Kaos.

Idag är det exakt 11 år sedan jag fick mitt vänstra bröst bortopererat. Känns konstigt att tänka tillbaka. Känns konstigt att det var jag som låg där i sjukhussängen och var nervös. Att det var jag som verkligen försökte hålla ögonen på klockan för att se hur lång tid det tog innan jag somnade av narkosen. Det tog INTE lång tid.:) Det känns samtidigt fantastiskt att jag har klarat mig från denna, (använder inte de svärord jag känner för här) cancer.

För att återgå till var jag va i historien om livet efter cancerbeskedet i mars 1999............ En gång i halvåret gick jag sen till min gynekolog för att undersöka äggstockarna efter att jag fått veta att jag har en cancerogen ärftlighet även där. Jag kollades noggrant med ultraljud och en och annan gång togs det ett blodprov som hette något som jag alls inte kommer ihåg nu, men visade det konstiga värde så kunde där vara något farligt på gång. Alltså kände jag mig väl omhändertagen och kände att vi hade ganska bra koll på läget. Skulle det vara något, så skulle det kunna hittas i god tid. Innan det var försent.........så som det blev med mamma.

När jag gick hos henne hade jag en period då jag verkligen bara grät, grät och grät. Jag frågade såklart henne om hon inte kunde hjälpa mig. Det är kanske tid att träffa en psykolog eller nåt? Jag bara kände att jag måste få hjälp! Nu! Paniken inom mig växte och jag kände mig som tickande bomb. Min gynekolog var förstående och tyckte som jag att jag behövde hjälp. Hon skrev en remiss till psyk och det dröjde inte alls länge innan jag fick en tid till en psykolog. Jag hade inte alls för en sekund känt för detta innan, men nu kändes det rätt. Det var dags att försöka ta itu med mig själv. Jag behövde få hjälp och ordning på mig och mitt liv. Allt var total kaos och allt jag skulle göra fick jag verkligen tvinga mig till. Inget var kul. Inget.

Efter alla dessa år med sjukdomar runt mig, jobbiga dödsfall av nära och kära, efter att jag fött barn samtidigt som jag miste mamma och när jag sen själv blev sjuk samtidigt som jag skulle föda vårt andra barn blev helt enkelt för mycket. Jag klarade inte det längre. Jag har under alla dessa år inte haft "tid" att bearbeta den ena grejen förrän nästa kommit. Jag har inte haft "läge" att bearbeta och sörja eftersom det var annat jag la fokus på istället. Det var lycka och olycka i en salig röra. Jag var tvungen att "stänga av" en stor del för att klara allt jag behövde klara. I alldeles för många år hade jag redan då levt bredvid mig själv. Ni vet när man sitter och berättar något och käner att det är som om man själv sitter bredvid och lyssnar. På sig själv alltså. Jag var oftast aldrig där.........just då i det som hände, utan hade byggt upp en snygg tjock skyddsmur där jag befann mig på den sidan som passade bra just för tillfället. Det är ett utmärkt sätt att klara sig för stunden, men aj vad kasst det är i längden och så fruktansvärt svårt det är att riva ner den där muren som används som skydd. Muren som då blev en så stor del i mitt liv.