Snurrigt blir det.

En liten del av mig kände sig nästan som en någorlunda "vanlig" människa idag en liten stund. (Ordet vanlig betyder såklart olika för olika människor i olika situationer.) Den känslan hälsade på mig idag när jag körde hem från RMS. Känslan att varit iväg och sen köra hem när "jobbedagen" var slut. Nu är det ju inte något jobb jag är på, men känslan blev lite åt det hållet ändå. Jag har gjort något vettigt av dagen och kände mig lite "duktig".

Idag har det varit tre föreläsningar och ett pass med avspänning. Den ena föreläsningen var det läkaren som pratade om smärtfysiologi, vilket inte var alldeles enkelt att förstå hela vägen. Andra lektionen hade vi kuratorn som föreläste om identitet och självbild (vilket är väldigt lätt att tappa bort) och sist men inte minst pratade sjukgymnasten om muskulär stress. Om ni undrar om jag kommer ihåg det som berättades så är svaret just nu: "Nej, inte mycket tyvärr." Imorgon när hjärnan fått lite vila kanske det trillar på plats, men just nu kan jag inte ta fram det. Jag minns att jag i alla fall fick en del känslor av att känna igen hur kroppen påverkas av inre stress. Samma sak när det gäller identiteten. Det är inte bara jag som har "tappat bort" mig själv och jag är inte heller ensam om att brottas med mig själv gällande vad jag klarar av. Den där bekräftelsen är lite skön en stund. Det är tydligen så det känns och det är det eller detta som händer i kroppen osv när man levt med den dåliga stressen under lång tid. Jag kan tyvärr inte ens få ordning på det jag vill berätta här och nu så jag lämnar detta skrivande innan det känns ännu snurrigare både för er och mig.