Port-a-cath sattes in

Idag sitter jag här ensam. Tussi passar på att vara ute nu när det för tillfället inte regnar. Vinden är väldigt mycket lugnare idag än igår ser jag när jag tittar ut genom fönstret. Nu var det ju inte väder och vind jag tänkte dela med mig av utan fortsättningen på min bröstcancerhistoria som började 1999.

Efter att ha fått ett par cellgiftsbehandlingar var jag inte alls lika tuff och stursk längre. Det här var verkligen ingen lek. Det började dessutom bli svårt att sticka mig nu, för när man fått någon behandling så blir blodådrorna lustiga och liksom rullar undan. Man blir lite "förstörd" där man sticks gång på gång också. Detta resulterade i att de rekommenderade mig att få en port-a-cath insatt, för att det inte skulle vara problem varenda gång jag skulle bli stucken. Den opereras in precis under huden och det man sen ser av den är en liten bula i huden. Detta görs under lokalbedövning och jag blev lovad att det var ett enkelt ingrepp. Det skulle inte ta mer än ca 20 minuter. Jag var egentligen inte så pigg på detta, men efter lite användande av sunt förnuft efter att lyssnat på sjukvårdspersonalen så fick det bli så. Smånervös var jag inför detta med såklart.
Att ligga och höra allt som händer i operationsrummet känns inte så trevligt. Jag fick lurar med musik i för att förvilla mig och få bort en del av ljuden, men det hjälpte inte mycket. Inte mindre rädd blev jag när jag hör min läkare säga att han behöver ringa efter hjälp. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men jag tror att det var problem att få in den lilla slangen i blodådran. Ovanpå detta skenade hjärtat hysteriskt. Jag blev ungefär samma ord i mitt inre.....hysterisk.....där jag då låg och så mycket jag kunde försökte slappna av. Detta lilla ingrepp tog ungefär en timme och jag var glad när det var över kan jag lova. Obehagligt så länge det varade. Tur att det finns bra personal på sådana ställen.

Port-a-cathen var en stor hjälp visade det sig och jag var glad att jag hade den. Nu gjorde det i alla fall inte ont att bli stucken. Det räckte me allt annat som kändes skit. Efter ett par behandlingar mådde jag inte bara illa efteråt utan också en eller två dagar innan jag skulle åka taxin till sjukhuset. Fy vad jag mådde kasst. Det gick liksom inte att komma ifrån den hemska känslan. Jag klöktes vid bara tanken på att det snart var "den" måndagen igen. Det är otroligt hur psykiskt det plötsligt också blivit.
En av medicinerna jag fick var röd och det tog tid innan jag överhuvudtaget kunde titta på röd saft igen utan att må illa. Än idag känner jag en väldigt stor del av den känslan när jag tänker tillbaka på behandlingen.
Personalen som gav mig behandlingen var otroligt härliga, snälla och omtänksamma människor. Det är en stor hjälp i eländet att ha bra folk omkring sig.

Det här är ett av det värsta jag varit med om, och plötsligt började jag verkligen på riktigt förstå hur fruktansvärt min mamma haft det när hon gick igenom sin behandling. Jag minns hur hon låg i soffan helt utslagen med en spann bredvid sig och att hon försökte orka ta sig till toaletten med sitt illamående. Jag önskar att jag förstått då hur hon mådde, men hur skulle jag kunna det när jag inte själv varit med om det? Det enda man kan göra är att försöka förstå, ha förståelse och det viktigaste av allt.......finnas där.