En dag i taget.

Kanske klarar jag det. Frågan är hur länge, men det är oviktigt nu. Det viktigaste är väl att jag är på såhär god väg tror jag. En dag i taget. En dag i taget utan någon sobril och en dag i taget utan citodon. Nu är det mer än en månad sen jag använde mig av det förstnämnda och jag har nu varit utan det sistnämnda i sex dagar! Jag tycker själv jag är duktig!! Ont har jag ändå, men jag använder mig av mindre "elaka" grejer för att lindra det. Jag har ätit citodonen också i ett antal år och konstaterar igen att det är så vansinnigt enkelt att bli beroende av tabletter, men inte lika lätt att sluta med dem. För mig i alla fall. När känslan i kropp och själ för mig blev bra av lite piller, då blev valet plötsligt väldigt enkelt. Självklart ville jag känna mig så. Även om det inte varade länge, så var det bättre än inget. Jag vill fortfarande känna det så, men jag tror att det kostar mer än det smakar om jag nu ska tänka lite smart.

För ett halvår sen när min kurator började nämna att jag kanske skulle dra ner på dem för att se hur jag mår då (utan biverkningar osv från tabletterna), så slog jag med armar och ben. (Inte bokstavligt talat alltså.) Det fanns inte i min värld. Ta inte mina tabletter ifrån mig!!! Samtidigt började väl då min process i hjärnan och det har tagit ett tag att förbereda mig för att till slut känna att nu är det dags. Dessa dagarna nu har verkligen varit att ta en dag i taget. Jag har varit på väg många gånger att ta citodon igen. Jag har undrat varför jag inte skulle kunna göra det? Inte alls förstått att det finns en mening med att låta bli dem. Jag har varit ilsken och jag har "pratat" mycket med mig själv om dessa jäkla piller. Jag tar dem nu och slutar med dem en annan dag har jag tänkt mängder med gånger under de här sex dagarna. Nej det gör jag inte har jag tänkt i nästa stund. "Du tar inte dem Kristina!!!", har det dundrat i huvet. Två alvedon blir det istället, vilket nästan är bättre än inget och då vet jag att det är mindre bra att också ta citodon på samma gång. Jag tror det är de som har räddat mig i mina livliga diskussioner med mig själv. Plus då att jag försöker gå ut eller göra något som distraherar lusten att ge efter.

Någonstans så känner jag en liten skillnad. Jag känner mig lite lugnare inombords på något sätt, jag är nog mer "jämn" i hela mig, mitt mående kändes mer upp och ner i extrema svängningar innan. (Där gillade jag såklart uppåtsvingen.) Huvudvärken är här, men i måndags blev den lite mindre intensiv och märklig. Jag blir aldrig helt av med den under dagen vilket är drygt och min vanliga värk är nuförtiden mer märkbar. Trötthet och annat är som det brukar, men kanske visar det sig ändå till slut att detta är ett bättre alternativ. Jag hoppas på det. Jag kommer inte att kasta min tabletter. För mig är det en trygghet att ha dem liggande här som jag känner nu. Att inte ha dem här skulle ge mig mer panik.
Jag kan inte säga att jag aldrig mer ska ta någon sådan tablett. Nej, det kan jag verkligen inte säga, men som jag sa i början. Jag tar en dag i taget och för varje dag jag klarar det så tänker jag: "Japp!!!, jag klarade det idag med! Bra!"