Äntligen!

Nu var det dags! Det blev äntligen den 6 april och min operation skulle göras dagen efter. Detta var då alltså 2 veckor efter att jag fött vår andra son. Bort skulle mina knutor. De knutor som kunde ta hela mig och mitt liv ifrån denna värld och ifrån alla mina nära och kära. Jag skulle också bli av med en del av min kropp....... mitt ena bröst. Jag blev inlagd på BB eftersom jag hade en liten bebis och läkarna tyckte att det var viktigt både för mig och honom att vara tillsammans. Jag kunde inte fått vara på något bättre ställe! Där kunde jag få all hjälp jag behövde med vår lille krabat när jag inte själv orkade. Jag fick ha honom och hans "stöd" nära mig vilket var fantastiskt! Jag minns dagen innan operationen när läkaren satt och pratade med mig om hur operationen skulle gå till, när han ritade på min kropp var och hur osv. Jag minns hur jag sökte lugn och trygghet i vårt underbara lilla barn. Jag satt i sängen med honom, körde ner min näsa i hans lilla kalufs och bara sög in doften av nyfödd bebis under hela läkarsamtalet. Det gav mig ett visst lugn. Tänk......så liten men så stort stöd.

Innan operationen skulle jag duscha och skrubba mig både här och där med sådana mindre mysiga antibakteriella saker. Håret tvättades och kändes som en mindre svintotuss, men ren blev jag. När jag stod där och var färdigduschad försökte jag föreställa mig min kropp utan mitt vänstra bröst. Hur lätt var det? Märklig tanke. Jag tog handduken framför det för att försöka få en bild och känsla av hur det kunde se ut med bara ett bröst, men jag kunde inte känna så mycket. Det kom inte någon sorg eller panik över att mista bröstet. Jag försökte igen att få fram någon form av känsla, men det gick bara inte. Jag tryckte fram någon liten tår för att jag skulle, men jag kunde inte förstå. Personalen hade varnat mig lite för att det kunde bli en stor sorg att mista bröstet, så jag försökte verkligen förbereda mig. Det var extremt svårt, mer eller mindre omöjligt att förstå vad det var som hände. Jag levde som i en märklig låtsasvärld och min enda tanke var att jag skulle bli fri från cancerknutorna. Just då så struntade jag i om jag hade ett eller två bröst eller inga alls. Det enda som cirkulerade i huvudet på mig var att bli frisk! Nyskrubbad och med en steril doft av att jag var jätteren, var det nerbäddning som gällde för att sen inte få stiga upp och smutsa ner mig igen innan operationen.

Den 7 april var jag såklart jättenervös. Jag var nervös så jag mådde illa. Jag hade ju inte en aning om vad det var som väntade mig. Jag hade aldrig någonsin blivit opererad förut och trodde aldrig heller att jag skulle behöva bli det. Tji fick jag. Det här blev den första av ett litet gäng. Jag fick lugnande medicin som kändes mycket bra och det blev lite lugnare i min kropp. Jag försökte mig på att skoja lite mitt i allvaret för att förvilla mig själv lite antar jag. Att skoja och ha galghumor har varit en del av min räddning för att orka ta mig igenom allt.

Jag rullades ner till operation och det jag minns mest just innan jag somnade var den fantstiskt sköna känslan när kroppen domnade bort. En skön känsla, men innan jag ens hann tänka klart hur skönt det kändes så sov jag som en stock. Nästa gång jag öppnade ögonen var jag ett bröst och ett gäng lymfkörtlar i vänster armhåla fattigare. Nu kändes det inte längre lika skönt. Jag mådde inte alls bra. Efter ett någotsånär uppvaknande som tar en evennerlig tid för mig, fick jag komma tillbaka till avdelningen och våran lilla son. Jag hade ont, var extremt yr i huvudet och mådde väldigt illa, men jag är än idag så tacksam över att jag fick vara just på BB. Jag kunde inte fått någon bättre personal än den som jag hade där. Vilket stöd de var! De tog hand om vår son och de tog hand om mig på ett sätt som man bara kan drömma om i det läget vi var i! Jag kände mig så extremt speciell för dem så det går knappt att beskriva. De behandlade oss som om det bara fanns vi på hela avdelningen för dem. Det kändes så bra och det var precis vad jag behövde i det läget!