Jag låg halvsovandes igår morse och hör att någon stoppar nycklarna i ytterdörren och kommer in. Min första tanke var att det var min sambo, men jag förstod snabbt att det inte stämde. Det lät som tassar och som en människa som pratade, men jag fick inte ihop det. Wilma skulle komma först som idag. Hjärnan började jobba i 190 och det var nästan så det rök ur öronen. Var det onsdag ? Hade jag sovit över mig ett helt dygn? Knappt troligt. Var det ändå Göran som kommit hem och gick och pratade med sig själv? Nja, inte heller troligt. När dörren stängdes igen kom jag ur sängen och min lilla Wilma voff stod i hallen och viftade på svansen.:) Det var fortfarande tisdag. Jag hade inte sovit över hela Pontus födelsedag! Tur....... Lilla Wilma hade på morgonen bestämt sig för att hon ville följa med och jag kan se den förväntansfulla blicken och glada svansen när hon stirrar på sin husse. Hela hon säger: "Jag vill till Kristina!!!" I ärlighetens namn är det kanske inte till mig hon vill, utan mer hit för att leka med sina kompisar. Vad gör det, hon är alltid välkommen!:)
28 september 1995 föddes Pontus, så igår hade vi en glad 15-åring i huset. Det känns något märkligt på ett sätt. Jag kan liksom inte få ihop hur fort tiden går och att han är så stor nu. När jag var 15 så tyckte jag att jag var "stor". Jag börjar förstå att mamma antagligen inte tyckte det på samma sätt som jag. Min mamma var underbar när jag tänker tillbaka. Och hon måste ha haft en ängels tålamod med mig.......... Jag känner ibland hur mycket jag önskar att jag kunde få lite tips och råd av henne, men så är inte läget. Igår blev det i alla fall lite god födelsedagsmat och en äppelpaj till fika. Mer kalas blir det en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar