Dags för strålning

Nu är det längesen jag berättade vidare om min kamp mot cancern, så jag hoppar tillbaka ganska exakt tio år i tiden igen. Närmare bestämt i mitten av november någon gång. Eftersom jag hade spridning ut i lymfkörtlarna i armhålan, vilka också opererats bort, så skulle jag bli strålad ett antal gånger. Efter cellgiftsbehandlingen som var klar i oktober, så fick jag en liten tids vila innan jag åkte till Lund för att förberedas inför kommande strålning. Det ritades och mättes, kollades och mättes igen i maskinen och mig, så att allt skulle stämma och bli exakt rätt när jag skulle börja få min strålbehandling. Jag skulle åka till Lund för att få 25 strålningar. Varje vardag i 5 veckor. Det kändes som en fruktansvärt lång tid jag hade framför mig med detta. Nervös var jag såklart lite inför det hela, för även om det inte skulle göra ont, så visste jag ju inte vad det egentligen var jag skulle gå igenom.

Man är så utlämnad på något märkligt sätt. Allt de säger till mig bara gör jag utan att ens ifrågasätta mer än att jag vill ha information såklart. Snacka om att man lämnar sitt liv i andras händer. Å andra sidan så kändes det lugnt, för där var fantastiska händer att lämna sitt liv i, precis som där varit i 8 månader innan på sjukhuset i Kristianstad. Jag hade verkligen fullt förtroende för alla jag var i kontakt med. Underbara sjukvård! Det låter kanske konstigt i mångas öron att jag känner så, för jag liksom många andra vet att det kan vara total kaos. Jag vet att många är missnöjda med sjukvården, men det var verkligen inte jag!

Det fanns en buss som gick ner till Lund varje förmiddag och tillbaka hem varje eftermiddag som jag egentligen liksom alla andra skulle åka. Detta skulle innebära att jag var borta hela dagen för att vara där en liten stund på behandling. Jag minns att mamma åkte den. Tack vare min kurator jag hade då på kirurgen så ordnade hon och min läkare så att jag fick taxi ner istället och den stod i regel och väntade på mig när jag var klar. I värsta fall fick jag vänta en stund en och annan gång. Lyxigt kände jag i sammanhanget. Jag hade ju Andreas hemma som var ca 9 månader och Pontus som var 4 och just därför blev jag beviljad detta privilegium. Fantastiskt skönt. 1 timme dit och 1 timme hem plus en halvtimme där istället för hel dag. Ja, ni förstår ju själv vilken fantastisk hjälp detta var för mig och hur skönt det kändes att snabbt komma hem till barnen igen.

När jag låg där och fick min behandling så snurrade såklart tankarna. Jag tänkte på varför jag egentligen var där, på hur allt kunde bli om jag hade otur osv. osv. Allt jag gjorde och skulle gå igenom gick i någon form av robotisering emellanåt. Jag var oftast "avstängd" och var "bredvid" mig själv. Det var extremt svårt att ta in på riktigt vad det var som hänt mig.
Att strålas var annars som ett under jämfört med cellgifterna. Jösses! Jag njöt varje gång jag klev ur den strålande apparaten och var klar med dagens strålning. Jag mådde inte illa, jag kände mig inte dödssjuk och jag luktade inte som ett äckligt cellgiftsmonster efteråt. Visst var det lite småpirrigt, särskilt inför de första gångerna, men det var ju ingenting i jämförelse. Det gick ju dessutom väldigt snabbt och det gjorde inte ont. De biverkningar jag kände av var att det blev som en brännskada och klåda på det bestrålade området som var som en fyrkant där bröstet suttit. De sa att man kunde bli trött av det hela, men jag kan inte påstå att jag blev tröttare än jag redan var.
Jag var bara så extremt jättetrött. Jämnt.