Du är min hjälte

Sitter och får lite tårar i ögonen när tankarna går tillbaka sådär en 8 år. Vet egentligen inte varför, men ibland bara blir det så. Jag gick ju apoteksteknikerutbildningen 2001-2002, och det blev ett speciellt år för mig på olika sätt. Ett av det speciella var när en go vän och klasskamrat sa till mig: "Du är min hjälte." 4 ord som gick rakt in i mitt hjärta och värmde oerhört. Jag minns till och med var i klassrummet vi stod när han sa de 4 ord som fortfarande värmer mig när jag tänker på dem. Du är min hjälte.

Oftast kände jag mig grymt stressad tillsammans med ångesten. Någon sorts inre stress som nog inte syntes utanpå mig, mer än av de som verkligen kände mig. Inuti kändes det som om jag hade någon som sprang runt i kroppen och drog i alla trådar på alla möjliga håll på samma gång, eller som elaka små kryp som flyger rundor i hela kroppen. Mitt minne började bli urdåligt och jag kände mig så förvirrad. Jag började bli rädd att det var något allvarligt fel i huvudet på mig, men det gick senare upp för mig att det inte alls var så det var. Det uppstår tydligen en enorm stress av en cancersjukdom med allt vad det innebär. I det läget fanns dessutom fortfarande cancern typ alltid i mina tankar. Känslan och rädslan att bli sjuk igen och försvinna från min familj var extrem och rädslan att mina käraste skulle bli drabbade var så jäkla grymt jobbig.

Jag hade det fortfarande lite jobbigt med cytostatikan. Denna äckliga sak som var ett av det viktigaste av allt. Det gick inte att sägar ordet utan att må illa. Bara av att få en tanke på det hållet så blev jag illamående. Jag kunde när som helst känna smaken och doften av allt som hörde ihop med behandlingen. Smaken i munnen av aluminium eller nåt, läsken som jag skulle dricka eftersom det var viktigt att få i sig vätska under tiden, pepparkakorna, kexen och maten som jag ibland skulle få i mig där. För att inte tala om lukten av sängkläderna och hur min hud läckte ut äcklig stank efter varje behandling. Idag är den värsta känslan av det borta, men nu när jag skriver om det så kommer det upp igen. Det låter kanske galet, men jag mår illa........

Tänk ändå......... Jag var någons hjälte.:)