Dags för strålning

Nu är det längesen jag berättade vidare om min kamp mot cancern, så jag hoppar tillbaka ganska exakt tio år i tiden igen. Närmare bestämt i mitten av november någon gång. Eftersom jag hade spridning ut i lymfkörtlarna i armhålan, vilka också opererats bort, så skulle jag bli strålad ett antal gånger. Efter cellgiftsbehandlingen som var klar i oktober, så fick jag en liten tids vila innan jag åkte till Lund för att förberedas inför kommande strålning. Det ritades och mättes, kollades och mättes igen i maskinen och mig, så att allt skulle stämma och bli exakt rätt när jag skulle börja få min strålbehandling. Jag skulle åka till Lund för att få 25 strålningar. Varje vardag i 5 veckor. Det kändes som en fruktansvärt lång tid jag hade framför mig med detta. Nervös var jag såklart lite inför det hela, för även om det inte skulle göra ont, så visste jag ju inte vad det egentligen var jag skulle gå igenom.

Man är så utlämnad på något märkligt sätt. Allt de säger till mig bara gör jag utan att ens ifrågasätta mer än att jag vill ha information såklart. Snacka om att man lämnar sitt liv i andras händer. Å andra sidan så kändes det lugnt, för där var fantastiska händer att lämna sitt liv i, precis som där varit i 8 månader innan på sjukhuset i Kristianstad. Jag hade verkligen fullt förtroende för alla jag var i kontakt med. Underbara sjukvård! Det låter kanske konstigt i mångas öron att jag känner så, för jag liksom många andra vet att det kan vara total kaos. Jag vet att många är missnöjda med sjukvården, men det var verkligen inte jag!

Det fanns en buss som gick ner till Lund varje förmiddag och tillbaka hem varje eftermiddag som jag egentligen liksom alla andra skulle åka. Detta skulle innebära att jag var borta hela dagen för att vara där en liten stund på behandling. Jag minns att mamma åkte den. Tack vare min kurator jag hade då på kirurgen så ordnade hon och min läkare så att jag fick taxi ner istället och den stod i regel och väntade på mig när jag var klar. I värsta fall fick jag vänta en stund en och annan gång. Lyxigt kände jag i sammanhanget. Jag hade ju Andreas hemma som var ca 9 månader och Pontus som var 4 och just därför blev jag beviljad detta privilegium. Fantastiskt skönt. 1 timme dit och 1 timme hem plus en halvtimme där istället för hel dag. Ja, ni förstår ju själv vilken fantastisk hjälp detta var för mig och hur skönt det kändes att snabbt komma hem till barnen igen.

När jag låg där och fick min behandling så snurrade såklart tankarna. Jag tänkte på varför jag egentligen var där, på hur allt kunde bli om jag hade otur osv. osv. Allt jag gjorde och skulle gå igenom gick i någon form av robotisering emellanåt. Jag var oftast "avstängd" och var "bredvid" mig själv. Det var extremt svårt att ta in på riktigt vad det var som hänt mig.
Att strålas var annars som ett under jämfört med cellgifterna. Jösses! Jag njöt varje gång jag klev ur den strålande apparaten och var klar med dagens strålning. Jag mådde inte illa, jag kände mig inte dödssjuk och jag luktade inte som ett äckligt cellgiftsmonster efteråt. Visst var det lite småpirrigt, särskilt inför de första gångerna, men det var ju ingenting i jämförelse. Det gick ju dessutom väldigt snabbt och det gjorde inte ont. De biverkningar jag kände av var att det blev som en brännskada och klåda på det bestrålade området som var som en fyrkant där bröstet suttit. De sa att man kunde bli trött av det hela, men jag kan inte påstå att jag blev tröttare än jag redan var.
Jag var bara så extremt jättetrött. Jämnt.

Julshow med klass 4

Ikväll har vi varit på en mycket trevlig Julshow som Andreas klass 4 stått för. Vilka duktiga barn de är! Här är programmet för kvällen.

Girlsgroup rockar loss till en Markooliolåt.

Här har vi Kolsvart som medverkar i "Kolsvart och de sju punkarna". Är det en kille eller en tjej under förklädnaden tror ni? (Tomten med silvermössan i bakgrunden har stått och väntat på sin tur lite för länge.)

"Fröken håller lektion". Eller kanske ska man säga att fröken försöker hålla lektion. Klassen har lite svårt att vara tysta. Jag hoppas verkligen att det inte är så på riktigt.:-)

Seane Banan var ju såklart också på besök, även om han här fick välja sina ord lite. :-)

Klass 4 tackar för sig och tar emot applåder för sina jätteduktiga framträdande.

Efter showen bjöds vi alla på en jättegod fika bestående av glögg, kaffe, julmust, vetebröd, lussekatter i massor och pepparkakor. Barnen fick jättefin julklapp med en mugg, godis och en liten flaska duschtvål. Allt detta hade de duktiga klassmammorna ordnat.

Ja, man blir imponerad och glad över hur mycket lust och tid barnen lagt ner på att träna till detta. Att de verkade ha riktigt skoj gör ju inte det hela sämre. Kanon killar och tjejer!

Allt tar sin lilla tid

Efter väldigt lång tid så har nu äntligen mina mjuka garderobsdörrar kommit på plats. Efter vår renovering av hela ovanvåningen som blev klart för knappt ett år sen, så har vi haft öppen garderob/klädkammare. Det har varit väldigt smidigt att bara gå rakt in till kläderna, men det ser dock inte så trevligt ut att ha helt öppet om man ska vara ärlig. Vi diskuterade att sätta skjutdörrar, men när vi började inse var vi skulle hamna i pris, så la vi undan den tanken så länge. Då blev alternativ två att hänga upp tyg tills vi känner att vi vill ge oss på skjutdörrar. Tack vare Jennifer kunde jag också hitta ett tyg som passade kanonbra där det skulle vara. Hade nu inte hon varit med mig så hade jag väl gått där fortfarande och letat. Jag är ju något velig skulle man kunna säga. Jag fick också hjälp av henne med att sy kanterna på ett smart och smidigt sätt som inte jag kan själv med min lilla maskin, så jag behövde bara sy två korta bitar. Underbart skönt. Detta är ett billigt och helt okej alternativ tycker vi. Det får duga ett tag.

Visst är det kul det här med katter och hur är det de säger........"Man ska vara glad att man får bo hos katten." Det finns inte så mycket för mig att tillägga mer än att här hemma stämmer det ganska bra för min del i alla fall. Tussi får ju ganska ofta som hon vill och hon tar chansen så fort den kommer. "Går matte ifrån skrivbordsstolen så får hon skylla sig själv."

Jag var borta kanske i 20 sekunder, men det räckte och eftersom jag är som jag är så fick Tussi givetvis ligga på skrivbordsstolen och jag tog pallen.:-)

Vår gosegoa lilla Tussi. Du förgyller våra dagar!

En trevlig eftermiddag

Äntligen lyckades vi bestämma när vi skulle ta en runda till det nya Ikea i Malmö. Jag och en go kompis körde igår eftermiddags. Jag hade helt missat att det var flyttat till Svågertorp, men det blir ju lite extra kul att se när det är nytt. Tanken var inte att shoppa en hel massa, utan mest att komma iväg och ha en trevlig eftermiddag. Det hade vi verkligen också, men det blev ju lite shopping också. Sådant som är bra att ha ni vet...... Lite nya julkulor och annat julkrafs skadar ju aldrig. När de dessutom är så jättebilliga också, så behövde de verkligen följa med till Degeberga.

Så här små och söta Nissar och kulor går bara inte att motstå.

Givetvis var vi tvungna att ta en fikapaus, där vi valde cheesecake med hjortronsylt. Mycket god! Ny kraft i kroppen med denna sockerkick och turen inne på varuhuset kunde fortsätta. Lite handdukar var också hög tid att inhandla med tanke på hur de jag har sen innan ser ut.

Betalt och klart packade vi ut det vi köpt i bilen och gick sen in igen för att äta innan vi körde hem. Inga köttbullar här inte, utan det blev kycklingfilé, pommes och bearnaisås till det. Det smakade mums vill jag lova. Maten kunde dock kanske varit lite varmare, men vad gör det? Vi hade en bra och mycket trevlig eftermiddag och kände oss nöjda med våra inköp.

Även om jag idag har fått betala ett visst pris för att jag var iväg igår, i form av trötthet, matthett och dåligt humör så var det värt det!

Andra Advent

En vecka har gått sedan första ljuset tändes. Två veckor kvar innan skolorna slutar. Skönt tycker barnen. Idag har vi haft julskyltning i byn. Jag har känt mig helt skum idag, så jag gick aldrig ner där. Jag har varit matt, konstig och "nere" så det blev vila istället med reprisen på Robinson på tv. Det stör mig något att jag inte kom iväg. Egentligen ville jag dit en sväng, men det får bli till nästa år. Jag har inte varit på en enda julmarknad eller julskyltning i år. Inte bra för julstämningen.

Pontus har varit iväg med sitt fotbollslag P14 på en liten "avslutningsgrej". Först bowlade de, sen fick de sin medalj för att de kom trea i sin serie nu i höstas och efteråt blev det lite mat på Burger King. En mycket trevlig eftermiddag vad jag förstod när han kom hem. Det är kul när det fixas lite sådana roliga grejer för dem.
Under tiden gick Andreas och jag ner till affären en runda och sen gjorde vi toast här hemma och hade lite tv-mys. Vi tittade bla på julkalendern. Årets julkalender är inte helt galen. Jag tycker den är riktigt bra faktiskt. Jag har börjat följa den, så nu måste jag ju bara veta hur Stål-Henrik och Supersöta SilverSara ska lösa problemet med böckerna där bokstäverna är i en enda röra. Vi får väl se imorgon. Hur ska det gå, hur ska det gå.........

Dålig dag blev bra

Usch och fy vilken dålig dag jag har haft idag. Jag har verkligen känt mig som Häxan Surtant och det är inte roligt! Egentligen vill jag givetvis inte vara eller känna så, men det bara är så på något märkligt vis. Jag antar att det varit för mycket i veckan och jag har fått betala priset här nu ett par dagar i form av halv total utmattning. Det är inte mycket det "fina" tål sägs det ju.

Allt negativt bara bubblar upp och jag känner besvikelse över vissa saker som bara rinner över och blir lite ohanterbara. Besvikelser som finns annars också, men inte i den här storleken som de blir när jag är Häxan Surtant.

Efter klockan sex på lördagkvällen lättade mitt humör när våra gäster kom. Tur var väl det, för annars hade de väl kört hem igen är jag rädd och det hade varit tråkigt! Vi fick en sån här skojsig present när de kom som jag blev jätteglad för! Jag gillar såna här skojsiga presenter, även om de ju inte hade behövt ha något med sig. De är så välkomna ändå.

Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi blir ser jag.........Eller heter det kanske: Ju närmare vi är tillsammans ju gladare vi blir.....:)

Efter maten som ikväll var kasslergryta med ris, sallad och bröd, roade vi oss en stund med att försöka ta foto på varandra exakt samtidigt. Det gick sådär......

En god gammaldags vaniljglass från Ottoglass kylde vi ner oss med i vinternatten denna lördag i december.

Det blev en trevlig kväll med mat, dryck, prat och skratt. Häxan Surtant valde att ta sin kvast och dra och det tackar jag för.

Ensam är stark?

Jag förstår inte riktigt detta "talesätt" om jag ska vara ärlig. Vadå stark? Stora muskler eller? Nej, jag vet. Det är väl inte riktigt så det betyder.

Kanske är det så att ensam är stark. Eller inte? Ensam måste vara stark. Vad har ensam att välja på? Ensam har ingen att gå till när allt känns för jobbigt eller ingen att prata med när det bara känns som om kroppen håller på att gå i tusen bitar........just för att det finns så mycket som ensam skulle vilja prata med någon om. Någon som bara lyssnar. Om inte ensam ska bryta ihopa totalt och kanske i värsta fall lämna jordelivet.......så måste ensam vara stark.

Ensam kan man vara på olika sätt. Även om man inte egentligen är ensam, utan har massor av människor runt sig att prata och skratta med så kan man vara fruktansvärt ensam i alla fall. Ofta så är de allra flesta inte så intresserade av att höra hur någon egentligen mår. Det förväntas oftast att svaret på frågan: "Hur är det?", ska vara "Jo tack det är bra." Blir svaret något annat blir mötet med den andra plötsligt konstigt. Det lättare att välja "Jo tack det är bra"-svaret än att berätta hur det egentligen är och känns. Folk förstår ändå inte och dessutom så är det inget kul att börja rabbla en livshistoria som gjort ett liv som det är just nu, så som det är. Då känner man sig också ensam. Stark? Nja, jag vet inte. Fast kanske ändå. Även om man inte känner sig stark så är man det om man jämför med andra som inte varit med om en tiondel så mycket, men som ändå kan tycka att det är jobbigt. Å andra sidan så vill i alla fall jag ha kul (vilket jag också brukar ha) när jag är iväg och har inte själv någon lust att diskutera tråkigt skit.

Vem bestämmer vad som är starkt eller svagt? Var går gränsen däremellan? Vi är alla olika individer. Vi har olika smärtgränser både i det fysiska och det psykiska. Jag önskar att fler skulle försöka förstå och acceptera förändringar som kan ske hos en person efter olika grejer som hänt i livet.

Mitt liv har haft många jobbiga händelser, men det var ändå när jag själv gått igenom min period av behandling av cancern som jag rasade ihop. Jag var otroligt stark under den behandlingstiden. Jag kämpade järnet och jag klarade det, men det fungerar inte att leva så "speedad" i längden. Det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Efter det raset har mitt liv gått uppåt och neråt i väldiga svängningar. Jag har fortsatt att "springa", vara "speedad" och jag har fortsatt att kämpa. Bara för att cancerbehandlingen var klar så var långt ifrån allt klart. Jag hade operationer och annat framför mig. Jag har under alla år glömt mig själv och jag har inte haft "tid"att ta itu med allt som varit och som ligger undantryckt i min kropp någonstans.

Jag har tur. Jag har människor som bryr sig om mig och lyssnar på mig. Det har tunnats av en del, men där finns någon av de jag känt länge kvar och jag har funnit nya vänner. Underbara människor. Jag har min familj som är helt fantastiska. De står ut med mig både när jag är uppåt och neråt.

Ensam är stark..........Hur länge klarar ensam det? Att vara stark menar jag.