Tillbaka till 9/12-02

Nu är det längesen jag skrev om min upplevelse i den världen man hamnar i när man har eller har haft bröstcancer. Det blir plötsligt en helt annan värld som man inte trodde fanns. Oavsett hur det blir, så blir det inte som det var innan. Livet innan och Livet Efter. Jag fortsätter på det jag skrev den 22 november då jag började berätta att jag snart skulle få två bröst igen!:)

Jag blev väckt denna måndagsmorgon klockan 6 för att göra mig iordning inför operationen, som denna dag både var rekonstrution på vänster sida och protesbyte på höger. När jag väl tvättat mig med svintoshampo, skrubbat kroppen och fått på mig alla sterila kläder så fick jag snällt stanna i sängen. De gav mig tack och lov en lugnande tablett och på den sov jag tills det var dags att bli körd till operation. Jag uppskattade att åter ha fått en morgontid, för att vänta är så fruktansvärt jobbigt.

Personalen kändes lugna och trygga och ja, jag lämnade mitt liv i deras händer utan att just för tillfället känna mig rädd för det. Egentligen är jag lite fascinerad över det här med nedsövningen. Jag hade en plan denna gången och det var att jag skulle hålla ett öga på klockan för att se hur länge jag kunde hålla mig vaken efter att de börjat ge mig vad det nu är. Svaret blir: Inte alls många sekunder. Den där känslan av att kroppen blir tung och varm varar inte länge, men känslan är skön så länge den varar.

Operationen tog nästan 4½ timme och allt hade gått enligt planerna. En muskel, som så fint heter "latissimus dorsi" från ryggen med tillhörande skinn togs och sattes ovanpå bröstprotesen som jag fick på min vänstra sida. Den sida som jag haft cancern på och som var skadad av strålning osv. På höger sida byttes protesen jag sedan tidigare fått insatt. Mest för att jag hade gått ner i vikt sedan dess, vilket ju innebar att den nu var för stor. Man passade då på att byta till en med gel i istället.

Jag kom tillbaka till sal på kvällen och den natten blev inte någon trevlig upplevelse. Med sår både fram och bak kändes det som det gjorde ont överallt. Till och med benen värkte och jag kände att jag knappt kunde röra mig, vilket jag på sätt och vis inte kunde heller. Jag kunde bara ligga på rygg och det gjorde såklart att det gjorde extra ont där. Jag fick morfin, men blev illamående av det. Jag kunde inte sova och skulle jag råka somna så vaknade jag av minsta lilla som hände runt eller bredvid mig. Något jag uppskattade extremt mycket just då, var katetern jag var belönad med! Det fanns ju inte en chans att jag skulle kunna resa på mig och jag behövde inte ens tänka tanken att jag var tvungen att göra det heller. Jag vaknade på natten av att "grannen" skulle på toa och jag var så tacksam över att det inte var jag som skulle ur sängen.