Början på ännu en jobbig tid ...

1998 blev jag gravid med vårt andra barn. Beräknad förlossning blev den 22 mars 1999. Samma år skulle vårt första barn fylla 4. Lagom mellanrum tyckte vi. Lite kul också att mamma är född den 21 mars, så jag kände det som något positivt. Det skulle ju kunna bli på hennes födelsedag och eftersom hon inte levde sedan 3 ½ år tillbaka så hade det varit lite speciellt om jag födde vårt barn den dagen. Jag mådde fruktansvärt illa under nästan hela graviditeten. Jag visste att det kommer att försvinna direkt när jag fött barnet, så det fick liksom gå ändå. Det kunde ju varit värre. Vi såg verkligen fram emot att få njuta av vår bebis. Vid denna graviditet hade vi ingen runt om oss som var sjuk. Det kändes så skönt.

En dag någon gång i februari -99 kände jag en knuta i mitt ena bröst. Jag blev förstås livrädd, men i nästa sekund så tänkte jag att det måste ju ha med mjölkproduktionen att göra. Det händer ju så mycket i kroppen när man är gravid. Jag letade efter mängder av möjliga förklaringar till min knöl, men egentligen så kunde jag inte hitta någon som var riktigt rimlig. Något kändes väldigt, väldigt fel. Jag visade barnmorskan min knuta och hon trodde att det säkert hade med mjölkproduktionen att göra. Jag kunde ändå inte släppa det. Det gick bara inte. En vecka senare, (det var en lördag minns jag och min sambo var i Norge och jobbade,) kände jag även bulor i armhålan på samma sida som jag hade knutan i bröstet. Jag blev helt matt. Nu var jag säker. Detta var inte bra! Jag såg min dödsannons i tidningen. Jag grät hela dagen i rädsla och förtvivlan att jag inte skulle få se våra barn växa upp. Jag tittade på vår 3 ½-åring och min skräck över att han skulle behöva växa upp utan sin mamma gjorde mig svimfärdig. Jag ville ju inte dö! Jag ville vara hos våra barn. Är det cancer så dör jag ju. Det gjorde ju min mamma. Cancer var för mig då lika med att dö. Alla tankar snurrade och ångesten plågade mig. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och jag hade ju ingen vuxen hemma att dela alla tankar och känslor med. Det är långt till Norge och det är inte jättelätt att försöka prata, prata och prata om sådant på telefon. Det var en fruktansvärt hemsk helg, och var det möjligen så att solen lyste så har jag inte sett det. Allt kändes bara grått.