Minnen.

Igår var jag och snyggade till på gravarna. Både på mamma & pappas och på farmor & farfars. Fixade dit lite ny jord, klippte bort lite fula grenar och planterade nytt. Det ser så fint ut när det är nygjort och det inte är förväxt eller har lyckats få torkskador. Plötsligt så kom där en dam gående och undrade om jag var dottern. Ja det är jag, sa jag. Jo, det ser jag ju nu sa damen och i nästa andetag så berättade hon att det var hon som körde posten till oss hemma i Tollarp. Jaa, det är ju du ser jag nu!:) (sa jag)  Plötsligt var jag hemma i mitt barndomshem igen hos mamma och pappa. Jag såg postbilen komma och den alltid glada och snälla Ebba stoppade posten i lådan. Det slog mig också att hon med andra ord gett mig ett och annat roligt brev. På den tiden kom det även roliga brev och inte bara en massa räkningar och reklam.:)

Hon berättade att de för ett par veckor sedan pratat om vår familj och hur hemskt det var att så mycket drabbat oss. Snabbt dök gråten upp i min hals. Hon berättade också att hon "skällt" på mamma för att hon när hon var riktigt sjuk ändå gav sig den på att hon skulle skotta snö till posten och för att kunna hämta den själv. Även om Ebba sagt att hon gärna ville gå in med posten till mamma o pappa och att hon kunde strunta i snön. Hon styrde själv sin runda och kunde göra så utan problem, men lilla mamma envisades med att fortsätta skotta. Om inte posten kom tidigare än vanligt och mamma inte hunnit och orkat ta sig ut än.:) Lilla goa mamma. Där dök gråten upp i ögonen och jag fick verkligen kämpa för att inte släppa ut den. Missförstå mig inte, för jag älskar att få sådana här minnen berättade för mig. Tyvärr känns det inte som om jag minns så mycket själv och just igår kände jag att jag hittade hem lite, vilket är en skön känsla. Det är skönt att komma innanför delar av avstängningen jag har och få lite minnesbilder. Det gör så ont i mig när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under sin sjukdomstid. Cancer och MS. Jäkla skitsjukdomar! Det gör så ont när jag tänker på att jag inte har dem kvar som friska föräldrar. Det är så längesen de lämnade oss, men det gör ändå ont. Jag saknar er!