Jag prenumererade på ångesten

Jag hade extremt mycket ångest under min cytostatikabehandling. Den slog alltid till hårdast på kvällen dagen efter och andra dagen efter en behandling. Då kom ångesten som en prenumeration. Jag minns att jag låg i min säng och bara gungade mig själv fram och tillbaka. Jag kände mig som ett litet barn och ville bara gråta och skrika ut min inre smärta och förtvivlan. Jag visste inte var jag skulle bli av och det gick liksom inte att fly från denna starka ångest, rädsla och äckelkänsla jag hade. Egentligen visste jag inte varför jag hade sådan ångest.........den bara var där och lät mig må så dåligt.

Vår 4-åriga son låg hos mig och jag smög ofta min hand i hans goa, varma, trygga lilla hand när han sov. Det gav mig en sådan otrolig hjälp till visst lugn och en styrka som är svår att förklara. I det läget var det nog det enda jag kände som kunde hjälpa mig något. Att få hålla hans hand. Han var ett stort stöd lilla Pontus trots att han inte förstod det själv.

Om jag tänker efter så klarade jag mig igenom mina behandlingar riktigt bra. I alla fall när det gällde den fysiska hälsan. Mina blodvärden höll sig snällt på rätt sida om gränsen och jag behövde aldrig hoppa över eller skjuta upp någon behandling. Tack och lov för det! Hur fruktansvärt det än var att ta taxin till sjukhuset och veta vad jag skulle utsätta min kropp för, så vill jag inget hellre än att få alla mina nio behandlingar. Jag ville ju leva och jag tog med tacksamhet emot allt de gav mig för att hjälpa mig. Jag visste att alla resurser sattes in för att jag skulle bli frisk och det var enormt skönt att känna det så.