Värmen gör gott!

Idag har jag faktiskt mått lite bättre än jag gjort på ett tag nu och det känns skönt! Min kropp känns på sina ställen både ute och inne spänd som en fiolsträng, men som sagt.........jag har mått betydligt sämre än idag. Pratade i förmiddags med vårdcentralen för hundrade gången känns det som angående Pontus tå som han efter en vecka fortfarande inte kan gå på. Vi var nere och fick hjälp att tejpa den med granntån, så får vi se om det kan hjälpa honom att kunna gå lite på den kanske. Undrar hur många samtal jag har ringt om denna stora tå.......... Ungeför lika många samtal som olika svar har jag i alla fall fått, men nu är det som det är. Den verkar vara antingen bruten eller med en spricka i, så det blir väl ett par veckor till utan fotboll är jag rädd, vilket inte uppskattas alls.

Himlen var tidigt på morgonen härligt blå bakom de bomullsaktiga molnen som drog förbi.

Tisdag igen och min Wilma har varit här idag. Lagom uttråkad på morgonkvisten fick hon ha något att tugga på även om det bara var en pappkartong. Kul en liten stund i alla fall. Själv hade jag en liten stunds efterarbete där. Nu fortsatte den eviga och tråkiga väntan..............

...............på att få träffa bästisen. Vi tog en runda nere vid sockertoppen och det är en njutbar syn att se två lyckliga hundar skutta runt på en snart grön äng. Självklart blev det ett dopp i bäcken idag också. Ja, inte för mig alltså om nu någon trodde det? Jag är glad att solen sken och det var bra väder så att Wilma kunde ligga ute och torka. När vi kom hem blev det såklart lek och efter den brottningsleken var Wilma jätteskitig. Igen.:)

Livsnjutaren Tussi låg i hängmattan på altanen halva dagen. Där är varmt och gott. Dessutom har hon ju bra koll där uppe på både var Wilma befinner sig och på annat som händer. Typ när hennes dryga matte står och stirrar på henne.:)

När jag börjar böka runt i trädgården så vaknar damen till liv och kommer ut och kollar läget. Detta är en underbar tid nu när värmen dyker fram lite!

Alla ställen att krypa in på är bra utom de dåliga...........Som regnskydd är det inte att rekommendera, men det hade hon nog märkt.

När jag varit hos min goa vän igår kväll en stund, var det mörkt när jag körde hem............ Vid vår väg konstaterar jag snabbt att nu är det dags att köra slalom mellan paddorna igen för att slippa köra över dem. När jag parkerat på infarten och gått ur bilen skrämde den här rackaren mig lite lagom där den satt och............ja........satt.

"Älska dig precis som du är just nu."

Tankar tillbaka till då.

Jag vill gärna börja med en lite färglad bild eftersom jag nedanför den inte kommer vara så jättefärgglad. Inte i texten och inte i alla bilder.

Idag var det dags att åka till hudmottagningen i Kristianstad för att visa upp mina rödprickiga underben och försöka få klarhet i vad det är för prickar. Det var definitivt inte med någon form av glädje jag gav mig iväg in dit. Jag visste ju till vilken byggnad jag skulle. Denna ingången har jag gått in genom ett antal gånger för snart 15 år sedan. Jag har inte varit där sen dagen då mamma lämnade oss. På den tiden var det Hospice och det var i detta huset mamma tillbringade sina sista månader. Jag tog ett par foto utifrån, mot fönstret hon bodde bakom, men märkligt nog så har något hänt, för de är borta ur kameran. Det var väl inte meningen att jag skulle ha de antar jag. Jag tycker inte om denna entrén.........

Jag var lite småorolig innan på hur jag skulle reagera, och efter att anmält mig i kassan som var innanför ytterdörrarna skulle jag gå upp för denna trappan. Trappan jag gått i så många gånger för att hälsa på mamma och för att se henne bli sjukare och sjukare innan hon dog. Varje gång jag gick upp för trapporna (utom de sista) var jag ändå glad på något sätt. Jag älskade min mamma och ville ju så gärna träffa henne, och kanske, kanske skulle hon må bättre just den dagen. Idag blev jag matt i hela kroppen när jag var på väg upp. Märkligt hur minnena bara anfaller, men även om jag egentligen inte tänkte något särskilt just då, så kändes det ändå obehagligt.

Det sköljde en massa dåliga minnen över mig och när jag såg dörren in till själva korridoren var det tungt. Även om dörren var utbytt sedan dess (vilket jag inte såg först) så kändes det riktigt skit. Jag gick in och såg den halvlånga korridoren framför mig. Mamma bodde nästan längst ner och jag såg hela vägen ditåt samtidigt som det for någon konstig varm matthetskänsla genom mig. Jag satte mig i väntrummet och kände hur jag bara ville gråta. På sätt och vis ville jag gå ända ner i slutet på korridoren, bara för att se och för att känna hur ont det gjorde, men det gjorde jag ju såklart inte. Jag kände när jag satt och väntade hur jag började stänga ute det jag kände och hoppades på att snart bli inkallad till doktorn.

Ibland när jag var här på denna sidan om dörren, så gick jag åt vänster och in genom den dörren istället.........då för alla dessa år sedan alltså. Där var vid den tiden infektionsavdelning och pappa åkte in och ut där lite då och då, så jag var och hälsade på honom en del där.

Jag blev inkallad snabbt, vilket var rysligt skönt och en väldigt trevlig läkare kom och tittade på mina pricksjuka ben. Det togs hud på två ställen (efter bedövning tack och lov.:) ) som skickas iväg för att kollas, så nu är det två eller tre veckors väntan innan jag får besked. Vi får väl se vad det kan vara, men hon sa att det inte var något farligt, typ cancer och det känns ju väldigt bra!!! Under tiden ska jag smörja in prickbenen med en kräm hon skrev ut till mig. Jag la märke till både i detta rummet och på andra ställen att här fanns sådana här fina "tavlor" som verkligen lyste upp de där vita urtråkiga väggarna. Mycket snyggt och trevligt tycker jag. Man blir ju nästan sjuk bara av att se fyra vita väggar.

Ja, så var det med denna dagen. Det kändes något skönare när jag kom hem än jag känt på hela helgen och dagar innan dess. Min kropp har varit överfylld av ångest och extra dåligt mående. Kanske till viss del för att jag skulle hit idag och kanske till viss del på grund av saker som hänt den senaste tiden. Har jag tur så lugnar en del av kroppen ner sig nu.

Jag blev i alla fall glad i sinnet i lördags när Jennifer kom in med denna mumsiga cheesecake med jordgubbar på. Smaklökarna och magen uppskattade definitivt när den sakta men säkert tog slut. Jag åt inte allt själv om det nu lät så...........:) Tack snälla för fikan!!!

Fnatt.

Efter vår stadsrunda med lite småinköp och en sur Kristina för att jag inte köpte nån munk, fick jag lite fnatt och dök ut i trädgården långt om länge. Min rostiga sekatör blev min arbetskompis och med hjälp av den, så klipptes det både här och där. Egentligen har jag ingen aning om ifall de där buskarna skulle klippas nu eller om de över huvud taget skulle klippas, men så blev det. Det är så skönt att vara ute i trädgården. Tankarna och ångesten lugnar sig något och det känns underbart härligt!

Jag hittade en söt kompis också ibland stenarna. Jag blir glad när jag ser en nyckelpiga. De är speciella på något sätt. Om de håller sig till att vara en och en och inte som den fruktansvärda svärmen vi hade i somras. Då var de inte riktigt lika söta. Dessutom bet de oss som bara den. Denna pigan var hur snäll som helst, men det är kanske som med människor............ju fler desto tuffare.

"På kärlekens vingar kommer jag till dig för att överlämna ett bud om kärlek. Du är innerligt älskad för den du är."

Det kylde till lite på kvällen, men en promenad av en mindre modell med sällskap av Andreas på cykel blev det ändå. Skönt att gå efter att magen fyllts med taco. Bäcken har börjat rinna mer normalt nu och där är inte längre översvämningar på stigen som det var för ett tag sedan då det inte alls gick att ta sig fram där. Om man inte hade någon form av båt alltså. (Vilket jag inte har.)

En runda runt dammen blev det också, men där var det riktigt, riktigt kyligt om de stackars öronen.

Det har varit en superskön dag trots att det blåste en del innan idag också. Jag antar att det var därför jag fick mitt fnatt som de stackars buskarna fick lida för. Tänk att det kan kännas så skönt att bara vara ute och rota i trädgården.:)

Blommor är helande, liksom vänskap.

Idag känns det tomt i bollen och jag har känt mig ganska så mosad, men mitt ledsna hjärta har börjat känna sig lite bättre nu ikväll. Det har bara tagit så fruktansvärt onödigt mycket på min energi de här två-tre grejerna som hänt i veckan. Å andra sidan så har jag väl lärt mig något av detta också.

Äntligen är blommorna, som stått några dagar och väntat på mig planterade. Att vara ute och greja är härligt. En riktigt skön terapi att plantera blommor. Om jag nu inte överdriver mitt arbetande ute, för då blir jag bara arg på mig själv sen för att jag inte orkar som jag vill. Så är det med det. Det blev lite rosa med något grönt som ska bli vitt (stod där på lappen), att förgylla trappans tillvaro med.

Min rastlösa Tussi har varit i farten igen. Jag försökte verkligen ignorera henne, för det brukar göra bäst nytta. Denna gången hann hon i alla fall med att anfalla fjädrarna och leka ur dem ur krukan...................

.....................och sprätta ut ett värmeljus och slå ner tuppen, men vad gör det? Det kunde varit mycket värre.:)

Nu är det snart dags för häxan och de andra 8 påskpynten jag har satt fram att krypa tillbaka ner i förvaring igen tills nästa påsk. Jag är ingen påskpyntare, men lite är kul att ha framme ändå. Med betoning på lite, för det är vad det blir.

När som helst vänder häxan bakdelen mot mig och flyger dit hon ska. In i skåpet ska hon, för någon vidare vacker bakdel som jag vill titta för länge på, har hon inte.:)

Den här underbara lilla boken fick jag av min bästaste bästis runt 1988 (tror jag). Jag bodde då i Smålandsstenar men var på väg att flytta till Malmö. Min bästis som jag träffade för första gången på lekskolan eller nåt åt det hållet. En bästis som jag haft så jättemycket skoj med under många, många år. :) Så många härliga minnen jag har med henne. I denna boken har hon satt in lite foto på oss, bilder på snygga kändiskillar och så har hon skrivit en massa härliga saker till mig. På varje sida står också något färdigtryckt om vänskap. Denna boken ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag tar fram den en och annan gång och tänker tillbaka på vår tid när vi var lite yngre än vi är nu.:)

"Att ha en vän är jättefint. Att vara någons vän är nästan ännu bättre."

Kaos.

Idag är det exakt 11 år sedan jag fick mitt vänstra bröst bortopererat. Känns konstigt att tänka tillbaka. Känns konstigt att det var jag som låg där i sjukhussängen och var nervös. Att det var jag som verkligen försökte hålla ögonen på klockan för att se hur lång tid det tog innan jag somnade av narkosen. Det tog INTE lång tid.:) Det känns samtidigt fantastiskt att jag har klarat mig från denna, (använder inte de svärord jag känner för här) cancer.

För att återgå till var jag va i historien om livet efter cancerbeskedet i mars 1999............ En gång i halvåret gick jag sen till min gynekolog för att undersöka äggstockarna efter att jag fått veta att jag har en cancerogen ärftlighet även där. Jag kollades noggrant med ultraljud och en och annan gång togs det ett blodprov som hette något som jag alls inte kommer ihåg nu, men visade det konstiga värde så kunde där vara något farligt på gång. Alltså kände jag mig väl omhändertagen och kände att vi hade ganska bra koll på läget. Skulle det vara något, så skulle det kunna hittas i god tid. Innan det var försent.........så som det blev med mamma.

När jag gick hos henne hade jag en period då jag verkligen bara grät, grät och grät. Jag frågade såklart henne om hon inte kunde hjälpa mig. Det är kanske tid att träffa en psykolog eller nåt? Jag bara kände att jag måste få hjälp! Nu! Paniken inom mig växte och jag kände mig som tickande bomb. Min gynekolog var förstående och tyckte som jag att jag behövde hjälp. Hon skrev en remiss till psyk och det dröjde inte alls länge innan jag fick en tid till en psykolog. Jag hade inte alls för en sekund känt för detta innan, men nu kändes det rätt. Det var dags att försöka ta itu med mig själv. Jag behövde få hjälp och ordning på mig och mitt liv. Allt var total kaos och allt jag skulle göra fick jag verkligen tvinga mig till. Inget var kul. Inget.

Efter alla dessa år med sjukdomar runt mig, jobbiga dödsfall av nära och kära, efter att jag fött barn samtidigt som jag miste mamma och när jag sen själv blev sjuk samtidigt som jag skulle föda vårt andra barn blev helt enkelt för mycket. Jag klarade inte det längre. Jag har under alla dessa år inte haft "tid" att bearbeta den ena grejen förrän nästa kommit. Jag har inte haft "läge" att bearbeta och sörja eftersom det var annat jag la fokus på istället. Det var lycka och olycka i en salig röra. Jag var tvungen att "stänga av" en stor del för att klara allt jag behövde klara. I alldeles för många år hade jag redan då levt bredvid mig själv. Ni vet när man sitter och berättar något och käner att det är som om man själv sitter bredvid och lyssnar. På sig själv alltså. Jag var oftast aldrig där.........just då i det som hände, utan hade byggt upp en snygg tjock skyddsmur där jag befann mig på den sidan som passade bra just för tillfället. Det är ett utmärkt sätt att klara sig för stunden, men aj vad kasst det är i längden och så fruktansvärt svårt det är att riva ner den där muren som används som skydd. Muren som då blev en så stor del i mitt liv.

Magen är trött

Påskhelgen går mot sitt slut och återigen undrar många av oss var denna långhelgen blivit av? För vår del har den varit full av mat, dryck och godis känns det som i magen just nu. Det får minsann bli ordning och reda här snart igen tills magen återfår sitt normala mående. Som magen mår så mår man ungefär själv också om jag säger så. Påskafton hade vi en trevlig kväll hos Ann och Roland som bjöd på god påskmat. Det är så gott med sill, ägg, jansson, omelett, skinka osv. Mmmm. (Hemma har vi märkligt men sant inte haft ett enda ägg på hela påsken.)

Roland var paparazzifotograf och Göran försökte sig på att se......... ja, jag vill inte säg vad.......ut. Stackars Ann som satt bredvid blev väl helt livrädd.:)

Påskdagen tänkte vi köra en liten konstrunda och hade ju trott att det skulle vara härligt väder, men det var ju inte alls härligt väder. Det var riktigt skitkallt och regnade isdroppar kändes det som. Det blev i alla fall en liten runda till Curt Hillfon i Maglehem och för att titta på hans speciella konstverk. Där är många av hans verk som jag gillar riktigt mycket! Vi tog en sväng ner till Kivik också och stannade till hos Britt Marie Billström , där vi för längesen köpte denna fina lilla tavla.

Idag är det Annandag påsk och i morse när jag steg upp vid 7-tiden var det tänt i halva huset och tv:n stod igång här nere. Vem låg där och sov så gott om inte Göran. När man är hemma klockan 2 på natten så förstår inte jag anledningen till att lägga sig i soffan och titta på tv. Så var fallet här och jag väckte tydligen honom, för sen gick han upp och la sig. Smart drag.:)
Anledningen till denna sena kväll (natt) var att vi och familjen Svensson var hos Anna-Lena och Micke och hade en riktigt trevlig kväll med god mat, dryck och skratt. Visst är det roligt att posera. Eller hur Anna-Lena och Plutt........?

Micke och jag höll lite mer avstånd där vi var koncentrerade på ett antagligen meningslöst samtalsämne.

Anna-Lena hade hittat ett mycket gott vitt vin till oss apor. Väl värt att inhandla! Riktigt fräckt utseende på boxen dessutom.

Där var dock två fel på baksidan........... Det skulle förstås stått Micke, Göran & Plutt under aporna.:) Inte Anders och Ove. Något blev mycket fel vid tillverkningen.

Livet har som alla vet både en baksida.................

............och en framsida. Jag vet inte riktigt vilken jag föredrar i detta fallet.:)

Som sagt, detta var en skojsig kväll och hela påsken har varit jättebra med mycket roligt umgänge. Det tar dock på krafterna och jag känner mig inte riktigt lika glad idag som jag ser ut här. Det märks att jag är på väg mot att bli 20 år.;)

Snart ska jag ta en liten minitur till en konstnär som har fotoutställning. Jag är något intresserad av att se hur folk ställer ut sina foto och vad de har att visa. Konstverk kan vi ju annars se överallt varje dag. Åtminstonde i naturen.

I eftermiddag blir det födelsedagskalas och det är ju bra, så jag får fylla på stackars magen med lite onyttigheter.:)

Ha en bra dag allihopa!

Ankor, hundar och "småbassar"

"Hade de haft chansen så hade de slickat mina fötter." Vem kan ha sagt detta om inte Anna Anka........ Jo, förmodligen hade de som haft chansen slickat hennes fötter. Inte. Vad är det som gör att hon tror att hon är så jäkla bäst så alla ser upp till henne så mycket?
Dessutom undrar jag vad är det för märkliga program som spelas in och vad är det för en märklig Anka som har såna uttalanden? Ibland verkar hon ju ganska vettig den där Anka, men ofta undrar jag vad hon tänker med och om hon över huvud taget tänker innan hon pratar. Jag ska inte dömma henne, för jag känner henne inte, mer än genom medierna. Ärligt talat så är det inte något jättebra ställe att få en uppfattning om någon, det vet vi alla. Hon har ju också hörts på radio en och annan gång, så jo..........ibland förvånar hon mig väldigt. Tacka vet jag ankorna vi har i dammen.

Jag hoppas att alla som var i Blåkulla kom helskinnade både dit och hem! Min kvast blev ju stulen så jag fck stanna hemma. Jag har förstått nu efteråt att det var Göran som snott den......... Han har tydligen en sida som jag inte visste om. Denna stackars Häxa har lyckats med det som är mindre bra. Aj! Det gäller att se var man åker och hålla sig till bubbelvatten eller nåt.......

Igår var vi hos min goa vän Camilla och hennes familj på gården utanför Hörby och åt en god förmiddagslunch med ägg, räkor, sill, hembakat bröd osv. De har en söt knäpp hund som har konstant behov av att skutta runt, men här fånga vi henne. Med lite mutor framför näsan så fungerar det mesta.:)

Ett gäng "småbassar" bor också hos dem, men inte inne i huset då tack och lov. Jag tycker kossor är söta. Här är en liten eller rättare sagt ganska så stor "näsa".:)

Deras ögon ser alltid så extremt snälla ut. (även om man inte riktigt ser det här).

Familjen "min bror" var här igår kväll för att ha lite påskande ihopa. Camilla hade gjort en supergod silltårta till förrätt. Jag gillar den väldigt mycket! Om jag bara får ta bort de rödvita sakerna som ligger och ser snygga ut på den, och det får jag.:)

Dessa blev verkligen jättefina när de blommade. Dags att sätta dem i jorden ute snart, annars torkar de ihjäl inomhus fick jag veta, och det vill jag ju inte.

Andreas och Camilla bråkar om pommeskryddan som vi hade till potatisklyftorna när vi åt varmrätten. Det är bara så........ibland bråkar de värre än syskon.:)

Nu är det dags att ta tag i någon av oredan här hemma känns det som. Ikväll ska vi bort och jag är ganska så säker att det blir en trevlig kväll. Det brukar det bli med dem och jag behöver det känner jag.

Jag önskar er alla andra också en trevlig kväll! Kram på er!