För mycket.

Den late förtar sig hellre än att gå två gånger sägs det ju. Jag late förtog mig hellre än att ta en vagn innan jag skulle gå in i stora affären och handla. Jag skulle ju bara ha lite. Det blev kanske inte så mycket egentligen, men när jag ska baxa ut en full papperskasse, 18 toarullar, en stor paket frukostflingor och ett flak energidrycker med två svaga armar, så gick det inte så bra. Jag lyckades ta mig ut i hallen där jag fick pausa då armarna värkte och hade i princip ingen kraft kvar alls. Tanken var att gå två omgångar såklart, men jag tänkte att det går nog. Flingorna började kasa, men en snäll man fångade dem till mig. Innan jag hann med så mycket mer, så gav min arm såklart upp och flaket med drickan gjorde en djupdykning i marken. Jag fick nu hjälp och sällskap till bilen av den snälla mannen som förmodligen tyckte jag var ett riktigt pucko. Jag kan ju hålla med om det i detta läget. Skämdes gjorde jag och armen var totalt matt resten av dagen. Idag påminner den mig hela tiden om min korttänkthet. Nästa gång så blir det vagn.

Vi har fått svar på magnetröntgen på Andreas knä nu och det var ju ett av tre dåliga alternativ som blev svaret. Röntgen visade inga tecken till skada på menisk eller brosk. Läkaren tror att det är en irritation i brosket bakom knäskålen. (Där det tydligen var en liten svullnad.) Sjukgymnastik kan hjälpa så det är väl det vi ska ta tag i nu. Han har ju såklart fått extra ont nu när det skuttats runt i den tunga snön. Tråkigt. Men det kunde såklart varit värre.

Just nu mår jag inte så vidare i min oro, inre stress och ångest. Jag klarar bara inte av för mycket på en gång. För mycket kan vara ganska lite, men för mig blir det och är det mycket. Högstadiet har just nu mycket som de ska hinna med, vilket nog stressar mig mer än han som är inblandad. Mitt funderande över Andreas onda knä känns lite hopplöst just nu med tanke på att jag inte har en aning om vägen tillbaka till ett bra knä. Ett knä som är så att han kan fortsätta med sitt fotbollsspelande, röra sig som han vill på gympa o fritid och slippa ha ont där alltid. Jag funderar såklart också över när och hur det ska bli i Simrishamn, på RMS, som jag ska gå 9 dagar på. Jag håller också på att försöka förbereda mig för att ta tag i mitt liv på ett annat sätt. Jag var igår på överlämningsmöte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. I februari är det dags att gå deras program på af och det skrämmer mig på ett sätt kan jag säg. Processen till ett eventuellt "normalare" liv än jag har nu känns riktigt läskigt jobbig och lång. Ovissheten och det faktum att jag inte har någon form av kontroll på hur det hela kommer att sluta känns inte helt okej. Jag vill bara att det ska säga puff, så är jag där med svar och en bra framtid.