Ensam med allt.

Ända tills i mitten av sommaren hade Göran varit hemma ungefär från det att jag födde Andreas. Han hade varit sjukskriven och det var väl behövligt både för honom och mig. Han mådde ju inte heller så bra av allt detta. Det tar ganska hårt på de som är runt om också, det ska vi inte glömma. Det är hemskt att se någon som står nära må så dåligt och inte ens veta om det är mot döden eller friskheten det vandras mot. Jag tror personligen efter att varit med om båda delar, att det på något sätt är värre att stå bredvid än att själv vara i det. När jag stod bredvid så ville jag bara hjälpa, men kunde inte. Jag kände mig så maktlös så jag höll på att bli knäpp.

När jag hade fyra gånger kvar av min cellgiftsbehandling var Göran tvungen att börja jobba igen. Hans sjukskrivning var borttagen för ett tag sedan, och våra pengar började verkligen ta slut. Vi fick ingen som helst ekonomisk hjälp längre. Göran jobbade i Norge sedan en tid tillbaka och var inte längre inskriven i vår svenska försäkringskassa. Han var helt i Norges händer och därifrån fanns ingen mer hjälp att få. Jag tyckte att det fixar vi så det är inga problem. Å andra sidan hade vi ju inte något att välja på. Han var borta på jobb i två veckor och sedan hemma i nio dagar. Vi lyckades planera in hans jobbveckor så att han var hemma den veckan som jag fick min behandling och mådde som sämst. De andra två veckorna.......de veckorna jag skulle försöka hämta mig för att klara och orka med nästa behandling, då jobbade han.

Jag var alltså ensam med allt här då. Jag hade Andreas som var ca sex månader, Pontus som då var nästan fyra år och jag hade mig själv att försöka ta hand om. Pontus var vissa timmar på dagis om jag inte minns helt fel och det hjälpte ju både honom och mig. Det är ju ändå en del att fixa med i ett hem det vet ju alla och jag har ingen aning om hur här egentligen såg ut efter de två veckorna. Jag minns inte heller hur och om jag lyckades få till någon mat här. Själv var det mesta jag försökte äta ganska äckligt. Doften av mat fick mig att må illa och att äta den var ju inte mycket roligare.

Mitt tålamod var ungefär på noll. Jag blev arg och irriterad för allt och det mesta. Jag var bara så fruktansvärt otroligt omänskligt trött. Jag minns särskilt vid ett tillfälle att jag fick totalt frispel här och jag blev jättearg och grät hysteriskt för något som inte var någon stor grej alls. Då mår inte samvetet gentemot barnen gott efteråt vill jag lova. Andreas var en skrikig liten pojke och det var inte långa stunder åt gången han var nöjd med tillvaron, vilket till slut höll på att göra mig galen. Dag som natt trivdes han bäst om han fick vara i famnen det lilla knytet. Jag tror någonstans att han kände att något var väldigt fel, liten som han var.

Envis var jag och det har nog varit en liten räddning för mig många gånger. Jag skulle klara det. Jag var tvungen att klara det. Vad hade jag att välja på?
Det tråkigaste var egentligen att det ju var barnen som blev lidande av det på ett sätt. Jag var verkligen inte någon skojig mamma. Det var inte rätt mot dem att de skulle behöva vara med om detta. Jag gjorde verkligen så gott jag kunde, men det kändes inte tillräckligt ändå.
I mitten av oktober var det klart! Jag hade klarat av mina nio behandlingar. Det var sex fruktansvärda månader och nio grymma behandlingar jag hade bakom mig, men nu var det klart! Vilken känsla att veta att jag nu skulle slippa åka in där och få indroppat i kroppen det där läskigt röda och det genomskinliga livräddande sakerna.
Tack och lov att jag hade min familj att kämpa för. Ibland undrar jag om jag hade orkat utan dem. Vem skulle jag då kämpat för?