Ensam är stark?

Jag förstår inte riktigt detta "talesätt" om jag ska vara ärlig. Vadå stark? Stora muskler eller? Nej, jag vet. Det är väl inte riktigt så det betyder.

Kanske är det så att ensam är stark. Eller inte? Ensam måste vara stark. Vad har ensam att välja på? Ensam har ingen att gå till när allt känns för jobbigt eller ingen att prata med när det bara känns som om kroppen håller på att gå i tusen bitar........just för att det finns så mycket som ensam skulle vilja prata med någon om. Någon som bara lyssnar. Om inte ensam ska bryta ihopa totalt och kanske i värsta fall lämna jordelivet.......så måste ensam vara stark.

Ensam kan man vara på olika sätt. Även om man inte egentligen är ensam, utan har massor av människor runt sig att prata och skratta med så kan man vara fruktansvärt ensam i alla fall. Ofta så är de allra flesta inte så intresserade av att höra hur någon egentligen mår. Det förväntas oftast att svaret på frågan: "Hur är det?", ska vara "Jo tack det är bra." Blir svaret något annat blir mötet med den andra plötsligt konstigt. Det lättare att välja "Jo tack det är bra"-svaret än att berätta hur det egentligen är och känns. Folk förstår ändå inte och dessutom så är det inget kul att börja rabbla en livshistoria som gjort ett liv som det är just nu, så som det är. Då känner man sig också ensam. Stark? Nja, jag vet inte. Fast kanske ändå. Även om man inte känner sig stark så är man det om man jämför med andra som inte varit med om en tiondel så mycket, men som ändå kan tycka att det är jobbigt. Å andra sidan så vill i alla fall jag ha kul (vilket jag också brukar ha) när jag är iväg och har inte själv någon lust att diskutera tråkigt skit.

Vem bestämmer vad som är starkt eller svagt? Var går gränsen däremellan? Vi är alla olika individer. Vi har olika smärtgränser både i det fysiska och det psykiska. Jag önskar att fler skulle försöka förstå och acceptera förändringar som kan ske hos en person efter olika grejer som hänt i livet.

Mitt liv har haft många jobbiga händelser, men det var ändå när jag själv gått igenom min period av behandling av cancern som jag rasade ihop. Jag var otroligt stark under den behandlingstiden. Jag kämpade järnet och jag klarade det, men det fungerar inte att leva så "speedad" i längden. Det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Efter det raset har mitt liv gått uppåt och neråt i väldiga svängningar. Jag har fortsatt att "springa", vara "speedad" och jag har fortsatt att kämpa. Bara för att cancerbehandlingen var klar så var långt ifrån allt klart. Jag hade operationer och annat framför mig. Jag har under alla år glömt mig själv och jag har inte haft "tid"att ta itu med allt som varit och som ligger undantryckt i min kropp någonstans.

Jag har tur. Jag har människor som bryr sig om mig och lyssnar på mig. Det har tunnats av en del, men där finns någon av de jag känt länge kvar och jag har funnit nya vänner. Underbara människor. Jag har min familj som är helt fantastiska. De står ut med mig både när jag är uppåt och neråt.

Ensam är stark..........Hur länge klarar ensam det? Att vara stark menar jag.