Vem kan ge mig fakta?

Ibland ser blogginloggningen ut på ett sätt och ibland på ett annat. Voff......voff.....voffor gör den på ditta viset? Strunt samma, bara jag kommer in.
Något som inte känns som strunt samma är bland annat att jag inte ens får så mycket som ett litet svar. Jag skickade iväg en fråga till ett stort sjukhus i vårat land där de har diverse specialister. Jag frågade om de har någon som är speciellt duktig inom området testosteron och östrogen. Jag förväntar mig kanske för mycket och har kanske för bråttom i min väntan, men senast jag skicka typ av samma fråga till samma ställe är minst ett år sedan och jag har fortfarande inte hört ett enda ord från dem. Alltså försökte jag igen nu efter tipset en andra gång av en journalist jag varit i kontakt med en del och som skrivit mycket om bla. bröstcancer och äggstocks"grejer" etc.

Jag är väldigt intresserad av att på riktigt få veta vad som händer i kroppen när man abrupt blir av med äggstockarna. En del vet jag förstås, men det känns som jag fått allt för lite info om det hela. Det är ju inte bara östrogen utan även testosteron som försvinner har jag blivit klok på under senaste tiden. Vad innebär det för kropp och själ? Jag har försökt hitta vettiga sidor på internet, men det känns inte som jag blir riktigt klok på det där heller. Jag önskar få tag på någon som verkligen kan sin sak! Jag vill veta vad hela den här biten innebär för mig. Fakta är viktigt för mig och det blir lättare att förstå sin kropps beteende med mer "kött på benen". Till vem/var ska jag vända mig????

Leka är kul.

En hel dag utan lek med kompisarna, som ju inte var hemma. Jag hade lite svårt att förklara just den biten för Wilma. Hon fortsatte att stirra på mig och voffade/grymtade sådär som hon gör när hon tycker att jag ska se till att få på mig utekläderna så vi kan gå och leka. Emellanåt så la hon sig ner och såg ut som om världens alla bekymmer hängde på henne. Så fort jag rörde på mig så såg jag hoppet tändas i hennes vackra ögon.:) Till slut bestämde jag mig för att överbevisa henne, så vi gick hem till dem i alla fall. Jag knackade försiktigt på dörren, Wilma snusade runt på gräsmattan, kissade lite och vi konstaterade tillsammans att där faktiskt inte var några vovvar hemma. Besviken gick hon tillbaka hem till oss. Vi hittade en "rolig" björkgren i stället som fick duga en stund. Svansen var glad i alla fall.

Tussi försökte dra sitt strå till stacken för att roa Wilma genom att smyga på och lek-anfalla henne. Ingen reaktion alls här. Tråkigt tyckte Tussi!

Ett nytt försök här. Kom igen Wilma! Tussi smög, vickade på bakdelen för att ladda och sen språng och studs! Inte det nej......... Wilma snusade lugnt vidare. Hon tittade inte ens åt sidan. Tussi gav upp.

Det ser så sött ut när Tussi försöker leka med Wilma. Hon gör sina försök så fort Wilma traskar runt på gräsmattan. På samma sätt som hon skrämt mig många gånger när hon bara studsar fram från ingenstans.:)Väldigt mycket ibland gör Wilma små busanfall mot Tussi (vilket hon verkar tycka är lite kul), men oftast så ignorerar hon Tussi helt. Snusar man så snusar man och luktar det gott så gör det.:)

Promenad med en sumobrottare.

Igår var det nästan på gränsen att jag skämdes över yngsta sonen här, vilket ju annars brukar vara tvärtom.:) Iklädd sumodräkt promenerade han och jag (ingen sumodräkt på mig vill jag tillägga här!) iväg mot sopsorteringscontainrarna vid skolan för att kasta lite skräp. (Ja, vad skulle vi annars kasta där förresten?) Jag frågade sådär en 5 gånger om han verkligen skulle ha dräkten på sig när vi gick ner där, men jo då. Sista gången jag frågade tänkte jag: "Ge dig nu lilla mamma! Det är ju faktiskt riktigt bra att han gör saker som han själv vill utan att bry sig om vad andra tycker." Att låta sig själv vara sig själv liksom och göra det man känner för eller inte göra det man inte känner för. Det är så viktigt. (Så länge det nu är inom rimliga gränser alltså, men det förstod ni nog.) Alltså ifrågasatte jag inte detta mera utan vandrade iväg med min sumo-son som denna söndag kände för att "bjuda lite på sig själv". :) Och nej......jag skämdes givetvis inte!

Går han på tvären kommer han igenom dörrhålen också.:)

Bättre än inget.

En bra början tror jag. Jag la mig faktiskt ner och vilade i hela 15 minuter! O, vad jag är duktig. Ingen dator, ingen TV och inget tvångsmässigt gående med en tung kropp för att försöka göra något. Nix, bara vila! 15 minuter är bättre än inget. Tänk att det ska ta emot så att lägga sig ner, även om kroppen kanske vill det mestadels av dagen.

Bulan på Tussis hals efter ett bett eller något började bli blåsvart i onsdags och över natten hade den spruckit och ut hade förstås diverse geggamojja runnit. Där det varit mest svart var nu ett hål och jag börja nästan bli rädd att det höll på att ruttna. Nja, nåt ditåt i alla fall. Jag ringde veterinären igen och han hade tid en halv timme senare. Perfekt. Min världens duktigaste kisekatt tog snällt emot hjälpen hon fick av veterinären. Hon fick en antibiotikaspruta och en kur penicillin, så nu ska det väl snart bli bra igen.:)

Turligt nog väntade min svägerska tills jag kom hem, med att köra till "stan", så jag kunde följa med i alla fall. Det blev en riktigt trevlig stadstur även om vi inte hann fika som planerat. Mitt humör kände sig ganska bra när jag kom hem också och det är en skön känsla. Glad jag blir att hon tar tag i mig då och då! Tack!:)

Idag är det förresten Wilmafredag, i onsdags var det Wilmaonsdag och i måndags Wilmamåndag.:) Hon väljer själv och visar tydligt när hon vill åka hit eller inte och denna veckan har hon tydligen varit sugen.:) Hon tittar lite konstigt på mig när jag försöker säga något här eftersom jag låter som en flock kråkor i halsen, men jag kraxar på här ändå. Idag är det tyvärr lite tråkigt att vara här, för inga kompisar är hemma att leka med. Å andra sidan så sägs det ju att man ska ha tråkigt för att få desto roligare när det är kul.

Rädd

Hrm....... Jag känner mig extremt håltom upptill på ett sätt. Eller är det egentligen så att där är så fullt av dynga, så det är därför det känns tomt. Dyngtomt. Kanske är det så ja. Jag var på ett ställe som heter RMS igår. I Simrishamn. För att få hjälp att försöka få ordning på varför jag är som jag är, vad det är jag är eller nåt åt det hållet. Det gjorde mig ledsen på ett sätt att vara där. Jag insåg för en kort sekund att jag måste försöka hitta tillbaka till mig själv. Någonstans fick jag en liten gnutta av känslan "jag förstår vad det är jag behöver göra för att jag ska må bättre".  Den andra delen av mig skriker: "JAG VILL INTE!!!! DET ÄR FÖR JÄKLA DRYGT!!!" Kan ingen bara trolla bort min utmattning som de konstaterade att jag har en ganska "svår". Kan ingen bara ta bort depressionen som det också konstaterades att jag har en "måttlig eller medel" eller vad han nu sa. Jag skulle verkligen behövt skriva eller spela in vad som sägs. Jag kommer ju f.. bara ihåg små delar av allt. Min värk fick inget direkt namn mer än mjukdelsvärk, vilket innebär att man kan ha ont för att man är överrörlig. Dessutom hör ju psyket och kroppen ihop och en del av det jag har ont kan bero på mitt psykiska mående. Medan en del av de onda ställena har med annat att göra.

Psykiska mående ja......... Förbannat skit! Det skulle jag kunna skriva en hel bok om känns det som. Jag hoppar över det tror jag. Det som är för jäkla drygt är att det är jag själv som måste göra förändringar för att jag ska komma ur min utmattningsgrej. Ju längre tid det har hållt på (detta har börjat byggas på för läääänge sen, kanske redan sen jag var barn) ju längre tid tar det att komma på rätt håll. Tänk om jag hade orkat ta tag i det på rätt sätt för ett antal år sedan. Då hade jag kanske inte haft detta framför mig som jag har nu. Det känns sådär lagom hopplöst just nu. Jag vet att jag måste börja vara lite snäll mot mig själv. Jag vet att jag måste ändra mitt djupt invanda beteende som jag har när det gäller att ta mig igenom grejer på fel sätt. Detta är inte lätt och det känns inte alls lockande. Vet ni varför? Det är ingen enkel väg att gå och dessutom kommer det att ta tid. Jag tycker inte om när sånt tar tid. Jag vill det ska ske nu! Helst skulle det skett igår. Jag vet inte hur jag ska klara av detta och jag vet inte hur jag ska orka motivera mig själv att kämpa mig framåt. Jag kommer att få vara på RMS i sammanlagt nio dagar för att få deras stöd och hjälp framåt. Jag har inga förväntningar. Så mycket jag provat innan och det har bara blivit blahablaha. Jag är rädd.

"Fullfölj det du har påbörjat och upptäck nya möjligheter på vägen. Det är bara att vara modig och gå vidare. Ta steget fullt ut."

Imponerande.

Ännu en gång har naturens krafter gjort mig grymt imponerad. Vi tog en runda upp i skogen igår och detta stackars träd har fått vad det tålt. Det var ju kraftig åska här för ett par månader sedan. Kan varit i augusti. Har inte riktigt koll, men minns hur jag studsade i soffan vid ett par av smällarna. Hur jag samtidigt som jag inte ville se och höra ändå ville se. Kulblixtar och vanliga blixtar. Läskigt.......Häftigt och läskigt på samma gång.
Det skulle kunna varit någon av blixtarna denna natt som gjorde att det här stora trädet blev fler. Det är otroligt vilken kraft en blixt har. Där låg träbitar (spinkeved) 25-30 meter bort ifrån trädet, barkbitar hängde lite här och var i de andra träden och den stora delen av trädet låg tungt här bredvid sin "fot". 

Störigt!

Störigt är ordet ja. Jag köpte en liten papyrustavla när vi var i Egypten för ett par år sedan. Motivet är en gammal form av almanacka eller hur jag ska förklara. Den var lite rolig och jag kunde liksom inte låta bli att få den med mig i påsen med det andra jag handlade. Förra julen tog jag ner den för att hänga upp nåt julgrejs på det spiket istället. Jag la undan papyrustavlan, för att efter jul hänga upp den igen som ni säkert förstår. Det är bara det att när jag skulle byta tillbaka igen, så hittade jag inte den. Jag har ingen aning om var jag la den och jag har fortfarande inte hittat den. Snart är det jul igen och kanske av misstag så dyker den upp. Varje gång jag ser det förbenade spiket så blir jag lätt tjurig på mig själv. Hur kan man lägga undan något som snart ska fram igen på ett så bra gömställe så den inte går att hitta igen???

Ibland blir jag rädd!

Ibland blir jag bara så jäkla rädd. Idag blev ett sånt ibland. Det är inte ofta det kommer, men när det gör det så kan jag få en läskig känsla i hela mig och tankarna kommer upp till ytan. Tänk om jag......... Jag kan inte ens skriva meningen klart kände jag just. Det där ordet som ändrade både min kropp och min själ för många år sedan. Av olika anledningar kan jag bara inte skriva det. Jag vet varför, men skulle jag berätta det så tror ni inte jag är klok alls. När jag har ont på ställen eller på ett sätt som jag inte brukar ha så kan jag bli rädd eller om jag ibland bara får in tankarna på vad jag gått igenom. Om mina nära har något konstigt som jag inte på en gång kan få ordning på vad det är.......... Jag kan bli riktigt, riktigt rädd. Paniken växer i kroppen och tårarna tränger på. Usch och fy. Det finns inte rätt ord. Jag vet inte om det blir värre för mig just denna viktiga Rosa månaden. Kanske inte egentligen. I alla månader har jag något jobbigt minne från den tiden.

15-20 kvinnor insjuknar varje dag. Det är alldeles för många. Färre än 5 % är under 40 år. Det drabbar framför allt medelålders och äldre kvinnor. Medianåldern för insjuknande är 64 år. 80 % av alla drabbade blir botade och jag hoppas att det kan bli fler. Jag är så tacksam att jag fick bli en av de botade procenten!

Glöm inte bort att ha koll på brösten! Det man kan styra lite över själv ska man absolut göra! Gå dessutom på mammografi när du blir kallad!

Grattis P15, Degeberga!

I ett underbart skönt väder med en fantastiskt skön värmande sol gick vi ner till idrottsplatsen igår eftermiddag för att titta på fotboll. Uppvärmningen var i full gång när vi promenerade ner för backen. 

Degeberga Goif var laddade och redo för match mot VMA IK. Den sista seriematchen med P15-laget. De behövde ta minst en poäng för att inte riskera att åka ner i tabellen, P15 NöB. 

Det blev ganska fort 0-1 och det kändes ju sådär, men Degeberga fortsatte spela bra och vände snabbt det underläget.

Degeberga skötte sig kanonbra och fick in en del bollar i rätt mål, vilket ledde till att matchen slutade 6-1.

Ett gäng glada och nöjda (hoppas jag) lagkamrater gör sin sista våg i serien där de slutade som tvåa. Jag gratulerar dem varmt och tackar för all härlig fotboll de bjudit mig och alla andra supportrar på!

Svåra frågor.

Igår ägnade jag några timmar åt ett frågeformulär på 25-30 sidor. Jösses säger jag bara. Jag trodde hjärnan skulle sprängas efter bara någon sida med ifyllnad om vilket år jag var hos läkare för det eller detta, vilken läkare sjukgymnast jag var hos, var jag jobbat, hur min dag ser ut, jag skulle rita in var jag har ont osv. osv. I nästa gäng med papper skulle jag försöka reda ut hur mycket mellan 1 och 6 jag tex tycker att mina problem har förminskat min förmåga att göra det eller detta, hur glad jag är, hur mycket jag begränsar mina aktiviteter för att inte bli sämre i min värk osv. i all oändlighet kändes det som. Var det svårt eller svårt att få ordning på detta? Hemskt svårt! Ju fler frågor jag kom framåt desto mer snurrade det i knoppen. Jag har ju lite svårt med koncentration och förstå vad jag läser tyvärr och dessutom så vet jag inte vad jag jämför med längre. Jag har liksom inte någon riktig koll på hur jag skulle kunna vara eller hur jag har varit. Mitt mående har varit som det varit under så många år, så jag är liksom lite "lost" i mig själv känner jag. Hur jag mådde på en skala mellan ett och hundra var också en klurig en. Jag gjorde så gott jag kunde för att de som ska få papperna ska kunna förstå och hjälpa mig så mycket som det går. Det är säkert ett superbra sätt att få en bild av någon, men shit vad det var svårt att fylla i. Jag undrar hur mycket det märks hur snurrit det kändes för mig. Det får jag väl se när jag ska dit nästa vecka igen. Till rehabiliteringscentrum alltså. Jag vet inte riktigt vad jag har för förhoppningar på detta, men visst hoppas jag på något i positiv riktning!

Igår kväll blev det i alla fall en positiv överraskning när muffinsbagaren kom på besök. Hon kom smygandes i mörkret med bilen på behörigt avstånd så att vi inte skulle märka henne.:) 4 färska nybakta muffins med innehållande bla. rivna äpple i, låg på tallriken till oss! Saftiga och goda!!! Tack så mycket min snälla svägerska.:)

Äpplena köptes i veckan när vi var på en liten eftermiddagsfika i ett jättekallt Kivik för att också titta på den fina äppeltavlan. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser den klar. Vilket jobb!!! Jag som trodde det skulle bli en svan när jag såg delar av den klar....... Fniss.........

Sur på mig själv.

Hur fasen tittar jag egentligen??? Skit me! Jag tar två alvedon ur kartan i morse och väntar på att huvudvärken ska släppa. Idag vill den inte ge med sig alls. Tungt, tungt där uppe i knoppen. Jag kör iväg för att bland annat köpa en balansbräda till sonen som blev rekommenderad det föra att träna sitt onda knä. Ja, det icke onda också förstås. Det onda knäet verkar ha problem med ledband eller menisk. Vi får väl se om vi får en tid till ortopeden. Nu ska han försöka träna det med hjälp av övningar han fick hos sjukgymnasten. Han var bättre ett litet tag när han varken tränade fotboll eller var med på gympan. Nu har han börjat vara med på gympan igen och knäet svarar med att bli sämre och göra ont igen. Fotbollen får han glömma ett tag till. Tyvärr. I alla fall så var det inte detta jag tänkt berätta. Utan detta: När jag kom hem igen med en ganska rejäl huvudvärk som malt på hela dagen, så tänkte jag att jag får ta två alvedon till och se om de hjälper nu. I grevens tid ser jag att jag håller på att stoppa in citodon i munnen. Jag har alltså lyckats ta fel karta i min trötta morgon, vilket jag också höll på att göra nu och således har jag nu idag ätit 2 som jag inte skulle äta mer. Detta känns som ett litet nederlag även om jag inte gjorde det med vilje. :(

Kanske var det bra ändå när jag tänker efter, för jag har inte mått bra idag ändå, så nu vet jag ju att jag lika gärna kan strunta i dem. De pillerna hjälper inte heller, så jag behöver inte ens fundera på att vilja ta dem........ Bra att veta egentligen. Kanske där var någon mening med detta också........ :)

En dag i taget.

Kanske klarar jag det. Frågan är hur länge, men det är oviktigt nu. Det viktigaste är väl att jag är på såhär god väg tror jag. En dag i taget. En dag i taget utan någon sobril och en dag i taget utan citodon. Nu är det mer än en månad sen jag använde mig av det förstnämnda och jag har nu varit utan det sistnämnda i sex dagar! Jag tycker själv jag är duktig!! Ont har jag ändå, men jag använder mig av mindre "elaka" grejer för att lindra det. Jag har ätit citodonen också i ett antal år och konstaterar igen att det är så vansinnigt enkelt att bli beroende av tabletter, men inte lika lätt att sluta med dem. För mig i alla fall. När känslan i kropp och själ för mig blev bra av lite piller, då blev valet plötsligt väldigt enkelt. Självklart ville jag känna mig så. Även om det inte varade länge, så var det bättre än inget. Jag vill fortfarande känna det så, men jag tror att det kostar mer än det smakar om jag nu ska tänka lite smart.

För ett halvår sen när min kurator började nämna att jag kanske skulle dra ner på dem för att se hur jag mår då (utan biverkningar osv från tabletterna), så slog jag med armar och ben. (Inte bokstavligt talat alltså.) Det fanns inte i min värld. Ta inte mina tabletter ifrån mig!!! Samtidigt började väl då min process i hjärnan och det har tagit ett tag att förbereda mig för att till slut känna att nu är det dags. Dessa dagarna nu har verkligen varit att ta en dag i taget. Jag har varit på väg många gånger att ta citodon igen. Jag har undrat varför jag inte skulle kunna göra det? Inte alls förstått att det finns en mening med att låta bli dem. Jag har varit ilsken och jag har "pratat" mycket med mig själv om dessa jäkla piller. Jag tar dem nu och slutar med dem en annan dag har jag tänkt mängder med gånger under de här sex dagarna. Nej det gör jag inte har jag tänkt i nästa stund. "Du tar inte dem Kristina!!!", har det dundrat i huvet. Två alvedon blir det istället, vilket nästan är bättre än inget och då vet jag att det är mindre bra att också ta citodon på samma gång. Jag tror det är de som har räddat mig i mina livliga diskussioner med mig själv. Plus då att jag försöker gå ut eller göra något som distraherar lusten att ge efter.

Någonstans så känner jag en liten skillnad. Jag känner mig lite lugnare inombords på något sätt, jag är nog mer "jämn" i hela mig, mitt mående kändes mer upp och ner i extrema svängningar innan. (Där gillade jag såklart uppåtsvingen.) Huvudvärken är här, men i måndags blev den lite mindre intensiv och märklig. Jag blir aldrig helt av med den under dagen vilket är drygt och min vanliga värk är nuförtiden mer märkbar. Trötthet och annat är som det brukar, men kanske visar det sig ändå till slut att detta är ett bättre alternativ. Jag hoppas på det. Jag kommer inte att kasta min tabletter. För mig är det en trygghet att ha dem liggande här som jag känner nu. Att inte ha dem här skulle ge mig mer panik.
Jag kan inte säga att jag aldrig mer ska ta någon sådan tablett. Nej, det kan jag verkligen inte säga, men som jag sa i början. Jag tar en dag i taget och för varje dag jag klarar det så tänker jag: "Japp!!!, jag klarade det idag med! Bra!"

Hundbus!

Wilmatisdagen har inletts med en hel massa jättemycket bus med Meika och Wilma. De här två kompisarna var helt galna idag och allra bäst lekte de förstås om de låg på mina fötter och sprattlade. Detta ledde såklart till att det var extremt svårt att ta bilder på dem. Rakt uppifrån och helst skulle jag ha med något mer än gräsmatta och mina ben. Det är helt underbart att se dem ha kul ihop!

Ett tag trodde jag de skulle slå ut varandras tänder, men det klarade sig idag med. Jag antar att det lät värre än det var när de krockade med sina krokodilliknande gap.:)

En snabb andhämtning och gos tillsammans som varade ungefär 5 sekunder.

Tid igen för ny kamp. Tur att de inte är så farliga som de ser ut.:)

Jag tappade räkningen på hur många kullerbyttor Meika gjorde idag. Många blev det och ibland stannade hon upp i detta märkliga läget en stund innan kroppen slog i marken. Hon ramlar oftast inte lugnt runt, utan det är mer kast med sig själv.

Tussi ville också vara med, men mest på avstånd. Meika fick syn på henne och i det läget önskade hon nog att hon hade haft spidermantassar. Nu har hon inte det utan fick nöja sig med att titta.

Tussi själv såg nöjd, lugn och sansad ut som bara en katt kan, där hon låg "svanskrok" med träet, på behörigt avstånd ifrån dessa stora lurviga saker.

Underbara djur!!!

Trevlig söndag.

Det snöar löv idag också, men det är ju så det ska vara vid denna tiden på året. Detta är ju bara början och jag vet inte, men än så länge har jag svårt för att tycka att det är skönt med höst. Visst är det vackert med alla färgskiftningar som börjar visa sig, det är det verkligen, men jag tycker att sommaren försvann för snabbt.

Igår hade vi 15-årskalas där inte bara han fick presenter, utan även jag.:) Jag fick ett halsband, en orkidé och pengar för att jag ju fyllt år. Det hade jag inte alls väntat mig, så jag blev glad! Vi åt mumsig smörgåstårta som jag såklart beställt, köpta kanelbullar och hemmagjord dajmtårta. Sån är jag. Beställer hellre än att må dåligt av att jag inte klarar stressen jag känner när jag ska fixa grejer själv. Tråkigt men sant att det är så, men jag är som jag blivit. Smörgåstårtan var i vilket fall som helst jättegod och sällskapet trevligt. En bra söndagseftermiddag/kväll med andra ord. 

   

Jag hade tänkt ha en gissa bajset-tävling här, men det behövs inte längre för vi har fått utrett historien om bajset i vår rabatt nu. Häromdagen hittade jag en håla i vår hårt packade rabatt intill huset, som var 10-15 cm djup. I denna håla låg en större, hur ska jag säga.......bajsbladda, med plommonkärnor i. Frågetecknet har varit stort om vem denna bajsande varelse har varit. Jag har funderat räv, eftersom jag mötte en sådan för ett tag sen här och jag har funderat grävling. (Googlade jag det så fick jag det till en sengångare.:)) Igår fick vi av en skogskunnig man veta att det med all säkerhet var en grävling som varit på besök. Jag kan inte låta bli att undra om vi har en ny inneboende. Det är ju ett par år sedan vi hade en som bosatt sig under huset, vilket var mindre trevligt med tanke på att grävlingar kan vara lite "hårdmunnade". Det är bara att hoppas att den har sitt hem något annat ställe.

Oroa dig inte för vad folk tänker om dig, för det gör de ändå så sällan.  

November 2002

Alltså är detta en fortsättning på historien från innan........... Jag började gå hos psykolog på sommaren där 2002, men min undran var någon månad senare ändå stor. Kommer jag någonsin att må bättre än såhär i huvudet? Ska jag inte kunna hitta tillbaka till mitt ärligt glada och pigga jag igen? Nästan varenda dag var för dåliga dagar. De stunder jag mådde bra blev jag förvånad över hur kul det faktiskt är att leva. Mitt mål var att åter kunna känna den sanna glädjen över att få vara i livet. Det finns så många mäniskor som har det så mycket jobbigare än jag har, har haft och någonsin kommer att ha. Det är så svårt, för den tanken hjälpte mig inte jättemycket, hur gärna jag än ville. Oavsett så var jag just där jag var.

När jag kom hem från jobbet en dag så hade jag fått ett brev från sjukhuset i Malmö! Jag slet upp kuvertet med darrande fingrar. Kunde det möjligen vara dags för operation? Jaaaaa, jag hade fått operationstid den 9 december! Jag skulle få ett bröst! Jag blev glad, chockad, rädd och nervös på samma gång. Jag längtade så efter detta, men trodde inte att det skulle bli redan nu. Så skönt att något bra skulle hända! 5 veckor gick fort och det närmade sig med stormsteg. Jag var faktiskt inte nervös förrän den dagen jag skulle skrivas in, vilket var 10 dagar innan operationsdagen. Det togs prover, hjärtat blev kollat, persondata kollades upp, jag fick träffa narkosläkare och läkaren som skulle operera mig. Allt såg bra ut, men........Det var bara ett litet problem och det var en rejäl förkylning som anfallit mig rejält just nu. Jag som aldrig var förkyld annars. Blev jag inte bättre så fick operationen ställas in. Paniken satte in igen och jag bara kände: "NEJ!!! Jag måste få detta gjort nu. Vill inte vänta mer. Vill inte vänta mer........