Första cytostatikabehandlingen

Nu var det dags. Det var äntligen dags för den första av de nio cellgiftsbehandlingar. Det låter inte så trevligt egentligen att säga cellgift om jag tänker efter. Gift till cellerna...... Men å andra sidan så var det ju så. Medicinen skulle förgifta och förinta allt elakt som kunde befinna sig i cellerna och det var ju precis det som var meningen. Tyvärr så skulle den också göra de goda cellerna illa, men det såg jag inte som något större problem i det läget.

Det var en måndag i maj 1999 och min sambo skjutsade en nervös Kristina till sjukhuset. Han följde mig in på sjukhuset, där vi efter att kommit innanför ytterdörrarna gick vänster. Jag drog i snöret som hängde i taket för att öppna dörren in till korridoren, där jag nu under ytterligare en period kommer att vandra en del fram och tillbaka.

Minnet från denna dag känns väldigt suddig. Jag minns sjuksängen och doften från sängkläderna. Jag minns de underbara sjuksköterskorna, nålen som sattes och att det gjorde ont (jag gillar inte sprutor eller att bli stucken). Jag var nervös, där jag låg i det sterila rummet, som ändå var mindre sterilt än på andra avdelningar. Jag kommer ihåg förberedelserna innan allt var på plats och jag minns hur jag kunde känna medicinen som sakta droppade in i kroppen på mig. Medicin som jag kände som något farligt och giftigt, men som egentligen var den mest snälla medicin jag kunde tänka mig. Den som skulle försöka rädda mig och att få mig att överleva.

(Det här är svårare än jag trodde att skriva om. Alla 9 behandlingarna sköljer över mig på en gång. Jag mår illa. Jag blir yr och ledsen. Så mycket fysiska och psykiska känslor var inblandade. De dyker på mig igen här och nu.)

Åter till cytostatikaavdelningen och mina suddiga minne från första behandlingen........Hur länge jag var där har jag ingen aning om. Det jag starkast minns från min första behandling är nog ändå hur fantastiskt glad jag var när jag gick ut genom dörrarna och var klar med nr ett av nio! Jag mådde jättebra. Jag mådde ju inte alls illa och jag tänkte, "kaxig" som jag var, att detta var ju inget! Jag kommer att ta mig igenom detta med glans som ingen annan. Mår jag såhär bra nu så kommer jag göra det efter de andra gångerna också. Nu har jag ju bara 8 gånger kvar! Hur mycket värre kan det bli?