, att Du är värd mer än guld."

Här har vi 14 superduktiga ungdomar (med ledare) som gjorde denna konfirmationsdag lika lysande som solen. 14 ungdomar som fått sina "konfirmationsdiplom" och inte längre kommer att gå tillsammans efter skolan varje tisdag till konfaläsningen. Jag undrar om de inte kommer att sakna vissa delar av detta trots allt.?

Efter att de haft en liten kort "hemlig" avslutningsstund tillsammans i församlingshemmet, (där kåporna också togs av) lyckades vi få till ett hastigt familjefoto.:) Det känns konstigt kan jag erkänna. Att Pontus är så stor nu.......... Tiden går så fort. Det är svårt att hinna med och svårt att förstå att de börjar bli stora våra barn. Nästan så jag blir lite tårögd här när jag tänker på det....... Det är ju dessutom inte så länge sen jag konfirmerades....... Eller?

Ni betyder så mycket för mig! Love You!!!

Magarna var hungriga nu, så det var inte helt fel att ta sig hemåt med gästerna och få lite mat. Lite mat var kanske att ljuga..........mycket mat blev det. Gott dessutom. Camilla (min svägerska) var snäll och fixade det fina och goda köttfatet till oss och potatissalladen hade vi beställt hos Degeberga Slakteriprodukter AB.

Lite senare på kvällen kom familjen Svensson och gratulerade Pontus. Solen sken ännu, så vi satte oss på utealtanen där alla tyckte det var fantastiskt skönt. Utom jag, för jag frös ju givetvis. Här har vi en "man" som var grymt stolt över vad det nu heter, som han har i kavajfickan.:)

Slipsen har åkt av och min bror har börjat andas igen. Efter typ 7 timmar med den på, så måste det vara mycket befriande.:) Tack snälla för hjälpen innan (och med fotograferandet) vi fått av dig och din fru till Pontus konfirmation! Det är guld värt!

Tre tjejer drog sig snart in i lite värme medans de "fräcka grabbarna(gubbarna)" stannade där ute. Egentligen tror jag inte de tyckte det var alldeles jätteskönt när mörkret la sig över dem, men det skulle de aldrig erkänna. Alltså satt de kvar och frös. Inga foto blir så bra som de man tar på sig själv. Otroligt egentligen att hon verkligen lyckas "träffa oss", men jo...........det gjorde hon som ni ser. Det är inte första gången, så hon börjar bli riktigt bra på det. Vill man vara med på kort får man själv ta dem.

En väldigt trött jag med familj stupade i säng i hyfsad tid efter en superbra dag. Kram och Tack till alla som gjorde Pontus konfirmationsdag till ett bra minne för livet!

Söndag och jag sov minsann till halv åtta! Det ni!! Konfirmationsdags (en kompis till Pontus) klockan tio och trötta som vi var så gick tiden fortare än vi kan man säga. Vi hann dock till kyrkan i tid.:) På eftermiddagen var det samling för P15, för att åka en timme i bil innan vi var framme. Killarna spelade bra fotboll idag, vilket lönade sig. Tråkigt nog hade motståndarna ett lite onödigt trist beteende lite för ofta.

En rejäl vinst (12-2) kräver vågen. Jag säger bara YES, och gratulerar dem till segern!:)

Hemma från den skojsiga matchen vid åtta och nu var denna helgen till ända alldeles när som helst. En fullspäckad helg ger en fruktansvärt trött och sliten Kristina, men den fullspäckade helgen har faktiskt varit fullkomligt superbra! Då är det värt det.

Snurrigt i pannan.

Nu har jag erkänt för vår granne att Naimas Design "lånade" lite blommor för att få en fin bild av denna härliga killtröja. Grannen lät inte det minsta missnöjd med detta, så vi vågar visa oss på gatan här i fortsättningen också Jennifer.:) Jag hjälper dig alltid det vet du, och särskilt när du slarvar bort saker som kan vara bra att ha. Till exempel batteriladdaren till kameran.:) Du finns för mig och jag finns för dig.

Jag gillar denna tröjan! Tror dock inte att mina pojkar vill ha en sån. Göran kanske........:)

Vilket underbart väder har vi idag! Soligt och varmt! Jag skulle egentligen föredragit att vara ute, men har en del städning jag får ta tag i. Allt tar sin tid när ork och lust är kass. Jag sitter här en stund och ser om min dagliga huvudvärk snart ger med sig lite. Det är som om jag mår sämre och sämre i kropp och själ ju längre tiden går känner jag. Jag undrar varför.........

Tankarna går tillbaka till det jag gått igenom. För längesen. För det är faktiskt längesen. I tisdags när vi var ute på en liten promenad med vovvarna, så mötte jag faktiskt min barnmorska som jag hade när jag väntade Andreas. Hon som berättade för mig att jag var sjuk. Kändes lite skumt att se henne igen. Jag var tillbaka i undersökningsrummet, den där måndagen 22 mars 1999, ganska snabbt i tanken kan jag säg.

Det är som sagt mer än 11 år sen jag miste mitt sjuka bröst i cancer men som jag sa i mitt förra bröstcancerinlägg, så blir jag alltid påmind. Jag kommer alltid att bli påmind. Mina låtsasgrejer sitter ju där de sitter. En del bröstförstorar extremt onödigt mycket med silikon och vill ha det så, själv så känns det inte helt okej för mig om ni förstår. Inte för att jag inte är glad att de kan fixa till sådant, för det är jag. Verkligen! Jag skulle inte stå ut med att vara platt, men det är inte som det borde, och det ser jag varje dag. Jag känner av det varje dag. Som någon konstig.........inte smärta direkt, men........... kan inte förklara. Så har det ju alltid känts. Mer innan, mindre nu, men ändå.

Då, för många år sedan, när jag bara hade en sida med rekonstruerad och en pannkakassida....... Jag säger bara ÖRK! Det tog ju ett tag innan de kunde fixa till den sjuka sidan också. Jag längtade så extremt till den dagen, men med skräckblandad glädje kan jag nog säg. En operation är en operation med allt vad det innebär. Så är det bara, men i det läget var det ändå bara en sak som gällde.......ett nytt bröst. Det fanns inget annat alternativ.

Det har varit så hela tiden och som jag sa innan, så fortsätter det på något konstigt drygt vis. Ju längre tiden går desto mer kommer skiten ifatt. Tror jag. Ibland förstod jag verkligen vad som hänt, och ibland fattade jag ingenting. Ungefär som nu faktiskt. Känslan av att haft cancer tar tid att smälta och få in i huvudet. Jag stängde ju av så extremt mycket för att orka igenom allt, och då blir det väldigt märkligt (och tar sån tid att få ordning på). Så jäkla overkligt. Så jäkla skrämmande.

Visst tänker vi oftast såhär: "Cancer drabbar andra och inte mig". Jag tänkte så i alla fall. (Trots att jag några år tidigare sett det på nära håll.) Även om jag blev mer rädd efter att min underbara mamma kämpat i fem år mot sin jävla (förlåt) cancer och ändå inte fick leva kvar hos oss som älskade henne...........inte trodde jag på fullaste allvar att jag skulle få besök av cancer. Aldrig!!!

Varm om hjärtat.

Igår skulle Andreas klass till Skånes Djurpark på en dagsutflykt. Det är kul när det händer något annorlunda och lite skoj ju. Det var bara deras klass som inte är mer än 16 st och en grupp med 6-åringar från skolan och det kan ju vara skönt när det inte är så många. Dessutom var där inte särskilt många alls i djurparken heller, så det var väldigt lugnt där de strosade runt. Tråkigt med de fina vargarna bara..........att de inte finns där mer, men det är ju som det är.
Mat (hamburgare och det var uppskattat i alla fall av Andreas) fick de med sig från skolan, men lite onyttig fika och dricka följde med och det blev singoalla och digestive. Som plötsligt blev en "gubbe" eller nåt.:)

En stycken busig Tussi med en massa energiöverskott har vi här och jag är glad att hon nöjer sig med att busa under gardinerna. När hon var bebis busade hon mer uppe i dem om jag säger så. Vilket gärna slutade med en smäll och gardiner på golvet.

Alla sovställningar fungerar om man är katt och trött, vilket ju katter ofta är. Det ser skönt ut även om det inte ser skönt ut..........

Fåglarna bygger och grejar i häcken här och denna damen har hittat det perfekta stället att hämta byggmaterial på. När jag såg detta fick jag svar på varför där var så märkligt kletigt runt själva planterings"hålet". Det blir till att plantera något nytt här när hon är klar och sen lägga på stenarna som jag brukar ha på lilla fontänen.

En småsömnig Fania, som i förrgår fortfarande hade lite liggande öron, men för var dag som går händer det så mycket. Dagen innan dess var de helt nerfällda, de små söta öronen. (Nu är de stående.)

Det var ju Wilmatisdag igår och till hennes stora lycka så var Meika hemma. Alltså var det inte någon förminskad kompis som hon träffade häromdagen. Tur! Vi tog en pytteliten mini-mini-runda med dessa tre härliga hundar efter en stunds lek i trädgården. Nu försöker och vill Fania också vara med lite försiktigt i leken. Hon har upptäckt att Wilma har en skojig svans som man kan tugga lite på. Stackars Wilma.......en biter i örat och en i svansen. Det är inte lätt att vara "farmor".

Jag blir varm i hjärtat av dem och av min Tussi.