Glada barn och ledsen dator.

Barnens leende blev stort i morse när de fick veta att det inte blev någon skola idag. Värmesystemet hade pajat och där var 8-10 grader varmt i rummen. Hy. Alltså blev det en liten extra ledig dag och det var bara att njuta av att jag plötsligt hade glada barn istället för måndagströtta och sura killar här. Tänk vad humöret kan ändras snabbt och tänk om de kunde vara lika glada varje morgon........Det hade varit finfint.

Jag har haft lite trubbel med min 2 år unga bärbara dator här emellanåt. I somras började skärmen plötsligt bli rosa. Allt utom texten var rosa och jag fick halv panik. Det varade i en dag eller nåt och sen blev den som vanligt igen. Det dröjde ett tag och sen blev den likadan igen. (Så gjorde den ett antal gånger.) Jag ringde dit där jag köpt den och det konstaterades att den ju behövde vara rosa när de hade den där för att de skulle kunna hitta felet. Alltså lämnade jag inte in den för koll. Det var ju inte lätt att veta om och när den skulle anta färgen rosa igen.

I november stängde den plötsligt av sig vid ett par tillfällen helt utan förvarning och det tog ett antal minuter innan jag kunde starta den igen. Samtidigt höll den på att skrämma slag på mig. Jag trodde att den var färdig för skrot ju. Nu har den varit snäll länge och jag hade liksom lite glömt bort det. Inget rosa och ingen handlös avstängning...........tills i helgen när den bara tvärdör igen. Två dagar i rad. Dags att ringa servicenågonting och höra vad de har att säga. De skickade mig att ringa till ett annat ställe. Jag fick telefonnummer dit och insåg att jag fattade inte ett dugg av vilken av 1,2,3,4 eller 5 jag skulle välja för att komma till rätt människa. Det fick bli lite uteslutningsmetoden och jag vet inte om det blev rätt ändå. Där lämnade jag serienumret på datorn, fick ett ärendenummer och så bad han mig att ringa ett annat nummer. Samtal nummer tre var på intågande och jag hade fortfarande inte fått någon hjälp. Hoppet började ändå tändas här och nu skulle jag bli hjälpt. Inte. Jag ringde och där kom en röst som sa: "Utöver vanlig samtalstaxa kostar detta samtal 13 kronor i minuten". Men shit! På med luren och irriterad blev jag.

Mitt sista alternativ var att ringa direkt till butiken, vilket jag hade tänkt göra från början. Jag trodde att jag var lite smart som ringde service direkt, men tji fick jag. Skickas hit och dit och ändå fick jag ingen hjälp. Mitt fjärde samtal blev till butiken och där fick jag den hjälp jag behövde. Jag fick ett par tips av trevlig personal och om datorns avstängningsproblem fortsätter, så får den åka till datadoktorn. Tänk så enkelt det hade varit om jag ringt dit ifrån början. Att försöka tänka smart är inte alltid särskilt smart........:)

Shall We Dance......

Årets Shall We Dance, som påminner en del om Let's Dance, är över och det blev inte riktigt som vi hade trott. I många av fallen så fick jag inte alls ihop juryns poäng med med deras uttalande av hur de tyckte att dansen egentligen gick. Rejäl sågning av dansen, men bra poäng. Inget direkt att klaga på, men ändå blev det sämre poäng än de som fick mycket klagomål. Hmm.........jag förstår inte, men det kanske inte är meningen heller. Andreas och Marie dansade som nummer två vilket verkade vara en nackdel, för ju fler par som dansat, desto högre poäng fick de oavsett hur dansen såg ut.

I vilket fall som helst, så hade jag en mycket, mycket trevlig kväll på Sommarlust i Kristianstad. Det var kanske inte så konstigt i och för sig, eftersom jag hade väldigt trevligt sällskap och jag fick äntligen se min granne dansa salsa! Riktigt duktiga var de, han och hans partner Marie (som ju då aldrig dansat salsa förut). De hade tränat hårt inför denna "tävling" som enligt min personliga åsikt borde varit mer en danstävling med bedömning på lite mer "allvar", och poäng därefter. De ska vara stolta och nöjda över sin insats och det tror och hoppas jag att de är också!

Innan tävlingen började åt vi en buffé som bestod av tre sorters kött, potatisgratäng, bulle och frukter. Till detta drack vi ett gott vitt vin som synes här hos en glad Jennifer. Min härliga, underbara väninna som jag är så glad att jag fått lära känna. Jag vill gärna dela med mig av en del av vad hon smsade mig nyårsafton, som gav mig tårar i ögonen av glädje. Hon skrev: "Jag är så tacksam för att året som gått gett mig en underbar vän. Tack för att du finns." Det värmde ända in i benmärgen kan jag säg.

Konferencier denna lördag kväll var Richard Herrey. Jag tyckte han var så grymt söt när Herrey´s för ett antal år sedan sjöng om sina gyllene skor.:) Jag minns när jag satt på ett tåg när jag var väldigt mycket yngre och skulle åka hem ifrån en kärlek jag hade........det regnade och jag sjöng i tanken deras låt: "Varje liten droppe regn är tårar för mig, jag sitter på ett tåg och tänker på dig. Du kommer bara längre bort ifrån mig.........."

Av de fyra i juryn var två av dem Maria Öhrman och Ann Wilson. De var riktigt skojiga att lyssna på och hade en stor portion humor, så det blev mycket skratt. Att skratta var precis vad jag behövde få göra efter några extra tunga veckor, så jag tackar för det.

Dags för par nummer 2, Marie och Andreas, med en salsa.

De var verkligen jätteduktiga! Det Marie klarade ut i denna salsa, hade inte många klarat att lära sig på så kort tids träning.

Andreas och Marie.........riktigt snygga.

Vi har kul!

Tack alla inblandade för en rolig lördagskväll! Jag vill också lära mig dansa! Denna glädje som finns i dans är otrolig. Jag får försöka bli en lokal kändis på något sätt och vara med i nästa års Shall we dance.:) Eller kanske inte.......

Förebyggande bröstoperation.

I Maj 2000 och var det dags att säga adjö till mitt högra bröst. Mitt högra friska bröst som skulle opereras bort i förebyggande syfte. Det skulle bort för att inte få oturen att bli sjukt det också. Det var en rörig tid det där och det snurrar i huvudet här när jag försöker reda ut hur och i vilken ordning allt gick till. För någon månad sedan bad jag om att få journalen ifrån plastikkirurgen i Malmö. Jag vill försöka få någon liten klarhet i det som hände mig där nere och ungefär när det skedde. Det har varit så mycket med operationer, återbesök mm. mm, så det är något suddigt kan jag säg. Det var väldigt mycket nervositet och annan oro i mig under den perioden också, fast på ett annat sätt än året då jag behandlades för att bli av med min cancer. Den blandningen ihop med min lilla depression som hade börjat hänga på mig, plus att jag stängde av en del för att jag inte orkade vara fullt "närvarande", ledde till att det känns något snurrigt i hur allt gick till. Jag ska försöka berätta så gott jag kan utan att röra till det allt för mycket.

Jag åkte till plastik i Malmö första gången i april för att träffa min läkare. Det var nervöst att komma till ett nytt sjukhus med nya människor och med ett nytt mål framför sig. Vad visste jag om allt detta som jag hade framför mig? Inget alls faktiskt. Jag hade en lös "bröstprotes" av silikon som lades i en special-bh på vänstra sidan och snart skulle mitt högra bröst försvinna det också. För alltid. Det är lite svårt att få någon känsla för det just då, för det enda som är intressant är att inte bli sjuk igen. På höger sida skulle jag dock inte gå omkring platt, för eftersom jag inte var sjuk i det bröstet, så skulle det direkt sättas in en protes. Frågan var nu vad jag skulle ha i den protesen. Kombinerad gel/koksalt eller endast koksaltfylld expanderprotes? Hur beslutar man sig för vilket som är rätt att göra med en sådan grej? Jag visste att koksalt var ofarligt, men hade för mig att det inte var helt bra med den här gelen även om det bara var en viss del. Det togs mått för båda delar (med rostfria skålar som vi andra kanske har i köksskåpet) och efter mycket diskuterande med läkare så skulle jag tänka över det och höra av mig när jag bestämt vilket jag ville. Det var inte lätt att bestämma sig för vilket som var smartast, men det slutade i alla fall med att jag valde koksalt. Jag vågade inte blanda in den där gelen i min kropp i det läget.

Den 18 maj åkte jag ner till Malmö för dagen, för att skrivas in, vilket innebär att det tas prover, kollas längd, vikt, hjärta osv. En hyfsat långtråkig dag med mycket väntetid, men det är sådant som ska göras. 28 maj -00 lades jag in för att bli opererad dagen efter. Det sattes då in en protes direkt vid operationstillfället eftersom det bröstet var friskt. Bröstvårtan skickades för provtagning så att de säkert skulle veta att den var frisk, för i så fall kunde de använda den på bröstet igen. Protesen som sattes in skulle sen fyllas med koksalt lite efterhand vid ett antal tillfällen. Skinnet skulle töjas till ett visst mått och när det hade gjort det, så skulle man tömma ut lite av koksaltet igen. Så var planen. Operationen gick bra och jag mådde väl så som man gör efter en operation. Inget vidare. Man kan väl säga att det ingår liksom i det hela.......

Stora och Lilla Sockertoppen.

Fredagen den 5 februari 2010. Svart på vitt. Det blir ännu mer verkligt. Det som man inte vill ska vara verkligt. Konstigt. Svart text på vitt papper. Vilken styrka det kan ha. Min hjärna och mina tankar är ledsna och sorgsna och står still i den svarta texten och allt som det betyder. Jag har så svårt att förstå.........Tänk om det ändå kunde varit som snön. Idag önskade jag det........Bara vitt.........inte de där svarta bokstäverna som plågar så många.

Att gå ut och gå är fantastiskt skönt både för kropp och själ, så igår var Jennifer, Meika och jag ute igen. Det är skönt både för att vi får frisk luft och lite motion, men även för att vi ventilerar tankar och annat. Ibland är det mest tråkigheter, vilket det varit mycket av nu och ibland mest trams och inget särskilt. Det är väl så livet är, det är bara det att jag är så trött på alla tråkigheter och tycker att det räcker och blir över med dem nu.

Det hade varit mycket snö att gå i om vi valt skogen, så det blev banvallen igen.

Meika springer fram och tillbaka, upp och ner för slänterna. Ibland körde hon fast i den djupa snön, men det var inte något alls som störde henne. Jag körde också fast en liten runda när jag skulle hjälpa henne att hitta en fin pinne (närmare bestämt ett mindre träd) i slänten. Vad gör man inte för att ha lyckliga djur omkring sig.? Dessa underbara djur som sprider så mycket glädje, positivitet och tröst. Vad hade vi gjort utan dem? Jag slog mig dock inte så som någon annan gjorde, nämner inga namn, som halkade på vägen och landade på allt annat än fötterna.:)

Banvallen ger oss extremt fina nuturbilder. Här är så vacker natur att njuta av och kameran tjatade på mig att den också ville se, så jag gav såklart med mig. Det fattas bara solen också, så hade det blivit ännu vackrare.......

Jennifer kommer att ge mig skällning nästa gång vi ses, med tanke på hur jag sprang fram och tillbaka på banvallen i nästan 10 minuter för att hitta rätt ställe att ta mitt foto på. De började så smått tröttna på att vänta på mig och jag lovade att jag skulle lägga ut en av de bilderna här, men tyvärr........ De blev inte särskilt bra, så de får stanna i datorn känns det som. Hade jag nu fått den hjälpen med sågen som jag bad om så kanske........;) Det får bli denna istället som jag tycker mycket om. Jag hoppas att du kan förlåta mig Jennifer?:)

Detta "trädet" gillade jag skarpt. Lite trolskt och magiskt på något sätt.......

Efter all snö som kommit den senaste tiden har vi fått en liten Mini- "Sockertopp" här utanför efter allt skottande med traktorer av olika slag. Jag lät bli att utföra dessa konster som Andreas höll på med här, vilket kändes ganska smart av mig. Jag hade väl varit både gul och blå idag annars.

Ett litet ben dök plötsligt upp i sin ensamhet. Resterande befann sig som tur var i anslutning till benet, även om det inte ser ut så. Tussi som jag just skottat gångar till på gräsmattan så att hon lättare skulle ta sig fram satt i altanfönstret och tittade ut som om hon undrade vad vi egentligen höll på med. Inte alls intresserad av att komma ut och leka med oss.

Det är inte ofta jag gör detta, men idag kände jag för att låta slumpen välja ett "tankekort" som jag gärna vill dela med mig av. Det blev nr.9..............

Skönt att ha det gjort.

Snöovädret gjorde det tveksamt om jag överhuvudtaget skulle köra till Hässleholm idag för att göra bentäthetsmätningen. Om jag inte gjorde den idag var väntetiden till april och det kändes lite sådär. Efter lite koll med folk som varit ute på vägarna innan jag skulle iväg, så körde jag. De stora vägarna var riktigt "fina". Mitt största problem var att ta sig ut ifrån vårt kvarter.:) Sprätt, sprätt..... När jag kom hem igen, så känns det skönt att få göra såhär med kallelsen.

Detta är som sagt inget som gör ont och de har otroligt härlig personal där, men det är ändå jobbigt innan jag tagit mig dit. Det minner ju också om vad som hänt mig innan. Annars hade jag ju inte gjort dessa mätningar. Nu får jag snällt vänta två månader på svaret, men jag hoppas såklart att det inte förändrats till det sämre sen sist.

Jag kom på mig själv idag med att jag på något sätt gick in i en annan roll när det var min tur och jag blev inkallad. Jag skojade, var glad och allt var liksom "inga problem" i mitt sätt jag betedde mig och hur jag pratade med dem. Det e nog ofta så när jag ska på kontroller eller annat på sjukhus om jag tänker efter. Jag har efteråt svårt att komma ihåg riktigt vad som sades osv, men jag får ofta det beteendet när jag är där. (Inuti mig är det inte riktigt så.) Det blir lite som om det inte är jag som är där.......svårt att förklara. Eller blir jag så för att jag inte vill visa mig "svag". Ganska intressant ändå att "studera" hur jag beter mig i sådana situationer.

När jag kom hem kollade jag läget med Meika och Jennifer om de var sugna på att ut och gå en runda. Jag har varit lite hängig av en löjlig förkylning ett par dagar, så det sög verkligen i ut-och-gå-tarmen. Det fick bli en runda på skottad mark, så vi valde banvallen. Snögång orkade inte mina ben med idag. Meika är en skojig filur som är extremt fixerad vid pinnar. Dessa foto är inte dagstagna, men det är samma visa varje gång vi är ute. De största pinnarna är det roligaste av någon mystisk anledning. De hon fick tag på idag var nästan små träd.:)

Vi hade en del snö på infarten efter snöblåsten igår kväll och då är det bra att ha tillgång till en liten traktor. Det sparar massor med träning för Görans muskler.:)

Det är bra längesen det var så mycket snö som vi har här nu, men faktiskt så tycker jag ändå att det är ganska okej. Jag har äntligen lärt mig att klä mig så att jag inte fryser när jag är ute. Tog inte så lång tid ju.:) Jag tycker till och med att det är riktigt skönt att komma ut även om det är lite busväder. Man blir klokare med åren..........

1979 - 2003 och nu.

En del av er minns säkert denna gruppen med ett leende på läpparna och ett gäng minnen som sköljer över er. Andra har kanske inte en aning om vad detta är för några "töntar". Jag hittade den i bilen häromdagen och blev faktiskt lite glad. Den är lite speciell för mig den här gruppen. Kan det vara för att jag lyssnade mycket på Noice när jag var något yngre än jag är nu och att jag har roliga minnen från den tiden? Kan vara så ja. Än idag gillar jag en del av deras texter. Där är särskilt ett par låtar som jag får lite positiva rysningar av. Och nästan en liten tår i ögat. "Du lever bara en gång", "Ut i natten" och "Romans för timmen" är tre av mina favoriter på denna samling.

Tillbaks till nutid. Göran har med lånad "traktor" försökt hålla isen på dammen ren från snö så att barnen (ja, även vuxna) ska kunna åka skridskor. Det har åkts en del både på fritiden och mycket med skolan istället för inomhusgympa. Det är superbra att de kan vara ute och motionera istället för inomhus, så han har med glädje gjort detta. Både barnen och personalen på skolan har varit glada för detta, så denna present med smått och gott i fick han som tack för hjälpen av skolan. Det är sådant som verkligen uppskattas! (Även om det inte alls var nödvändigt.)

Vinter innebär ju också att det inte är så lätt för en kise att hitta "leksaker". BusTussi anfaller här en bit hårdplastsnöre. Det är ju bättre än inget.

Annars är det ofta såhär hon befinner sig när hon är inne. Hur orkar de vila så mycket de här små underbara kattdjuren?

Andreas stol är för tillfället en riktig favorit och finns det någon som känner för att klia mage lite så: Ja, tack, jag är redo.:)

Vacker vinter.

Söndag och familjen var lagom sega här, så det bästa förslaget jag hade att komma med var att vi skulle ut och få lite frisk luft i våra kroppar och knoppar. Det kanske inte var det allra bästa förslaget jag kommit med här, men vi tog oss ut efter en stund. Vi gick längs med bäcken som kommer ifrån Forsakarsfallet. Det finns så mycket fint att njuta av på den sträckan. Bäcken, snön, isen.......det är naturliga konstverk precis överallt. Jag blir lite i halvextas och varken jag eller kameran kan se oss mätta på det.

Om jag får säg det själv så var det ganska jobbigt att gå med tanke på att där är en del snö som inte alls är packad, vilket innebär att det blir tungt att ta sig framåt. När vi kom runt "bergshörnan" möttes vi av denna syn. Ett väldigt snöigt och fruset Forsakarsfall.

En del av vattenfallet i närbild.......

Grabbarna är på vattenfallsundersökning. Det är ju inte precis alltid man kan gå rundor mitt i det. Inte utan att bli blöt i alla fall.

Lite vatten i hård form fick följa med när de gick ner igen. Det pryder nu en av våra snöhögar utanför dörren.

Jag hittade en valross när vi skulle gå hem. Han såg ut att frysa, så vi och lät honom följa med. Jag hade faktiskt ingen aning om att det fanns valrossar i Degeberga.

Här hittade vi ett märkligt "djur" till på vägen tillbaka mot huset och värmen. Jag vet inte riktigt vad det liknar.........någon sorts pysslingajättehäst kanske..........?

Lite bättre humör var vi på när vi kom hem än när vi gick ut. Tänk vad lite luft och snö kan göra för oss, och tänk vilken vacker vinter vi har i år.