Tänk om.....

Nu gör jag det jag aldrig någonsin trodde jag skulle göra. Jag erkänner att det känns något obehagligt på ett sätt, men jag bara måste låta det ge mig en chans. En chans att kanske förbättra mitt psykiska och fysiska mående lite.
Jag ska göra mitt bästa för att göra denna historien hyfsat kort. (svårt) Jag tog kontakt med onkologmottagningen i Lund för några veckor sedan. (Där jag gick när jag fick min strålning 1999.) Jag ringde dit efter att fått tipset från cancerfondens stödlinje när jag pratade med dem. Efter att jag läst en grej om cellgift och förstörda celler (i huvet) som inte riktigt hämtar sig igen, på en blogg. Av en slump. Slumpen förde mig till ännu en oerhört underbar människa på onkologen som tog mig på fullaste allvar när jag gråtande berättade hur jag mådde med utmattning o depression osv och vad jag gått igenom under tidigare år. Att äggstockarna opererats bort i förebyggande syfte för 6½ år sedan, hur jag känner att jag inte får ordning på hur jag mår och vilket som tillhör vad. Om trötthet o depression beror på att jag är deprimerad o utmattad eller det beror på att jag saknar hormoner (både kvinnliga och manliga) eller kanske beror det på båda delar. Hur mycket trötthet beror på "normala" faktorer eller sorg eller kanske en inre rädsla. Jag har tappat bort hela mig själv i detta märkliga mående och får ingen ordning på vad som "ger"/är  vad. Hon lovade att prata med läkare, professor Håkan, (som jag var i kontakt med för 12 år sedan och som tog provet som visade att jag bär på BRCA1.) om det hela och återkomma. Jag behövde inte ens ringa och tjata, för hon hörde verkligen av sig igen så fort hon pratat med honom! Jag fick en tid och var där i torsdags.

Det var rysligt känsloladdat att komma dit igen och se byggnaden med strålningsavdelningen och onkologavd. Kroppen och själen minns. Jag behöver inte säg mer än så tror jag. Att få prata med Håkan kändes som en liten befrielse på något sätt. Äntligen någon som såg och "tog tag i" hela mig om ni förstår vad jag menar. Jag har ju som han också sa, hamnat i denna situationen nästan 20 år för tidigt. Att operera bort äggstockarna gav ju en omedelbar klimakteriesituation. Tack vare att jag haft bröstcancern så ville de inte ge mig hormontillskott i tablettform eftersom det kan öka risken. Som läget ser ut nu så är det så pass längesedan jag hade min bröstcancer, plus att jag gjort alla förebyggande operationer man kan, så han såg inte det som någon sådan risk att ge mig hormoner nu. (Jag frågade många gånger.) Alltså skrev han ut detta till mig för att ge mig en chans att kanske må lite bättre.

Tre månader, sen ska jag dit igen för en uppföljning och se hur jag mår då. Kanske mår jag bättre, kanske inte. Hjälper de inte så vet jag att jag inte blir lämnad. Då kommer de att dra i andra trådar för att försöka hjälpa mig. Just nu känner jag viss trygghet i den tanken. På ett sätt känner jag ändå viss rädsla i att ta detta läkemedel och jag trodde verkligen aldrig att det skulle bli såhär. Oavsett, så är detta just nu det bästa val jag kan göra. Att känna mig som jag gör nu är extremt långt ifrån så som jag önskar ha det. Tänk om de kvinnliga och manliga hormonbristerna är en bov i detta drama. (Jag vet ju att bristen på detta ger lite samma symtom som depression och utmattningskänsla.) Tänk om jag kommer att börja må lite bättre. Tänk om.........

Det var en trött och sorgsen men ändå upprymd och hoppfull Kristina (som till och med lyckades hitta bilen i parkeringshuset igen), som denna torsdag eftermiddag körde hem till Degeberga igen.