Rehabiliteringsmedicin i Simrishamn

Jag har inte berättat, men jag började på RMS i måndags. Det där smärthanteringsprogrammet jag skulle gå i Simrishamn. Det hela innebär att vi är en grupp på 8 tjejer/kvinnor som har en del gemensamma "lektioner"/föreläsningar och vissa enskilda samtal med läkare, psykolog, arbetsterapeut eller sjukgymnast. Lite utefter vars och ens behov.  De första timmarna undrade jag verkligen vad jag gjorde där. Jag kände mig helt utanför på något sätt. Efter att ha pratat med sjukgymnasten och haft en träff med psykologen så kändes det mycket bättre. Psykologen berättade bla att det kommer att pratas mycket om utmattning och fick mig att förstå att jag säkert skulle ha bra nytta av den tiden här. För min del är just nu utmattningen och depressionen tyngre och jobbigare än värken så jag hoppas att det kan ge mig lite på vägen. Bara att få bekräftelse på att det är såhär man kan må, fungera och känna sig när man har en utmattningsdepression känns riktigt bra. Hur många gånger tror ni inte jag känner mig helt som från en annan planet? Hur många gånger tror ni inte jag undrar om jag verkligen mår såhär eller allt är ett stort löjligt skämt? Många. Jag har tappat bort mig själv och vet inte längre riktigt vem jag är, vilket är en väldigt otrevlig känsla. Min trötta kropp och jag stampar runt i någon form av cement som inte stelnar helt, men som ändå inte släpper mig. Jag sitter liksom fast. Känner mig fångad i mig själv. Det allra mesta av det jag gör, det gör jag på ren vilja. Måndagar och tisdagar i 6 veckor i Simrishamn. Vi får se var det leder. Till något bra tänker jag.
Jag blev utförsäkrad från försäkringskassan nu i veckan eftersom mina sjukdagar tog slut, och är nu inskriven hos arbetsförmedlingen. Jag deltar i deras "arbetslivsintroduktion", så inom några veckor ska jag träffa en arbetspsykolog. Jag hoppas så (och tror) att allt detta är början till något bra.