Glädje och sorg gick hand i hand.

Efter beskedet att det faktiskt var bröstcancer och jag visste att jag skulle åka till sjukhuset samma kväll för information och för att sätta igång förlossningen hade jag ingen ro i kroppen. Vi skulle inte vara där förrän senare på kvällen, men jag kunde inte vänta. Jag ville bara dit. Nu! Jag orkade inte gå hemma med alla tankar. Jag behövde hjälp och det fick jag där. Jag och min sambo åkte alltså in så fort vi kunde. Vi pratade med en läkare som var en väldigt positiv läkare. Han förklarade allt och svarade på alla mina frågor så bra han kunde. Med tanke på min chock och all förvirring jag kände så ställde jag samma frågor mer än en gång, men han svarade igen och igen. Min stora fråga denna kväll var ändå: "Kommer jag att överleva?" Jag har ingen aning om hur många gånger läkaren fick svara på den. Många blev det..... Jag ville ju höra att jag givetvis kommer att klara mig, men det kunde ju ingen lova mig. Jag fick aldrig höra de orden. Doktorn var ändå kanon. Han sa hela tiden att: "Det här kommer du att klara. Vi kommer att göra allt vi kan för att detta ska gå bra och du ska bli frisk." Han var så positiv. Själv vet jag inte vad jag var.......Jo, jag var livrädd. Jag bara grät. Jag ville inte dö!!! Jag hade inte ens fyllt 29. Mina barn behövde mig. Jag ville leva. Mitt huvud var ett enda virrvarr. Nu struntade jag totalt i vad de tänkte göra med mig. Det enda jag ville var att bli frisk. Min sambo sov där tillsammans med mig den natten och med kroppen halvfull med sömntabletter blev det en snurrig natt där jag inte kunde sova riktigt ändå och benen kändes fulla av myror. Jag behövde upp och gå, men var så yr i huvudet så jag visste knappt var jag var och klarade knappt av att ta mig framåt på benen där i mörkret.

Dagen efter, den 23/3, skulle förlossningen sättas igång. Med tanke på att det kunde vara en hormonbetingad cancer så ville man ju inte att hormonerna skulle förvärra situationen. Vilken tur att jag gått mina veckor i graviditeten. Att bebisen var klar att titta ut i världen. Vilken tur!!
Vi hade ett underbart stöd av personalen på förlossningen. De var verkligen "med" vår familj och det kändes att deras känslor för och med oss var äkta. De lät mig prata, prata, prata och gråta, gråta, gråta, gråta, gråta. De lyssnade verkligen på mina förtvivlade meningar och det rann en och annan tår nerför deras kinder också. Jag glömmer aldrig dem för allt vad de gjorde för oss!
Min bror och min son kom på tisdagen in och hälsade på mig. Han skulle sen åka med sin pappa hem. Jag minns det så väl. Jag var ute och mötte dem. Jag såg vår lilla 3½-åring komma gående där utanför ingången tillsammans med min storebror. Det var så otroligt känslofullt. Jag ville skrika högt. Min rädsla för att dö och inte få vara med när han växte upp blev så stark, och min glädje och längtan att få krama honom och hålla honom i min famn var minst lika stark. Jag grät av lycka att se honom och jag grät av rädsla att jag skulle dö ifrån honom. Som tur var så var han förhoppningsvis ovetande om hur sjuk hans mamma egentligen var. Mitt älskade lilla barn.
Denna dag fick jag också något som jag knappt minns vad det var, men tanken var att det skulle sätta igång förlossningen. Tyvärr var det enda som hände att jag hade hemska pinvärkar hela natten. Isch och aj. Ingen jättemysig natt alls.

Den 24 mars.....2 dagar efter cancerbeskedet och en natt av pinvärkar, fick jag dropp som skulle starta förlossningen. Nu började det hända saker i snabb fart, och som det brukar blir i det läget så gjorde det ont! Äta nyponsoppa och glass som de tyckte jag skulle göra var ju inte det jag längtade efter just då. Jag hade nog mer lust att kasta nyponsoppetallriken i väggen eller nåt. Dessutom så hade jag så mycket tankar. Jag var jätteledsen. Hur skulle jag orka föda barn när jag visste att jag hade cancer? När man föder barn ska man vara glad. Själv var jag glad men mest ledsen. Hur släpper jag tankarna på sjukdomen och fokuserar på barnafödandet? När det närmade sig förlossning klarade jag av att ha de flesta tankarna på det jag skulle. Under förlossningen tror jag att alla tankar var där de skulle just då. Jag hade stöd av min sambo och av personalen på ett otroligt sätt. Och av lustgasen.:-) Snurrig som man ju blir av den så började jag plötsligt bekymra mig över min sambo. Blev rädd att han tyckte att det var jobbigt och sa till honom att han fick gå ut om han ville. Jag ville ju inte att han skulle svimma eller må dåligt. (Han stannade.)

Jag tror att vår förlossning blev minst lika bra som för andra som föder barn utan några speciella problem inblandade. Kanske till och med bättre. Jag var helt fokuserad på vad jag skulle göra. Jag hade inga tankar på min cancer just då. När vår andra pojke kommit till världen 13.19, den 24/3-99 så kände jag sådan enorm äkta lycka. Jag hade verkligen klarat att lägga ifrån mig sorgen över min sjukdom och istället känna glädje. Det var en fantastisk, nästan magisk känsla. Jag trodde aldrig att jag skulle orka ha så många positiva tankar. Vår pojke var en frisk och underbar liten halvlila krabat. Han hade tio blåa små tår och tio pyttiga fingrar och han skrek så som de flesta gör när de kommer ut i livet. Jag hade så många starka känslor som strömmade genom min kropp. Jag hade fött ett nytt liv till världen och det är otroligt att vara previligerad att faktiskt kunna göra det. Jag är helt övertygad om att jag kände denna känsla mycket starkare nu än om jag varit frisk. Frisk ja......Konstigt, men jag kände mig ju inte sjuk. Hur kan man känna sig frisk och ha en dödlig sjukdom????