Mitt hår!

Efter andra behandlingen började håret så smått att ge med sig. Det ramlade nu av lite efterhand. Inte så att allt försvann, för det ramlade ganska jämnt, men fy som det såg ut. Det kändes inte alls roligt och det är konstigt egentligen att det är så "tungt" att tappa sitt hår.

Jag hade tyvärr inte varkens mod eller lust att raka av det, vilket jag än idag inte förstår men så var det. Det kändes på något vis skönt att ändå ha lite kvar, även om det som fanns där var dött och livlöst. Jag gömde det under en keps eller hatt och såg ut som jag vet inte vad. Jag är ingen hattmänniska och kunde aldrig trivas riktigt heller i den. Den fina peruken jag hade fått kändes inte okej att ta på. Den tryckte och gav mig sådan huvudvärk så jag orkade inte ha den.

Jag brukade gå ut på gräsmattan och ställa mig och "dra" bort en massa löst hår. Jag försökte skoja till det lite och sa till pontus att jag skulle ut och rykta manen lite. Jag upptäckte efterhand att där hängde hårtussar i trädgrenarna och hoppasdes att fåglarna kanske ville bygga bo av dem. Men med tanke på att det var människohår så var det kanske inte det optimala byggvirket för fåglarna.

Pontus tyckte nog med sina 3½ år att det var lite småkul emellanåt att få lov att dra av mamma lite hår. :-) Det låter kanske knäppt, men det hjälpte mig lite i min lilla förtvivlan över att jag tappade håret, att han och jag skojade om det. Återigen var han ett stöd för mig, lilla Pontus, och återigen så hjälpte det mig att försöka skoja om det.

Oftast använde jag som sagt keps, men när Andreas döptes här hemma i trädgården fick hatten komma på. Det var ett jättefint dop vi hade här i juli 1999 under kastanjeträdet. En familjär och mycket härlig präst, lite gitarrspelande, ett jättefint väder och trevliga gäster.

Peruken användes endast vid två tillfällen. Den ena gången skulle jag på begravning. Mannen som skulle begravas var min morfars bror, som jag tyckte väldigt mycket om. Han hade gått bort i cancer. Jag glömmer det aldrig. Vi var i kyrkan och jag skulle gå fram och ta farväl. Jag stod och stirrade på kistan och tankarna snurrade och blev yr och matt. Det skulle kunna vara jag som låg i den där kistan död i cancer. Jag kommer ihåg nästa starka tanke: "Där ska jag inte hamna på grund av min cancer!" Det var en jobbig begravning både för att ju såklart alla begravningar är jobbiga, men också för att känslan av att det kunde varit jag blev så extremt stark. Usch. Skrämmande tanke.

Det visade sig i alla fall efterhand att det här med att tappa håret var ju liksom lite skit samma i sammanhanget. De andra biverkningarna var nästan outhärdliga, men ändå så var det så stort fokus kring håravfallet där ett litet tag. I alla fall efter andra behandlingen. Sen kom det snabbt andra problem med det hela som blev betydligt svårare att uthärda........