Hundbusdags

Stackars Wilma får ingen ro i kroppen förrän hon fått leka med Meika. Det går liksom inte att koppla av. Hon följer mig med blicken, hon tittar, tittar, stirrar och stirrar på mig med sina "hjälp-mig-det-är-jättesynd-om-mig-ögon". Hjälper inte det så kommer det något konstigt aoo-ljud i förhoppning om att jag kanske ska begripa vad det är hon vill. Jag vet ju mycket väl vad hon vill. När vi efter vad Wilma tycker är en evighet går ut och jag säger att det är okej att gå till Meika, så går hon inte. Det blir galopp dit för den 10-åriga damen. Hon skuttar upp på deras trappa och skäller och gnäller tills någon öppnar och sen........Lyckan är fullkomlig.

Vad som dock är lite jobbigt är när hon håller mig i örat, säger Wilma. Vi har försökt få Wilma att säga ifrån, men som den Golden hon är så blir det de här bedjande ögonen och en lite olycklig och besvärad min istället, så att vi kanske kan hjälpa henne att ta bort det hon har i örat.

Lockar man med något gott så kan de faktiskt sitta såhär stilla och fint bredvid varandra och se riktigt söta ut. En godispaus tackar de ju inte nej till.

Wilma brukar visa när hon är nöjd med lekandet och vill gå "hem" igen. Efter denna lekstund var hon fruktansvärt smutsig och blöt med tanke på att hon slår ungefär 100 kullerbyttor under lekens gång.:-) Som ni sett innan så ska hon vara en vit golden. Hon har just förvandlats till en brun-grå golden.........

...........med slemmiga öron.

Har Wilma bara ändan mot Tussi så hon slipper se denna lilla katt som egentligen hade varit kul att jaga (bara lite) så känns det okej. Men faktiskt är det så att de här två gosiga djuren var en centimeter ifrån att nosa på varandra. Wilma satt bredvid mig och Tussi närmade sig sakta. Det gick hur bra som helst även om kanske inte Wilma håller med mig. Hon tycker mest att det är jobbigt när Tussi kommer för nära. Har hon möjlighet vänder hon bort huvudet, men denna gången satt hon som förstenad.

Lite vila framför en småljummen kamin är skönt när man varit ute i höstkylan.