Hjärtan jagar elakingar

Fem dagar efter varje cytostatikabehandling var ett litet helvete. Tredje behandligen kom och det var alls inte nån enkel match längre. Jag började undra hur jag skulle klara mig igenom de här kvarvarande sju gångerna. Det här var nog det värsta jag varit med om. Jag mådde så grymt illa och fick sådan ångest efteråt. Medicinen fick jag alltid på måndagar, var tredje vecka. På måndag kvällen befann jag mig sen på toa. Jag mådde fruktansvärt illa. Att normalt sett kräkas är väldigt äckligt, men det är inget jämfört med att kräka efter en behandling. Dessutom var jag så totalt slut i min stackars kropp.

Vila gjorde jag ändå så lite jag kunde. Jag ville verkligen inte gå och vila! Jag tänkte inte låta behandlingen bestämma över mig. Envis var jag, eller så var det så att jag inte förstod hur nedsatt jag var och att jag behövde min vila. Vet inte......... Kanske var det ändå min styrka och hjälp just då.

Jag hade alltså en vecka då jag mådde illa, kände mig riktigt sjuk, genomsmutsig och äcklig. Den doft eller kanske jag ska säga stank, som min kropp utsöndrade dagarna efter var vidrig. Jag önskade att jag kunde springa ifrån min äckliga kropp, men det var ju såklart något svårt, så jag vankade av och an här hemma och led. (Det är helt omöjligt att beskriva denna känsla så att alla som inte varit med om detsamma förstår.) Efter 5-7 dagar brukade det tack och lov lätta och sedan hade jag två veckor på mig att försöka komma upp i rätt "standard" igen för att få nästa behandling.
Göran var tack och lov hemma från sitt arbete i Norge under en del av denna perioden för att ta hand om barnen. En liten Andreas som bara var någon månad kräver ju en del och Pontus behöver givetvis sin omvårdnad. Man är inte stor när man inte är fyllda fyra.

(Jag hoppas att ni förstår och är med på det jag försöker berätta. Jag känner att det blir lite rörigt här i mina tankar när jag skriver om detta och vet inte riktigt om jag får saker i ordning och om det är läsmässigt förstående.)

Innan varje behandling togs prover för att se så att alla mina olika blodvärden var okej. Var de för låga vågade de inte ge mig den dos cytostatika jag behövde. Hade jag fått behandling med för dåliga värden så hade kroppen till slut inte klarat av att ta emot medicinen. Cellgift är ju som sagt en medicin. En hjälp för att jag skulle bli frisk. Det kändes grymt märkligt med tanke på hur sjuk jag blev av den, men så var det. En sjuksköterska berättade om en patient som såg cellgiften som små söta hjärtegubbar som sprang runt i kroppen och tog bort allt som var farligt. Den tanken var helt klart inte så tokig. (även om de ju också tog bort det som var friskt) Jag försökte se det på det viset så gott jag kunde och skänkte en tacksamhetens tanke till mina små hjärtan som skuttade runt i kroppen och jagade elakingar.