Ett steg fram.

Träningsvärken och de ömma musklerna, jo jag har tydligen muskler!:), är kvar efter lördagens bowling men det får vara så. Jag är ändå glad att jag följde med och spelade. Bowling är kul, så är det bara. Har jag börjat så har jag ganska svårt att sluta trots att kroppen säger emot. Är det de som kallas envishet? Eller är det dumhet? Kanske är det helt enkelt bara så att lusten att fortsätta med det som just då är kul tar över. Bra i så fall tycker jag! Sambons "jobbegäng" med respektive hade en trevlig eftermiddag och kväll ihopa där vi först blev bjudna på god mat och dryck (dryckesmässigt höll jag mig till körbara ting) hos en av dem och sedan blev det en massa kul bowlande.

Idag har Andreas och hans onda knä fått träffa en idrottssjukgymnast, vilket han med facit i hand, kunde gjort med en gång. Nu visste vi ju inte det innan, så det blev som det är. Sjukgymnasten var en riktigt trevlig, duktig och skämtsam man som kunde förklara det hela på ett väldigt enkelt sätt. Andreas är överrörlig, vilket gör att knäskålen hemskt gärna vill flytta sig utåt åt sidan, vilket i sin tur gör att det blir aj i knäet. Det leder också till att det "drar" i något vad det nu heter på insidan av knäet och gör att han också blir öm just där. Något åt det hållet enkelt förklarat. Han fick knäskydd som ska hålla lilla knäskålen på plats och förhoppningsvis så hjälper den till så han kan spela boll lite mer igen. Hjälper inte detta så ska vi om någon vecka, använda plan B, vilket innebär att fötterna behöver hjälp. Jag hoppas på att knäskyddet ska hjälpa och att detta kan rätta till sig inom en hyfsat snar framtid. Det känns skönt att den här historien med hans knä börjar få någon form av slut vilket egentligen betyder att vi mer på riktigt vet vad det handlar om. Vid eventuella framtida idrottsskador/problem med kropparna här, vet jag exakt var jag ska vända mig först. Utan tvekan.