Höst och sommar om vartannat.

Vilket väder det är just nu. Det regnar och är riktigt ruggigt. Det är väldigt mycket höst och sommar om vartannat. Jag kan tycka att hösten är mysig, och framförallt väldigt vacker, men jag vill ha mer sommar! Jag är inte riktigt redo för att bli av med sommaren redan. Jag behöver sol och värme. Jag behöver och vill kunna strosa runt utomhus utan att frysa fast om jag står kvar på samma ställe för länge, och utan att ha hela garderoben av kläder på mig för att slippa frysa. Jag mår så mycket bättre när det är sommar. Därför var det så fantastiskt härligt när jag var nere vid havet häromdan. När jag ser husvagnarna på campingen, havet och stranden så kommer känslan av sommar igen och när jag klev av bilen så kände jag bara sommar. Värmen, doften och ljudet av havet. Jag älskar havet, så jag går ifrån regnet nu.........till solen.

Jag gillar ju som sagt stenar också......

När jag stod där nere på stranden kände jag hur jag ville fylla min väska med sol, värme och sommarkänsla. Jag vill sen hälla ut det hemma och ha ett helt rum med denna känslan. Jag vill kunna mysa in i detta rum närhelst jag känner att jag behöver sol och värme igen under vår kalla årstid. Jag vill kunna sitta där och drömma mig bort och hämta kraft. Mmmm. Gott......

Gosiga Wilma har varit här en del i veckan. Det är så avslappnande att se henne ligga och njuta av tillvaron på vår gräsmatta mellan lekstunderna med Meika. Hon är så fin "min" lilla vovve. Hon blir alltid glad när hon ser mig. Om jag går ifrån henne i en halv minut eller i 1 timme spelar ingen roll, för hon blir ändå glad när jag kommer igen. Hon ställer inga krav (mer än att jag gärna får kela med henne) och hon tar mig för hur jag mår och för den jag är.

Tussi passade på att göra Wilma lite sällskap emellanåt. De här två underbara älskade djuren hade full koll på varandra och det är så skoj att se. De fungerar riktigt bra tillsammans nu även om Wilma ibland kan tycka det känns lite jobbigt att inte få lov att busa iväg Tussi när hon är för nära.

Trött kan man bli ganska ofta när man heter Tussi. Katter kan ju som de flesta vet verkligen njuta av livet och koppla av. Jag borde göra lite oftare som Tussi, fast kanske inte i rabatten då. Kan ju se något märkligt ut.:-)

Idag är det som sagt ingen sol alls och Tussi kom just in våt av regnet. Efter ett par små "jam" förstod jag att hon ville värmas. Det är skönt att bli invirad i en handduk och värmas av matte när man är en våt liten katt.

Det är bara att inse att hösten är i antågande och det är rått och ruggigt idag. Dags att göra första eldningen denna hösten.

Wilma har varit här idag

Nu är det kväll igen och jag har just hämtat barn efter fotbollsträningen. Dagarna går alldeles för fort och ibland blir jag nästan rädd. Tiden går liksom ifrån mig känner jag. Jag har varit ganska så trött idag och allting blir så tungt då, men jag är glad och tacksam för det fantastiskt sköna väder vi haft idag. Det har nästan varit lite sommarvärme.
Jag är också glad att jag har haft hundsällskap idag av min brors Golden Retriever Wilma som har varit här hela dagen. Wilma är världens snällaste och så söt och gosig!

Hon är här lite då och då och njuter av semester hemifrån. Å andra sidan ser hon kanske inte det som semester. Det är kanske mest bara jobbigt trots allt det roliga som händer här. Det blir ju liksom inte den invanda sömnperioden på ett antal timmar när hon är här, för det har hon inte tid till. Här är ju en del andra dofter och mycket att ha koll på. Det första hon vrålstirrar efter när hon kommer hit är såklart grannens hund Meika som bor snett mitt emot. De har blivit jättebra kompisar och jag ljuger om jag säger att Wilma överhuvudtaget får någon ro här förrän hon har fått säga hej till Meika och busa lite med henne. Hon tittar på mig och hon tittar på dörren. När vi går ut så tittar hon på mig och hon tittar mot Meikas hus och hon gruffar och gnäller. Tills äntligen Meika kommer ut! Jippie!

Full brottning så länge det finns ork kvar. Idag avslutade vi dock leken lite innan orken tog helt slut. Vi tänkte nämligen gå en liten skogsrunda också. Väl hemma var det platt fall ute på tomten och vila som gällde.

Tills Tussi kommer och småtetas lite för då måste hon ju ha koll på henne också.

Så inte är det lätt att heta Wilma och hälsa på oss. Hundar och katter i var hörna, men jag är ganska så säker på att hon tycker att det är kul att vara här lite då och då.......

Nu är jag ett år yngre!

Sådär ja, nu har det varit den 6 september igen och jag har fyllt år. Tiden går fort och jag blir yngre och yngre för vart år som går. Är det inte konstigt? Värre är det med min sambo som också fyller år den 6 september, för han verkar bara bli äldre och äldre. Det är väl bara något han får acceptera.:-) Födelsedagen firades med att prata i telefon mest hela förmiddagen och sen blev det fotboll och fotboll. Först var det Andreas lag (P10) som hade en match hemma. Blev en trevlig extrapresent med en vinst! Skoj, skoj. Det känns så skönt med de här fotbollsvinsterna.

Där satt den!.......

När matchen var slut blev det picknick bredvid fotbollsplanen. Jag blev bjuden på en jättegod rabarberpaj med vaniljsås, vilket både min själ och min mage uppskattade väldigt mycket!

När denna trevliga fikastund var över så var det dags att hämta nästa man hemma, vilken var Pontus. En timmes bilfärd bort genom de mörka skogarna hade han match med sitt P14-lag.

Tyvärr blev det inte någon vinst för vårt duktiga lag. Även om det var våra killars match denna kväll, så blev det ändå våra killars förlust. Trist, men sant. Ibland blir det så. Det är bara att ta nya tag till nästa match. Både de och vi vet ju att de kan.

Idag 7/9 blev också en härlig dag! Grannen och jag skulle ut och gå med deras hund och jag lånade hem Meika här en stund innan hennes matte var klar. Jag passade på att försöka få vår kise Tussi och Meika att umgås lite medan vi väntade och det gick riktigt bra får jag säga. De snusade lite på varandra och min katt är så otroligt nyfiken så hon kan bara inte låta bli att gå nära. Meika höll sig lugn och så länge det inte är något skällande och studsande går det jättebra. Det blev ett litet plötsligt busanfall från vovven som skrämde Tussi aningen, men inte mer än att de gick nära varandra igen. Som sagt.....Tussi är nyfiken. De är så söta!

När Meikas matte kom för att hämta oss, så hade hon med sig en present. Glad och överraskad öppnade jag paketen och i den fanns en jättefin väska som hon sytt till mig! (Naimas Design) Jag blev verkligen glad!!!:-)

Vi tog våran sköna promenad i skogen och jag tror att Meika var betydligt piggare än vi när vi var tillbaka. Efter denna motion blev jag bjuden på en jättegod middag och mumsiga tårtor till efterrätt. Tack så mycket för överraskningarna och för en härlig dag!:-)

Tänk så mycket jag uppskattade både detta och pajen jag blev bjuden på efter fotbollen. Sådana här grejer är så mycket värt för mig. Det värmer mitt hjärta!

Jag avslutade denna härliga dag med att använda händerna lite kreativt och gjorde denna blom och ljusgrej.

Det är otroligt avkopplande på något sätt att jobba med händerna. Alla tankar som snurrar blir bortglömda för stunden och jag är ju i stort behov av att koppla av uppe i huvudet. De små tomtarna i trä fick jag av en släkting som gjort dem för många, många år sedan. Det är mina söta "hustomtar" som håller ett öga på mig.

Äntligen!

Nu var det dags! Det blev äntligen den 6 april och min operation skulle göras dagen efter. Detta var då alltså 2 veckor efter att jag fött vår andra son. Bort skulle mina knutor. De knutor som kunde ta hela mig och mitt liv ifrån denna värld och ifrån alla mina nära och kära. Jag skulle också bli av med en del av min kropp....... mitt ena bröst. Jag blev inlagd på BB eftersom jag hade en liten bebis och läkarna tyckte att det var viktigt både för mig och honom att vara tillsammans. Jag kunde inte fått vara på något bättre ställe! Där kunde jag få all hjälp jag behövde med vår lille krabat när jag inte själv orkade. Jag fick ha honom och hans "stöd" nära mig vilket var fantastiskt! Jag minns dagen innan operationen när läkaren satt och pratade med mig om hur operationen skulle gå till, när han ritade på min kropp var och hur osv. Jag minns hur jag sökte lugn och trygghet i vårt underbara lilla barn. Jag satt i sängen med honom, körde ner min näsa i hans lilla kalufs och bara sög in doften av nyfödd bebis under hela läkarsamtalet. Det gav mig ett visst lugn. Tänk......så liten men så stort stöd.

Innan operationen skulle jag duscha och skrubba mig både här och där med sådana mindre mysiga antibakteriella saker. Håret tvättades och kändes som en mindre svintotuss, men ren blev jag. När jag stod där och var färdigduschad försökte jag föreställa mig min kropp utan mitt vänstra bröst. Hur lätt var det? Märklig tanke. Jag tog handduken framför det för att försöka få en bild och känsla av hur det kunde se ut med bara ett bröst, men jag kunde inte känna så mycket. Det kom inte någon sorg eller panik över att mista bröstet. Jag försökte igen att få fram någon form av känsla, men det gick bara inte. Jag tryckte fram någon liten tår för att jag skulle, men jag kunde inte förstå. Personalen hade varnat mig lite för att det kunde bli en stor sorg att mista bröstet, så jag försökte verkligen förbereda mig. Det var extremt svårt, mer eller mindre omöjligt att förstå vad det var som hände. Jag levde som i en märklig låtsasvärld och min enda tanke var att jag skulle bli fri från cancerknutorna. Just då så struntade jag i om jag hade ett eller två bröst eller inga alls. Det enda som cirkulerade i huvudet på mig var att bli frisk! Nyskrubbad och med en steril doft av att jag var jätteren, var det nerbäddning som gällde för att sen inte få stiga upp och smutsa ner mig igen innan operationen.

Den 7 april var jag såklart jättenervös. Jag var nervös så jag mådde illa. Jag hade ju inte en aning om vad det var som väntade mig. Jag hade aldrig någonsin blivit opererad förut och trodde aldrig heller att jag skulle behöva bli det. Tji fick jag. Det här blev den första av ett litet gäng. Jag fick lugnande medicin som kändes mycket bra och det blev lite lugnare i min kropp. Jag försökte mig på att skoja lite mitt i allvaret för att förvilla mig själv lite antar jag. Att skoja och ha galghumor har varit en del av min räddning för att orka ta mig igenom allt.

Jag rullades ner till operation och det jag minns mest just innan jag somnade var den fantstiskt sköna känslan när kroppen domnade bort. En skön känsla, men innan jag ens hann tänka klart hur skönt det kändes så sov jag som en stock. Nästa gång jag öppnade ögonen var jag ett bröst och ett gäng lymfkörtlar i vänster armhåla fattigare. Nu kändes det inte längre lika skönt. Jag mådde inte alls bra. Efter ett någotsånär uppvaknande som tar en evennerlig tid för mig, fick jag komma tillbaka till avdelningen och våran lilla son. Jag hade ont, var extremt yr i huvudet och mådde väldigt illa, men jag är än idag så tacksam över att jag fick vara just på BB. Jag kunde inte fått någon bättre personal än den som jag hade där. Vilket stöd de var! De tog hand om vår son och de tog hand om mig på ett sätt som man bara kan drömma om i det läget vi var i! Jag kände mig så extremt speciell för dem så det går knappt att beskriva. De behandlade oss som om det bara fanns vi på hela avdelningen för dem. Det kändes så bra och det var precis vad jag behövde i det läget!

Jag vill vara pigg och glad!

Jag är så ledsen. Jag förstår inte varför det ska vara såhär. Jag vill så gärna, men det fungerar inte riktigt. Jag är så trött på att känna mig så låg som jag så ofta gör. Ovanpå det......den här känslan i någon form av press ifrån myndigheter/instanser. Det känns som om jag måste skynda mig att må bra igen, så att jag kan komma ut ur deras system. De vill såklart slippa lägga mer pengar på mig. Men berätta för mig hur jag ska göra då!!!!!! Det är ju inte så att jag mår bättre av den känslan av press. Ibland känns det som jag har lust att skita i alltihopa och gilla det läget som det är nu, men ibland så ger jag mig den på att jag ska ta mig igenom detta och så mycket det går bli den jag vill vara. Jag vet bara inte riktigt hur.
Jag har svårt att tycka det är okej att det tar tid att komma dit jag vill, men jag undrar om inte myndigheterna/instanserna har ännu svårare att tycka det är okej.

Jag vill ju vara glad och känna lust. Oftare än de få gånger jag gör det alltså. Jag vill känna mig pigg i kroppen och jag vill slippa den här gråa dimman jag jämnt har i huvudet. Den som gör att jag inte får ordning på tankarna och den som gör att jag har svårt för att få ihopa känslorna i kroppen med de i knoppen. Jag har levt såhär i alldeles för många år. Jag vet knappt längre hur det känns att inte ha det såhär. Jag springer i mitt förbannade ekorrhjul. Det enda jag vill är att ha bort alla dessa dåliga känslor. Jag vill ha fram den positiva, glada och spralliga människa som bor här inne i mig. På riktigt. Först och främst för mig och familjens skull. Om nu inte "hela" klarar att komma fram, så är jag tacksam om i alla fall en större del av den gör det. Jag kan nog acceptera att jag inte blir precis som jag var en gång, för det har hänt så mycket i mitt liv, som gör att jag förändrats, men jag kan inte acceptera att det ska kännas såhär! Livet springer ju ifrån mig! Ibland växer paniken sig så stark så jag skulle vilja ..........vet knappt vad..... Kan ingen hjälpa mig???

Ibland ger jag mig dåligt samvete för att jag mår såhär och ibland får jag hjälp av märkligt och oigenomtänkt beteende från omgivningen att ge mig dåligt samvete. Ofta förbannar jag och blir arg på mig själv. Hur kan jag gå omkring och må såhär när många andra har det så mycket värre!!? När de värsta anklagelserna mot mig själv lagt sig så förstår jag igen..... Jag mår inte såhär för att jag tycker att det är kul.

Min racermaskin

Nu har jag chockat mig själv lite! Jag har tagit fram min symaskin!.......Snygg eller hur? :-)

Efter att jag fått denna manick i julklapp, vilket ju då är 8 månader sen nu, har jag äntligen tagit fram den från sin gömda plats. Har jag den undangömd, så syns den ju inte och då är det lättare att glömma bort den. Smart eller hur.? Nu var det i alla fall dags. Jag köpte en gardin som jag tänkte ha i tvättstugan och den behövde såklart fixas till lite. Det var alltså bara att ta tjuren vid hornen och släpa fram racermaskinen. Dessutom har jag ett gäng byxor som behöver sys upp, så jag tyckte det var bra att börja öva på den stackars gardinen. Jag är ju inte någon symänniska och dessutom inte heller något vidare skicklig på att läsa bruksanvisningar. Till min stora förvåning så var det ju inte så extremt krångligt och efter inte alls mycket irritation så lyckades jag sy min lilla raksöm.:-) Gick ju riktigt bra! Jag får hålla mig till raksöm.......Heja mig!

Tigerjakt

Jag försöker ta mina små pyttepromenader varje dag i sakta takt för att det är just det jag behöver. Jag orkar inte mer ändå, så vad har jag att välja på? Även om jag hellre skulle önska att jag kunde köra fullt ös på ett gympapass eller gå i 190. Nu är inte läget så, men det kommer, det kommer. Det är min plan! Jag älskar att ge gärnet när jag ska röra på mig, så det är frustrerande att inte orka det. Det händer att jag trotsar mig själv och travar på i snabbt tempo, men det slutar med att kroppen är matt så den skakar och jag får stora vita fläckar framför ögonen så jag knappt ser. Jag antar att det är någon form av protest från min kropp. Den verkar tro att den vet mer om mig än jag gör själv...... Jag måste kanske ändå erkänna att det kan ju kanske vara så. Kroppen är något klokare än ägaren ibland. Märkligt. Man kan knappt tro att det är sant.:-) Ägaren till denna kroppen kan vara något tjurig och vi tycker ofta inte likadant. Ibland struntar jag totalt i vad kroppen vill och gör det jag vill, men oftast försöker jag numera lyssna på den. Jag vill ju "tillbaka"......., men det är SÅ irriterande att inte kunna som jag vill. Svårt också att acceptera det, men jag försöker.

Jag tog en liten promenad vid bäcken. För att lyssna på vattenporl och fåglar och för att vila hjärnan från andra tankar.

När jag gick här längs med bäcken mötte jag till min glädje min lilla tiger. Hon är ett sådant ljus i min tillvaro. Djur är enorma glädjespridare. Jag är så glad att hon vill bo hos oss! Jag satte mig hos henne och gosade lite och hon verkade också glad att se mig med tanke på hennes knorrande när jag kom. Hon skuttade rundor, smög på mig och försökte sig på små anfall.:-)

Jag satt en god stund här och försökte verkligen njuta av tillvaron jag hade framför mig. Naturen med sitt vattenporl, fågelkvitter, lugnet och Tussi.

En liten lagom stund kan jag vara stilla, sen gör jag som Tussi......går vidare...........