Ångesten anföll.

3 ½ år efter cancerbeskedet 1999 var plötsligt min rädsla för att dö extremt stor. Kanske det inte var så konstigt. Jag vet ju att precis vem som helst kan drabbas. Vissa dagar var känslan så stark så det kändes som om hela hjärnan togs över av rädslan att dö. Hur skulle jag någonsin kunna lära mig hantera detta? Jag kunde ju inte låta ångesten ta över mitt liv. Att låta den komma på besök då och då var väl okej, men jag var tvungen att orka öppna dörren igen och be den gå sin väg. Jag insåg att det kommer att ta tid att lära mig, men jag hade då sökt hjälp och hoppades på den. Jag gick i tron att jag skulle fixa det själv, men det var inte så enkelt som jag trodde. Jag fick panik även över att jag mådde psykiskt dåligt. För var dag som gick i dåligt mående, så försvann en del av livet. Livet som är det viktigaste vi har och som vi måste försöka ta tillvara på varenda dag av. Jag ville försöka göra något bra av varje dag. Jag ville ha roligt, vara tillsammans med familjen, träffa vänner och göra grejer som är viktigt för mig.

Jag hade då börjat min andra kamp. Kampen att åter få känna glädje över livet. Jag ville slippa känna mig genomtrött varenda dag. Jag ville slippa tvinga mig själv till allt som skulle göras. Tröttheten och mattheten i kroppen som jag kände dag ut och dag in, fick mig att vilja skrika. Det spelade inte någon roll hur mycket jag än sov...........jag var ändå aldrig pigg.