Jag är så trött på mina "såna" dagar!

Idag är en "sån" dag igen. Jag håller på att bli galen för att jag mår såhär skit. Jag "borde" må jättebra och vara jättelycklig just för att jag har mått så dåligt och varit så sjuk som jag varit. Jag borde må superduperbra och verkligen leva livet eftersom jag faktiskt fick vara kvar i livet och är frisk! (I min kropp alltså.) Jag får känslan av att där finns en del människor som också tycker just så och inte ens försöker bry sig om att förstå hela grejen. Jag begär inte att folk ska förstå till fullo, men jag önskar lite tanke innan ord som "ryck upp dig" kommer ut och hörs av öron på människor som har det jobbigt. (Jag tänker inte bara på mina öron nu.)

Det är svårt det här med att må dåligt i själen. Det syns ju inte utanpå på samma sätt som en bruten arm gör och ibland önskar jag att man kunde "lindat" huvudet/själen på mig så att folk kan se och förstå att jag inte mår så som jag önskar. Lägg märke till mitt ibland i förra meningen, för oftast vill jag inte att det ska synas eller märkas.
Vissa gånger kan jag ändå själv förstå att det kanske är just för att jag varit sjuk och haft det liv som jag haft, som är anledningen till att jag mår som jag gör just idag och de allra flesta av de andra dagarna också. Mer eller mindre.
Jag går inte dagligen och tänker på eller är rädd att få cancer igen. De tillfällena jag blir rädd för det är när jag känner något konstigt på kroppen eller nåt som inte "stämmer". Det är något jag får lära mig leva med och försöka tackla på ett vettigt sätt.

Mitt dåliga mående i mitt liv just nu bottnar sig i så mycket mer än att jag har haft cancer. Det har varit så mycket sjukdomar runt mig i hela mitt liv sen jag var 8-10 år, och jag har mist människor som stått mig väldigt nära. (Detta kommer jag att dela med mig av längre fram.) Allt som hänt har jag långt ifrån bearbetat klart. Det har varit för mycket på samma gång som gjort att jag inte haft tid att ta mig igenom det jag "borde" gjort. Jag har stängt av och "sprungit" vidare.

Min egen cancer för 10 år sedan var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har fortfarande inte efter dessa år lyckats samla in mig igen, och det gör mig så frustrerad så jag vet ibland inte var jag ska bli av. Det känns som om ingen i hela världen kan hjälpa mig komma ur det och inte jag själv heller. Ofta tvivlar jag själv på att jag någonsin ska lyckas få tillbaka min riktiga äkta livsgnista. Kommer jag någonsin få slippa slåss med min inre stress, slippa vara såhär förbannat trött, nere och full av ångest? Det jag lever med dag efter dag.

Att må dåligt i det inre är pestigt och jag får så dåligt samvete när jag tänker på alla som har det mycket, mycket svårare än jag.

Det enda jag vill är att LEVA! På riktigt alltså. Livet springer ifrån mig och det ger mig panik mitt i min vanliga ångest och trötthet. Jag har provat diverse metoder för att må bra, både inom vården och alternativa grejer. Jag har funderat hur mycket som helst på någon form av hälsohem, men hur vet jag vad jag får ut av det? Blir jag hjälpt? Eller blir det samma resultat som av det andra jag provat? Inget alltså. Jag är så trött på att lägga pengar på en massa som inte hjälper, så jag vågar inte chansa mer. Jag vill bara så gärna få leva mitt liv så mycket mer levande........