Jag har muskler!

Jag visste det! Jag har faktiskt hyfsat stora muskler har jag fått veta! På två ställen i alla fall. Ni kan aldrig gissa var.........
Jo, i käkarna.:) Det syntes till och med utanpå, sa tandläkaren....... Ja, så var det med de musklerna. Det känns ju ändå lite okej att ha dem någonstans, vill jag påstå som inte har så stora någon annanstans. Jag vill dock direkt tillägga att de inte har uppkommit på grund av för mycket pratande. Det var nog mer p.g.a för mycket spänningar och gnisslande om nätterna. För övrigt tjänade jag massor med pengar hos tandläkaren. Kanske inte tjänade, kanske mer sparade förresten. Den onda tanden var hel och fin, men tandens ägare har som sagt gnisslat och haft hårt tryck på tanden och det var just därför den ömmar. Ingen lagning och mycket billigare än jag var beredd på. Trevligt!

Mycket på gång.

Tussi sov länge idag och när jag sen skulle släppa ut henne stod här en gå-in-sugen kise utanför altandörren. Tussi fick stora svansen men kände sig ändå hyfsat trygg med en glasdörr emellan sig och "inkräktaren". När lugnet lagt sig gick hon ut och tog ett smidigt skutt upp på altanbordet där hon för glatta livet "drack" lite kallt och gott daggvatten.

Idag är det mycket på gång i vår lilla by. Det är fotbollscup på Idrottsplatsen för P7 och P8-lag från byarna runt Kristianstad och även förstås Kristianstadslag, i Lilla Gärdscupen som denna vecka spelas här i Degeberga. Samtidigt är det också Loppmarknad där nere och det brukar dra en hel del köpsugna människor. På gräsparkeringen hade cirkusen börjat sätta upp sina grejer såg jag. Närmsta granne till Idrottsföreningen kan man säga att Hembygdsparken är och där är idag kaninutställning. Är man sugen på att ta sig ut i byn idag, så kanske något av detta lockar?

Själv så tror jag att jag ska fortsätta greja med mina miljoner foto. Fortsätter solen skina så kommer jag definitivt gå ut och njuta av den. Ha en härlig helg!

En bra onsdag.

Det var Wilmaonsdag igår, vilket var längesen sist. Jag kan återigen konstatera att det är inte för min skull hon blir glad när hon får komma hit. Hon gjorde en väldigt snabb hälsning på mig innan hon satte sig där ute och vrålstirrade in till Meika och Fania. Det är ju dit hon vill. Eftersom det nu var längesen sist så behövde hon inte vänta länge på att få gå och hälsa på. Som den knähund hon är vill hon ändå gärna låta rumpan dimpa ner på mig direkt jag befinner mig i rätt läge. Stolt och lite retstickig mot Fania sitter hon nu här med någon annans leksak i munnen.:)

Fania är också en riktig knähund och när de fick plats trängdes de båda där. Stackars Meika höll sig i bakgrunden även om hon också är..........japp, en knähund. (Själv så sover jag inte. Jag ville nog bara helst inte vara med på bild eller nåt.)

Seriepremiären för Degebergas P15 där Pontus spelar gick av stapeln mot Hjärsås/Värestorps IF igår kväll. Jag var inte dock inte med från början här eftersom Andreas också hade match med sitt P11 mot Hjärsås/Värestorp. Med endast 5 km emellan de båda idrottsplatserna så hann jag med att se hela Andreas match och halva Pontus. Lite mycket spänning emellanåt, men det slutade med en 2-1 vinst för vårt P11. Målen rasslade in på rätt håll även hos de stora, vilket vi är mycket glada över.

Degeberga samlade ihop 3 poäng tack vare vinsten med 10-3, denna blåsiga och kalla augustikväll. En lyckad fotbollskväll alltså.

När vi kom hem till vårt kvarter igen efter all fotboll, så gick där något lurvigt över vägen mot skogen. Det såg ut som en jättekatt, men när vi kom närmare upptäckte vi att det var en räv. Många är ju tyvärr extremt skabbiga, men detta såg ut att vara en fin räv. 2 meter ifrån den satt grannens katt och tvättade sig i godan ro. Varför gör man det om man är katt? Stopp på bilen och hem skickade jag den stackars katten.:)

Det händer mycket djuriskt på andra sidan gatan. Det där lät värre än jag menade.:) Små söta svalor har för längesen byggt bo i garaget där. De fyra ungarna börjar bli stora nu och jag antar att det snart beger sig ut på egna äventyr.

Vi håller tummarna för att dessa små söta fåglars färd ut i världen ska gå bra............

Jag förundras åter över vilken tur jag har som bor såhär mitt i naturen även om jag bor i ett villakvarter.

"Ett kreativt sinne finner alltid en lösning. Lita på dig själv."

Fotbollsdags

Vi liksom många andra har haft en del ovälkomna husdjur inne i sommar. Fönstrena är öppna och djuren vill komma in. Förutom 1 miljon nattfjärilar, "långbenar", spindlar, flugor och getingar har vi haft besök av en fladdermus och häromkvällen mötte vi denna snigel i hallen där uppe, på väg in på toaletten. Jag är en djurälskare, men det är ju bara så att vissa djur hör hemma i skogen. Han kröp snällt upp på pappret och fick hjälp ut igen. Jag sjöng "Lilla snigel akta dig......", men frågan är om det var så uppskattat. Hör sniglar?

Igår var det seriepremiär hemma för Andreas lag P11. Nu är det dags igen att i ur och skur följa killarna på fotbollsmatcherna, vilket jag jättegärna gör.

De mötte ett Hässleholmslag denna härliga söndagsförmiddag.

Andreas och de andra kämpade på och Degeberga spelade jättebra.

Kampen räckte inte till en seger, men det blev 1 poäng i denna match när Hässleholm kvitterade med 1 minuts speltid kvar. Matchen slutade 3-3.

Fullmånen var vaken inatt och kanske var det tur att jag var dödstrött efter en trevlig fest i lördags, så problem att sova på grund av månen har jag inte haft.

Tussi var inte hemma när jag gick och la mig, så i morse blev det gos i stora portioner. Hade jag inte varit tvungen att stiga upp hade hon nog gärna legat kvar en stund till och sovit på min mage. Inte alls mig emot..........E så mysigt!:)

Solen skiner och jag tror jag gör som Tussi.........går ut.

:(

Mitt huvud känns helt tomt och ändå så fruktansvärt överfullt. Jag får ingen ordning på någonting känns det som. Organisationsförmågan är blä och att ta tag i saker är märkligt svårt. Kroppen är oftast som överkokt spagetti och ångesten gör sina angrepp. Jag försöker ut på små promenader men det är segt och varje steg jag tar är min kropp så tung. Någonstans i mig finns en massa jag vill men från att jag vill till att jag ska göra, så blir det som en ihopsnurrad tråd eller nåt, som jag fastnar i. Som det är nu så känner jag ännu mindre igen mig själv. Vad är det som händer? Kanske kommer jag få utdelning så småningom, men vägen dit känns jäkligt tung och ensam. Allt det jag kämpat för i sommar känns för tillfället fruktansvärt meningslöst.

Kom tillbaka sommarvärme!

Efter ett långt sommarlov som tyvärr har gått fruktansvärt fort, så är det dags att börja vända tillbaka dygnet på rätt håll liksom. Vilket inte är alldeles enkelt känns det som. Tänk om barnen/ungdomarna istället för att sitta uppe på nätterna hade varit uppe tidigt på morgonen. Antal timmar i vaket tillstånd hade blivit detsamma och de kunde gjort ungefär samma saker som de ofta gör på nätterna. Egentligen alltså. Dålig idé, jag vet, men det var bara en tanke.:)

Regnet öser ner här utanför idag och Tussi har mindre kul. Jag har inte sett henne ligga i soffan på en evighet så det här känns lite läskigt höstigt.

Andreas ville gosa med henne men Tussi ville busa. Eller är det en kram kanske?

Maten var slut i skålen så en tugga på Andreas sitter fint såhär på förmiddagen.

Mätt och belåten eller kanske mer trött på att inte få vara ifred smög hon in i sitt lilla hus och la sig.

De har lovat mer sommarvärme, men det känns lite tvivelaktigt. Jag är inte redo för höst ännu.

Du är min hjälte

Sitter och får lite tårar i ögonen när tankarna går tillbaka sådär en 8 år. Vet egentligen inte varför, men ibland bara blir det så. Jag gick ju apoteksteknikerutbildningen 2001-2002, och det blev ett speciellt år för mig på olika sätt. Ett av det speciella var när en go vän och klasskamrat sa till mig: "Du är min hjälte." 4 ord som gick rakt in i mitt hjärta och värmde oerhört. Jag minns till och med var i klassrummet vi stod när han sa de 4 ord som fortfarande värmer mig när jag tänker på dem. Du är min hjälte.

Oftast kände jag mig grymt stressad tillsammans med ångesten. Någon sorts inre stress som nog inte syntes utanpå mig, mer än av de som verkligen kände mig. Inuti kändes det som om jag hade någon som sprang runt i kroppen och drog i alla trådar på alla möjliga håll på samma gång, eller som elaka små kryp som flyger rundor i hela kroppen. Mitt minne började bli urdåligt och jag kände mig så förvirrad. Jag började bli rädd att det var något allvarligt fel i huvudet på mig, men det gick senare upp för mig att det inte alls var så det var. Det uppstår tydligen en enorm stress av en cancersjukdom med allt vad det innebär. I det läget fanns dessutom fortfarande cancern typ alltid i mina tankar. Känslan och rädslan att bli sjuk igen och försvinna från min familj var extrem och rädslan att mina käraste skulle bli drabbade var så jäkla grymt jobbig.

Jag hade det fortfarande lite jobbigt med cytostatikan. Denna äckliga sak som var ett av det viktigaste av allt. Det gick inte att sägar ordet utan att må illa. Bara av att få en tanke på det hållet så blev jag illamående. Jag kunde när som helst känna smaken och doften av allt som hörde ihop med behandlingen. Smaken i munnen av aluminium eller nåt, läsken som jag skulle dricka eftersom det var viktigt att få i sig vätska under tiden, pepparkakorna, kexen och maten som jag ibland skulle få i mig där. För att inte tala om lukten av sängkläderna och hur min hud läckte ut äcklig stank efter varje behandling. Idag är den värsta känslan av det borta, men nu när jag skriver om det så kommer det upp igen. Det låter kanske galet, men jag mår illa........

Tänk ändå......... Jag var någons hjälte.:)