Äntligen!

Nu var det dags! Det blev äntligen den 6 april och min operation skulle göras dagen efter. Detta var då alltså 2 veckor efter att jag fött vår andra son. Bort skulle mina knutor. De knutor som kunde ta hela mig och mitt liv ifrån denna värld och ifrån alla mina nära och kära. Jag skulle också bli av med en del av min kropp....... mitt ena bröst. Jag blev inlagd på BB eftersom jag hade en liten bebis och läkarna tyckte att det var viktigt både för mig och honom att vara tillsammans. Jag kunde inte fått vara på något bättre ställe! Där kunde jag få all hjälp jag behövde med vår lille krabat när jag inte själv orkade. Jag fick ha honom och hans "stöd" nära mig vilket var fantastiskt! Jag minns dagen innan operationen när läkaren satt och pratade med mig om hur operationen skulle gå till, när han ritade på min kropp var och hur osv. Jag minns hur jag sökte lugn och trygghet i vårt underbara lilla barn. Jag satt i sängen med honom, körde ner min näsa i hans lilla kalufs och bara sög in doften av nyfödd bebis under hela läkarsamtalet. Det gav mig ett visst lugn. Tänk......så liten men så stort stöd.

Innan operationen skulle jag duscha och skrubba mig både här och där med sådana mindre mysiga antibakteriella saker. Håret tvättades och kändes som en mindre svintotuss, men ren blev jag. När jag stod där och var färdigduschad försökte jag föreställa mig min kropp utan mitt vänstra bröst. Hur lätt var det? Märklig tanke. Jag tog handduken framför det för att försöka få en bild och känsla av hur det kunde se ut med bara ett bröst, men jag kunde inte känna så mycket. Det kom inte någon sorg eller panik över att mista bröstet. Jag försökte igen att få fram någon form av känsla, men det gick bara inte. Jag tryckte fram någon liten tår för att jag skulle, men jag kunde inte förstå. Personalen hade varnat mig lite för att det kunde bli en stor sorg att mista bröstet, så jag försökte verkligen förbereda mig. Det var extremt svårt, mer eller mindre omöjligt att förstå vad det var som hände. Jag levde som i en märklig låtsasvärld och min enda tanke var att jag skulle bli fri från cancerknutorna. Just då så struntade jag i om jag hade ett eller två bröst eller inga alls. Det enda som cirkulerade i huvudet på mig var att bli frisk! Nyskrubbad och med en steril doft av att jag var jätteren, var det nerbäddning som gällde för att sen inte få stiga upp och smutsa ner mig igen innan operationen.

Den 7 april var jag såklart jättenervös. Jag var nervös så jag mådde illa. Jag hade ju inte en aning om vad det var som väntade mig. Jag hade aldrig någonsin blivit opererad förut och trodde aldrig heller att jag skulle behöva bli det. Tji fick jag. Det här blev den första av ett litet gäng. Jag fick lugnande medicin som kändes mycket bra och det blev lite lugnare i min kropp. Jag försökte mig på att skoja lite mitt i allvaret för att förvilla mig själv lite antar jag. Att skoja och ha galghumor har varit en del av min räddning för att orka ta mig igenom allt.

Jag rullades ner till operation och det jag minns mest just innan jag somnade var den fantstiskt sköna känslan när kroppen domnade bort. En skön känsla, men innan jag ens hann tänka klart hur skönt det kändes så sov jag som en stock. Nästa gång jag öppnade ögonen var jag ett bröst och ett gäng lymfkörtlar i vänster armhåla fattigare. Nu kändes det inte längre lika skönt. Jag mådde inte alls bra. Efter ett någotsånär uppvaknande som tar en evennerlig tid för mig, fick jag komma tillbaka till avdelningen och våran lilla son. Jag hade ont, var extremt yr i huvudet och mådde väldigt illa, men jag är än idag så tacksam över att jag fick vara just på BB. Jag kunde inte fått någon bättre personal än den som jag hade där. Vilket stöd de var! De tog hand om vår son och de tog hand om mig på ett sätt som man bara kan drömma om i det läget vi var i! Jag kände mig så extremt speciell för dem så det går knappt att beskriva. De behandlade oss som om det bara fanns vi på hela avdelningen för dem. Det kändes så bra och det var precis vad jag behövde i det läget!

Jag vill vara pigg och glad!

Jag är så ledsen. Jag förstår inte varför det ska vara såhär. Jag vill så gärna, men det fungerar inte riktigt. Jag är så trött på att känna mig så låg som jag så ofta gör. Ovanpå det......den här känslan i någon form av press ifrån myndigheter/instanser. Det känns som om jag måste skynda mig att må bra igen, så att jag kan komma ut ur deras system. De vill såklart slippa lägga mer pengar på mig. Men berätta för mig hur jag ska göra då!!!!!! Det är ju inte så att jag mår bättre av den känslan av press. Ibland känns det som jag har lust att skita i alltihopa och gilla det läget som det är nu, men ibland så ger jag mig den på att jag ska ta mig igenom detta och så mycket det går bli den jag vill vara. Jag vet bara inte riktigt hur.
Jag har svårt att tycka det är okej att det tar tid att komma dit jag vill, men jag undrar om inte myndigheterna/instanserna har ännu svårare att tycka det är okej.

Jag vill ju vara glad och känna lust. Oftare än de få gånger jag gör det alltså. Jag vill känna mig pigg i kroppen och jag vill slippa den här gråa dimman jag jämnt har i huvudet. Den som gör att jag inte får ordning på tankarna och den som gör att jag har svårt för att få ihopa känslorna i kroppen med de i knoppen. Jag har levt såhär i alldeles för många år. Jag vet knappt längre hur det känns att inte ha det såhär. Jag springer i mitt förbannade ekorrhjul. Det enda jag vill är att ha bort alla dessa dåliga känslor. Jag vill ha fram den positiva, glada och spralliga människa som bor här inne i mig. På riktigt. Först och främst för mig och familjens skull. Om nu inte "hela" klarar att komma fram, så är jag tacksam om i alla fall en större del av den gör det. Jag kan nog acceptera att jag inte blir precis som jag var en gång, för det har hänt så mycket i mitt liv, som gör att jag förändrats, men jag kan inte acceptera att det ska kännas såhär! Livet springer ju ifrån mig! Ibland växer paniken sig så stark så jag skulle vilja ..........vet knappt vad..... Kan ingen hjälpa mig???

Ibland ger jag mig dåligt samvete för att jag mår såhär och ibland får jag hjälp av märkligt och oigenomtänkt beteende från omgivningen att ge mig dåligt samvete. Ofta förbannar jag och blir arg på mig själv. Hur kan jag gå omkring och må såhär när många andra har det så mycket värre!!? När de värsta anklagelserna mot mig själv lagt sig så förstår jag igen..... Jag mår inte såhär för att jag tycker att det är kul.

Min racermaskin

Nu har jag chockat mig själv lite! Jag har tagit fram min symaskin!.......Snygg eller hur? :-)

Efter att jag fått denna manick i julklapp, vilket ju då är 8 månader sen nu, har jag äntligen tagit fram den från sin gömda plats. Har jag den undangömd, så syns den ju inte och då är det lättare att glömma bort den. Smart eller hur.? Nu var det i alla fall dags. Jag köpte en gardin som jag tänkte ha i tvättstugan och den behövde såklart fixas till lite. Det var alltså bara att ta tjuren vid hornen och släpa fram racermaskinen. Dessutom har jag ett gäng byxor som behöver sys upp, så jag tyckte det var bra att börja öva på den stackars gardinen. Jag är ju inte någon symänniska och dessutom inte heller något vidare skicklig på att läsa bruksanvisningar. Till min stora förvåning så var det ju inte så extremt krångligt och efter inte alls mycket irritation så lyckades jag sy min lilla raksöm.:-) Gick ju riktigt bra! Jag får hålla mig till raksöm.......Heja mig!

Tigerjakt

Jag försöker ta mina små pyttepromenader varje dag i sakta takt för att det är just det jag behöver. Jag orkar inte mer ändå, så vad har jag att välja på? Även om jag hellre skulle önska att jag kunde köra fullt ös på ett gympapass eller gå i 190. Nu är inte läget så, men det kommer, det kommer. Det är min plan! Jag älskar att ge gärnet när jag ska röra på mig, så det är frustrerande att inte orka det. Det händer att jag trotsar mig själv och travar på i snabbt tempo, men det slutar med att kroppen är matt så den skakar och jag får stora vita fläckar framför ögonen så jag knappt ser. Jag antar att det är någon form av protest från min kropp. Den verkar tro att den vet mer om mig än jag gör själv...... Jag måste kanske ändå erkänna att det kan ju kanske vara så. Kroppen är något klokare än ägaren ibland. Märkligt. Man kan knappt tro att det är sant.:-) Ägaren till denna kroppen kan vara något tjurig och vi tycker ofta inte likadant. Ibland struntar jag totalt i vad kroppen vill och gör det jag vill, men oftast försöker jag numera lyssna på den. Jag vill ju "tillbaka"......., men det är SÅ irriterande att inte kunna som jag vill. Svårt också att acceptera det, men jag försöker.

Jag tog en liten promenad vid bäcken. För att lyssna på vattenporl och fåglar och för att vila hjärnan från andra tankar.

När jag gick här längs med bäcken mötte jag till min glädje min lilla tiger. Hon är ett sådant ljus i min tillvaro. Djur är enorma glädjespridare. Jag är så glad att hon vill bo hos oss! Jag satte mig hos henne och gosade lite och hon verkade också glad att se mig med tanke på hennes knorrande när jag kom. Hon skuttade rundor, smög på mig och försökte sig på små anfall.:-)

Jag satt en god stund här och försökte verkligen njuta av tillvaron jag hade framför mig. Naturen med sitt vattenporl, fågelkvitter, lugnet och Tussi.

En liten lagom stund kan jag vara stilla, sen gör jag som Tussi......går vidare...........

Jobbig väntan på operation.

Det var bestämt att hela mitt vänstra bröst skulle tas bort, vilket kändes som ett mycket klokt beslut. Fanns inget alternativ så som jag såg det. Eftersom det fanns spridning ut i armhålans lymfkörtlar, så skulle de ta bort ett antal sådana också. Den 7 april 1999 skulle min cancer opereras bort. Det var 14 dagar efter förlossningen. Lång tid att vänta! Hade jag nu fått bestämma så hade jag gärna blivit opererad dagen efter. Det enda jag ville var att bli av med de djävulska monster som fanns i min kropp. De monster som bara väntade på att få äta upp mig och skicka mig i graven. Jag ville bara ha bort dem och det nu! Läkarna tyckte inte som jag. De tyckte att jag skulle vila mig lite och samla kraft eftersom jag just gått igenom en förlossning som tar på krafterna. Jag kände det inte så. Det var väl inte så farligt tröttande att föda barn. Jag var så redo för operation och ville inte förstå hur de resonerade. Läkarna vann såklart och jag fick snällt vänta. De lovade mig att det inte hinner hända något som förvärrar det hela på så kort tid. Jag och vår nyfödda pojke fick åka hem efter ett par dagar på BB och nu skulle jag fördriva tid och stå ut fram till operationen. Utan att bli knäpp. Bara tanken på min sjukdom fick mig att må illa och vilja skrika rakt ut. När jag kände på knutorna ville jag bara fly. Springa ifrån allt vad cancer och död hette. De äcklade mig så grymt och jag försökte låta bli att närma mig knutorna med händerna. Jag kunde till slut inte ta på dem.

Vår 3½-åring förstod att det var något farligt och något som inte skulle vara i hans mammas kropp, så han brukade hämta sin "pangare" och låtsasskjuta på dem så de skulle dö. Han var ett fantastiskt stöd på sitt lilla sätt!! Jag försökte aldrig dölja för honom vad som hände. Han såg ju att jag var ledsen, han hörde ju oron i våra röster, alla konstiga samtal, vårt ibland dåliga humör och han visste ju om sjukhusbesöken. Vad hade han tänkt och trott om jag inte på ett lagom sätt berättat vad som hände.? Jag ville ju absolut inte att han skulle tro att det var hans fel att vi betedde oss som vi gjorde. Jag tror det är jätteviktigt att försöka vara så ärlig som man kan och inte stänga ute barnen för mycket i sådana här situationer. Barn har ju en förmåga att ta på sig saker annars och det kan ju bli så fel!

Jag försökte verkligen finnas så mycket jag kunde för familjen under den här väntan, men jag tror inte det gick så jättebra. Vår nya familjemedlem var inte något "enkelt" barn som sov, åt och var nöjd med livet. Han var väldigt ofta ledsen och krävde uppmärksamhet mest hela tiden. Han ville helst vara uppe i famnen hos oss när han var vaken och även när han sov. La vi ner honom vaknade han och skrek. I det läget vi var i orkade vi inte riktigt, så vi bar, bar och bar honom. Han sov alltid bara korta stunder så det hela blev väldigt intensivt. Jag ammade ju inte honom utan det var flaska som gällde. Små, små mängder. Som han inte alltid ville ha trots att vi trodde han var hungrig........hälla ut det igen och diska och koka flaskan för att en stund senare gör ny välling till honom som han, om vi hade tur åt. Undrar hur han mådde egentligen.? Hur mycket kände han av att det var något som var fel? Nattsömnen lyste med sin frånvaro och trötthet och oro gjorde mig lättirriterad och sur. Min sambo jobbade i Norge, men var tack och lov hemma lite då ju så att jag kunde få hjälp av honom!

Jag tillbringade så mycket tid jag bara kunde ute i trädgården de 14 dagarna medan jag väntade på den 7 april. Den efterlängtade dagen då jag skulle bli av med de skrämmande, som jag såg dem, små elaka röda varelser med horn och en elakt flinande mun som för stunden hade flyttat in i min kropp. I trädgården kunde jag vara lite kreativ och det gjorde att tiden gick något lite fortare till dagen med stort D.

En skön promenad.

Det blev en vacker dag idag också. Härliga sol. Vi skulle köra och inhandla fotbollsskor och benskydd till barnen, vilket inte är min favoritsysselsättning. Jag blev i sista sekund räddad och var istället ute på en lång skogspromenad med min granne och deras söta vovve. Tack för att du kom och fråga mig om jag ville följa med! Det var riktigt härligt trots stor inblandning av högt gräs.:-) Det blev alltså pappa och killarna som fick äran att fixa handlandet. Å andra sidan så var de säkert glada över det, för annars hade jag tvingat in dem i en växtaffär. Det tycker de INTE om.:-) Så alla blev nog ganska nöjda och glada över detta skulle jag tro.
När jag kom hem var det bara kisen och jag här, men hon har ju som vanligt mycket att göra ute vid denna årstiden, så hon var mest inne och vände. Hon drack en slurk vatten ur badkarskranen och gick sen ut igen.

Jag är trött idag också, med tanke på ytterligare en natts väldigt dålig sömn. Få timmar och inget sammanhängande sovande eftersom jag vaknar en miljon gånger (känns det som). Jag slängde mig en stund på soffan, satte igång stereon och startade en av mina favoriter......Patrik Isaksson. Det är definitivt lugnast att lyssna på honom när jag är själv hemma. Här är ingen annan i huset som ens tycker att han är lite bra. (Alla bara skriker:"Stäng av!") För mig är han speciell. Jag vet inte riktigt vad det är, men många av hans texter berör mig väldigt mycket på något sätt. Jag gillar honom skarpt och tröttnar inte på hans låtar........"Det måste vara min tur idag, när allting vänder, när lusten är tillbaks........"

Tankar, tankar

Nu är jag inne i ett litet tankeanfall igen där jag mår mindre bra av saker som hänt runt mig det senaste halvåret. Jag känner mig sårad, bortglömd och bortrationaliserad av människor som jag aldrig trodde skulle göra så.

Det är lite konstigt och väldigt tråkigt det här med att må dåligt i själen. Att inte vara så glad och hejsan hoppsan alltid, som jag kanske var mer ett tag än jag varit det senaste året. Är det en anledning till att en del drar sig tillbaka? Jag förstår inte. Är det inte då vänner ska finnas för varandra? Om man är vänner förstås..... Fast egentligen förstår jag. (Men jag vet inte om jag "köper" det.) Det är ju mycket lättare att vara vänner när allt flyter på och är skoj. Men då är det ju ingen vänskap eller? När jag mår dåligt orkar jag inte höra av mig lika ofta till folk. Jag orkar inte riktigt ta tag i saker. Det är jobbigt nog att ta hand om mig själv här. Orken och lusten räcker helt enkelt inte riktigt till, men det känns alltid skönt när någon som betyder mycket hör av sig. Så visst blir man besviken när man tror att något är på ett sätt, men plötsligt utan förvarning ändrar det sig och visar sig vara något helt annat. Man står som ett frågetecken och fattar ingenting. Bara besviken, ledsen och sårad.

Tack och lov finns det fortfarande ett par stycken kvar som jag ser som äkta vänner och som jag känt länge. En tjej har jag känt väldigt länge känns det som!:-) Hon är en som alltid finns, som lyssnar, stöttar och ger råd, som jag kan skratta och ha roligt ihop med och som har stått ut med mig både när det varit skojigt och när det varit jobbigt.

Jag har dessutom till min glädje nu på senare tid träffat några nya härliga människor som jag tycker väldigt mycket om och som jag känner att jag har förtroende för. Det känns verkligen jättebra! Gå gärna in på min väns blogg Naima's Design och kolla på alla fina kläder hon syr! Hon är superduktig!
Det är väldigt skönt att ha vänner, men de behöver inte vara hur många som helst. Det är viktigt att ha många kompisar också. Som helt enkelt är trevliga och bra kompisar och som man känner lite lagom.......