Snart 8 år sedan och bröstrekonstruktion närmade sig.

Nej, jag ville inte vänta mer. På att få bröstrekonstruktions-operationen gjord alltså. Vänster sida skulle äntligen få ett bröst som satt fast. På höger sidan skulle protesen som sattes dit år 2000 i förebyggande syfte, bytas ut till en annan sort. Förkylningen jag hade dragit på mig (för nästan 8 år sedan alltså) gjorde vad den kunde för att förstöra. Jag gick till vårdcentralen i förhoppning att få hjälp och fick faktiskt antibiotika utskrivet. (enbart för att läget var som det var skulle jag misstänka.) Dag för dag kände jag att förkylningen började släppa sitt grepp och hoppet att operationen skulle bli av återvände. Jag mådde riktigt bra. Min psykiska hälsa var i ett uppsving och jag kände mig både gladare och piggare.

En söndag i december 2002 skulle jag läggas in på plastik i Malmö och jag hade beställt taxi till sen eftermiddag. Vilken hemsk dag det ändå blev. Jag var så fruktansvärt nervös så jag visste inte var jag skulle bli av. Jag skulle försöka tugga i mig en pizza minns jag, men det var faktistk näst intill omöjligt att äta något alls. Jag vet inte varför jag var så grymt nervös. Kanske hade mina känslor hittat lite mark att stå på eftersom jag mådde lite bättre. När jag väl kommit på plats i Malmö så kändes det något lite lugnare. Att gå hemma och vänta är mycket jobbigare kan jag konstatera. Kvällen fördrev jag med att titta på meningslösa TV-program på rummet. Jag visste egentligen inte vad jag tittade på, men huvudsaken var att jag fördrev tiden och hade något att vila ögonen på. Jag fick även träffa min läkare där och hon ritade och förklarade hur det hela skulle gå till, hur en stor muskel på ryggen (lattisimus dorsi) skulle tas och användas till vänsterbröst"hjälp" osv, osv. Jag svarade: "Ja", och "jag förstår", men i ärlighetens namn fattade jag absolut ingenting av det hon sa. Jag förstod nog inte ens att det var dags att få denna operation gjord och att jag snart inte skulle behöva vara platta pannkakan på ena sidan längre. Jag hade åter stängt av mina sinnen och lät hjärnan snurra i ett kaotiskt virrvarr igen. Precis så som den under lång tid varit van vid att göra.