Tankar tillbaka till då.

Jag vill gärna börja med en lite färglad bild eftersom jag nedanför den inte kommer vara så jättefärgglad. Inte i texten och inte i alla bilder.

Idag var det dags att åka till hudmottagningen i Kristianstad för att visa upp mina rödprickiga underben och försöka få klarhet i vad det är för prickar. Det var definitivt inte med någon form av glädje jag gav mig iväg in dit. Jag visste ju till vilken byggnad jag skulle. Denna ingången har jag gått in genom ett antal gånger för snart 15 år sedan. Jag har inte varit där sen dagen då mamma lämnade oss. På den tiden var det Hospice och det var i detta huset mamma tillbringade sina sista månader. Jag tog ett par foto utifrån, mot fönstret hon bodde bakom, men märkligt nog så har något hänt, för de är borta ur kameran. Det var väl inte meningen att jag skulle ha de antar jag. Jag tycker inte om denna entrén.........

Jag var lite småorolig innan på hur jag skulle reagera, och efter att anmält mig i kassan som var innanför ytterdörrarna skulle jag gå upp för denna trappan. Trappan jag gått i så många gånger för att hälsa på mamma och för att se henne bli sjukare och sjukare innan hon dog. Varje gång jag gick upp för trapporna (utom de sista) var jag ändå glad på något sätt. Jag älskade min mamma och ville ju så gärna träffa henne, och kanske, kanske skulle hon må bättre just den dagen. Idag blev jag matt i hela kroppen när jag var på väg upp. Märkligt hur minnena bara anfaller, men även om jag egentligen inte tänkte något särskilt just då, så kändes det ändå obehagligt.

Det sköljde en massa dåliga minnen över mig och när jag såg dörren in till själva korridoren var det tungt. Även om dörren var utbytt sedan dess (vilket jag inte såg först) så kändes det riktigt skit. Jag gick in och såg den halvlånga korridoren framför mig. Mamma bodde nästan längst ner och jag såg hela vägen ditåt samtidigt som det for någon konstig varm matthetskänsla genom mig. Jag satte mig i väntrummet och kände hur jag bara ville gråta. På sätt och vis ville jag gå ända ner i slutet på korridoren, bara för att se och för att känna hur ont det gjorde, men det gjorde jag ju såklart inte. Jag kände när jag satt och väntade hur jag började stänga ute det jag kände och hoppades på att snart bli inkallad till doktorn.

Ibland när jag var här på denna sidan om dörren, så gick jag åt vänster och in genom den dörren istället.........då för alla dessa år sedan alltså. Där var vid den tiden infektionsavdelning och pappa åkte in och ut där lite då och då, så jag var och hälsade på honom en del där.

Jag blev inkallad snabbt, vilket var rysligt skönt och en väldigt trevlig läkare kom och tittade på mina pricksjuka ben. Det togs hud på två ställen (efter bedövning tack och lov.:) ) som skickas iväg för att kollas, så nu är det två eller tre veckors väntan innan jag får besked. Vi får väl se vad det kan vara, men hon sa att det inte var något farligt, typ cancer och det känns ju väldigt bra!!! Under tiden ska jag smörja in prickbenen med en kräm hon skrev ut till mig. Jag la märke till både i detta rummet och på andra ställen att här fanns sådana här fina "tavlor" som verkligen lyste upp de där vita urtråkiga väggarna. Mycket snyggt och trevligt tycker jag. Man blir ju nästan sjuk bara av att se fyra vita väggar.

Ja, så var det med denna dagen. Det kändes något skönare när jag kom hem än jag känt på hela helgen och dagar innan dess. Min kropp har varit överfylld av ångest och extra dåligt mående. Kanske till viss del för att jag skulle hit idag och kanske till viss del på grund av saker som hänt den senaste tiden. Har jag tur så lugnar en del av kroppen ner sig nu.

Jag blev i alla fall glad i sinnet i lördags när Jennifer kom in med denna mumsiga cheesecake med jordgubbar på. Smaklökarna och magen uppskattade definitivt när den sakta men säkert tog slut. Jag åt inte allt själv om det nu lät så...........:) Tack snälla för fikan!!!